I förra äktenskapet valde jag att vara otrogen när närhet, ömhet, tillgivenhet och sex så småningom kom att saknas nästan helt.
Dock var vi lyckliga på alla andra plan och särskilt hon var lycklig även nästan helt utan intim närhet med mig. Hon bytte ut närhet och intimitet med mig och verkade i stället få alla sina behov tillgodosedda genom kärlek och närhet till barnen. Till skillnad mot att hon var mycket fysiskt och älskade sex, tog ofta initiativ, hittade på roliga och omväxlande saker i vårt samliv. Det tog helt slut och hon blev i stället mycket mer engagerad (besatt?) i att bygga bo än att utveckla kärlek och samliv med mig. Hon blev "hemnet-knarkare" och vi flyttade två gånger, med vilket hon snart var missnöjd igen då hon helst hade velat flytta fler gånger.
Hon gick helt upp i barnen, hus, hem, trädgård. Den lilla tid som blev över ville hon ägna åt väninnor, sina egna intressen och åt sitt behov av att få vila och vara ifred. Jag älskade henne ändå och jag älskade vårt liv i övrigt men jag blev en allt sämre och bittrare person då jag ständigt kände mig avvisad och att jag inte dög eftersom hon nästan aldrig tände på mig.
Om jag gjorde allt rätt varje dag i ett par veckor, bekräftade henne väldigt ofta och gjorde alla sysslor som hon önskade sig kunde jag ibland lyckas manipulera mig in i hennes sinne och med målmedvetna ansträngningar kunde jag ibland få henne att vilja kyssas, kanske ta emot en massage och bli sugen på fysisk närhet och kanske få henne tänd om jag verkligen skötte mina kort utomordentligt väl, vilket ibland ledde fram till att jag hade sex med henne. Då njöt hon, kunde bli mycket het och tänd, kunde ibland bli sugen på olika varianter och hett omväxlande sex, hon fick underbara orgasmer. Hon kunde bli helt tagen och skrattande och lycklig kunde hon uttrycka att detta måste vi göra mycket mera och mycket oftare. Men dagen efter var det glömt. Då återgick hennes fokus till det vanliga.
Allt detta jobb, alla dessa ansträngningar, dessa rader av initiativ strikt bara från min sida, att alltid ha pressen att sköta mig helt perfekt i flera veckor för att kanske någon gång ibland lyckas manipulera henne till fysiskt närhet och sedan kanske sex gjorde mig bitter, gjorde mig till en dålig människa, dålig make, en dålig pappa och en dålig medarbetare på jobbet.
Jag förstår att vissa (kvinnor!) av det jag skriver kan utläsa att jag får skylla mig själv, att det var fel på mig att jag gjorde alla vanliga manliga fel och t ex att jag städade alldeles för lite och tog alldeles för lite ansvar för barnen.
Självfallet passar det er att inbilla er att ni har rätt.
Ni får tro vad ni vill men jag vet att i det här fallet har ni faktiskt fel.
När barnen blev större, började gymnasiet och började klara sig själva rätt bra så begärde jag skilsmässa.
Då tyckte även min fru att det var lämpligt och praktiskt att skiljas när hon ville ägna sig åt andra saker och intressen, att resa mycket mera med några av sina väninnor, nu när barnen flugit ur boet.
Jag älskar att resa och försökte nästan ständigt och oförtrutet att arrangera fina resor för oss, inklusive att jag ordnade med föräldrar och svärföräldrar som barnvakt. Men då passade det nästan aldrig för henne och när vi någon gång reste var hon mest bekymrad över barnen och huset därhemma så hon kunde inte koppla av. Hon tyckte att jag var jobbig och hon kände sig pressad när jag ordnade romantiska middagar, kulturupplevelser, SPA, häftiga äventyr och annat som jag visste att hon älskade jättemycket innan vi gifte oss och fick barn. Nu tyckte hon mest att det var hinder och att hon inte kunde vara tillgänglig om barnen skulle ringa. Hon längtade hem och räknade ned dagarna tills vi skulle resa hem.
Jag är säker på att i sin egen värld menade hon bara väl och hennes allra viktigaste uppgift i livet var att bygga bo och ta hand om barnen. Hon var mycket lycklig med allt detta och jag kände henne tillräckligt väl för att veta att hon var lycklig, även hennes bästa väninna och hennes syster intygade för mig att hon var en av de lyckligaste kvinnor de kände.
Jag är än idag övertygad att min otrohet räddade vårt äktenskap och vår familj under barnens hela uppväxt. Jag var en god och bra människa, god make (inom alla andra områden), god far, familjemedlem, försörjare, gjorde en bra karriär i jobbet och stod för huvuddelen av familjens relativt goda ekonomi, barnen kunde utbilda sig precis som de önskade sig utan studielån, vi hade råd låta dem välja sina fritidsaktiviteter och jag ordnade även så att jag själv kunde trivas rätt bra med livet, trots den mycket stora saknaden av närhet och sex med min älskade fru.
Självfallet anser de flesta att min otrohet var fel och förkastlig, även jag själv till vissa delar och otrohet är inget som jag i normala fall rekommenderar.
Men jag är som sagt övertygad att det var vår räddning.
Jag skulle välja göra precis lika i dag.
