Mår barn till skilda eller separerade föräldrar sämre?

Svårt att säga .... man vet ju inte helt 100 hur ungen mått annars.
Junior var 9 när vi splittade. Inget bråk eller skrik men mamman visade myyyycket tydligt vad hon tyckte - klart han måste ha märkt.
Idag typ 7 år senare är han en lugn och harmonisk kille som har empati, sköter skolan, har bra kompisar. Lite känslig ibland kanske men verkar trygg.
Pappa har stabilt, dock särboförhållande sedan många år (fantastiskt bonusmorsa) medans mamma inte verkar kunna behålla någon alls.

Hade förhållandet fortsatt så kanske hans situation sett annorlunda ut.
Är så glad för oss båda att jag avslutade förhållandet.
Borde gjorts tidigare bara.

Ja, de mår sämre.
Speciellt när föräldrarna ska envisas med bonussörjan

Varför ska de känna sig avundsjuk på att leva i en charad och lögn och i en familj som inte mår bra? Exakt vad ska de känna sig avundsjuk på? Hur vet du hur andra familjer mår?

Helt rätt tror jag - många kämpar nog som fan för att hålla upp fasaden.
Tro mig!

Jag hade garanterat mått mycket sämre om jag skulle tvingats fortsätta leva med min narcissistiske, maniskt otrogne och småsadistiske far på heltid.

Bevis: Mina halvsyskon som haft längre exponeringstid. Tjejen var kicker i åttan och spöade upp andra tjejer, rymde sen från familjen på Thailandssemestern när hon var 15 år och kom tillbaka med en gräslig tatuering på hela magen. Brorsan var som en blek skugga, gjorde allt för att inte höras eller synas. Kom ut som gay och vår far talade då inte med honom på ett helt år.

Ingen av dem har kontakt med sin far idag utom på jul och födelsedag.
Jag har spolat honom för gott och det var ett bra beslut.

Jag och dotterns pappa separerade när hon var 1år (idag är hon 18år) och hon har uttryckt att det har varit jätte jobbigt, då är ändå jag och hennes pappa nära vänner och alltid varit. Men hon har ändå tyckt att det har varit jobbigt att ha två hem att flytta mellan, och inte få träffa oss hela tiden. Hon ville ganska länge att vi skulle bli ihop igen trots att hon inte ens minns att vi någonsin varit.

När hon blev äldre så blev fick hon det också friare att få välja lite var hin ville vara hos oss även till högtider osv. Men det tog inte särskilt lång tid innan hon bad oss att ta såna beslut för hon mådde så dåligt över att behöva välja bort en förälder. Detta bekräftade även min närmaste vän som även hon var skillmässobarn att hon tyckte var jätte jobbigt.

Så det är nog ingen dans på rosor även om det inte är bråk mellan föräldrarna.

Det kanske de gör, men ibland är det ju oundvikligt att genomföra en skilsmässa. Ingen idé att skapa skuldkänslor inför sådant som man inte kan undvika.

Däremot har jag läst att barn till skilda föräldrar som har växelvist boende mår bättre än de som bara bor hos den ena föräldern. Min egen tolkning av det är att de förstnämnda har föräldrar som har lite lättare att komma överens och båda föräldrarna är fungerande, ansvarstagande individer. 

Hur era barn kommer att må handlar om hur ni hanterar separationen och om ni kan komma överens om att sätta era barns mående i första rummet och se förbi era egna egon. Berätta tillsammans, ha en plan för hur barnen ska ha tillgång till er båda, slåss inte om barnen, prata aldrig negativt om den andre eller bråka inför barnen, hitta sätt att umgås som en familj även efter separationen, samarbeta, visa att ni fortfarande bryr er om varandra även om ni inte bor ihop, etc. Och lyssna på vad barnen vill, men låt dem inte spela ut er mot varandra. Det är fortsatt era gemensamma barn och de behöver er båda lika mycket.

Finns inget allmänt svar , beror på massa olika omständigheter och individerna också.

Varför föräldrarna vill skilja sig , är båda föräldrarna lämpliga om det är varannan vecka , finns det bonusföräldrar och hur bra det fungerar med dem osv.

Och massa annat.

Jag håller med. Men vissa väljer tyvärr fel partner flera gånger och sen bråkar föräldrarna med sina nya partners.

Så det finns inga enkla svar.

Men om föräldrarna förblir singlar / särbo eller väljer lämpliga nya partners då blir det säkert bättre.

Känns som att det i en separerad familj kan uppstå fler saker att stressa och må dåligt över i jämförelse med om föräldrarna lever ihop. Dels har barnen två hem att åka mellan oftast då vv, och då träffar de ju normalt sett bara den ena föräldern. Sen har vi detta med bonusföräldrar och ev. bonussyskon och allt vad det innebär. Men allting beror ju på hur föräldrarna hanterar det hela och inför barnen måste man ju se till att bete sig vuxet och tänka på hur man uttrycker saker.

Jag själv är separerad med rätt små barn och jag känner mig inte alls intresserad utav att blanda in någon annan i det. Till stor del för tänk om barnen då faktiskt knyter an till den personen och de får en jättefin relation och sen tar relationen slut, och han bara försvinner ur deras liv. Känns som att det verkligen är något barnen kan ta skada av. Sen får man se hur man känner när barnen är större och de förstår mer.

Det där beror nog dels på barnets personlighet, men också på föräldrars (och eventuella bonusföräldrars) hantering av situationen.

Jag såg bara min pappa några gånger om året efter separationen. Både han och mamma skaffade partners som avskydde hela min existens, trots att jag var väldigt liten när de lärde känna mig. Bonusmamman ville ha kärnfamilj och var sjuktligt svartsjuk - och bonuspappan var nog egentligen mest ointresserad och oempatisk mot de flesta människor. Varken mamma eller pappa kände något behov av att skydda mig från partners som var elaka. Mina föräldrar kunde prata om mig, men bråkade ofta. De bodde geografiskt i varsin del av landet efter separationen. Jag fick aldrig vara storasyster till mina halvsyskon, då det var viktigt för deras mamma att jag inte var det, och pappa aldrig sa ifrån. Jag har mått dåligt av alltihop, ja. Har ingen kontakt med f.d. bonusföräldrar, halvsyskon eller pappa idag. Mamma träffar jag kanske någon gång vartannat år. Vår relation är inte den bästa.

Mitt barn har också separerade föräldrar. Jag och pappan är bästa vänner, hörs dagligen och träffas och umgås som kompisar flera gånger i månaden. Vi bor ganska nära varandra och hjälps åt i vardagen. Pappan har ingen ny. Jag har en ny man. Han och exet har inga problem med varandra alls Han bryr dig om barnet som sitt eget. (Jag skulle aldrig vara intresserad av en partner som var elak mott mitt barn i för sig). Vi ser oss lite som en storfamilj med tre vuxna och ett barn. Hitintills verkar barnet må bra. Han är 7 år nu.

Vet inte hur gammalt barnet är eller du och den andre föräldern.

Jag och mina barns pappa skilde oss när barnen var 4 och 6 år gamla. Då var vi nästan de enda som var separerade vilket förstås var jobbigt både för en själv (misslyckad) och för barnen som nu blev lite udda gentemot sina kompisar. Nu 11 år senare så är nästan alla av barnens kompisars föräldrar skilda, väldigt få lever ihop fortfarande.

Bedömer nog att mina barn är minst lika lyckliga som de av sina kompisar som haft sammanboende föräldrar under sin uppväxt. Det är inte i detta som barnets lycka ligger. Vill nog påstå att det ligger i hur väl du och den andre föräldern lyckas samarbeta kring barnen, oavsett om ni bor ihop eller inte.