Efterbliven/Utvecklingstörd

Jag instämmer angående att man inte använder ordet efterbliven och att man oftast inte heller längre pratar om utvecklingsstörning även om jag personligen tycker detta är en diagnos som man faktiskt fortsätt kan använda.

Jag märker på vissa personer att de har svårigheter som kan bero på utvecklingsstörning, men i vardagen är det inte mitt ansvar att fundera över folks diagnoser eller gissa vad de har för tankekapacitet.

Jag kan naturligtvis inte heller veta om problemen som folk verkar ha beror på utvecklingsstörning, språkstörning, förvärvad hjärnskada, stress, språkförbistring, nedsatt hörsel, autism, add, adhd, ilska, missbruk, smärta, eller på vanliga enkla missförstånd.

Men som svar på din fråga så är människor med lindrig utvecklingsstörning ofta rätt duktiga på att försöka förstå och be folk förklara för dem. Är utvecklingsstörning mer än lindring är det förstås mer uppenbart... Men de kan förstås även vara andra diagnoser/problem

Jag vet faktiskt inte. Aldrig kunnat sätta fingret på det riktigt men faktum var att jag nästan alltid prickade in det på första orden när det ringde hemma.

Något jag reflekterade över redan där och då? Hur jag alltid kunde veta innan de presenterade sig och ibland fick jag ångest över att jag ropade på den de sökte utan att de sagt vem de sökte. De hade helt enkelt inte hunnit så långt...men jag visste ju vem de skulle till.

Växte upp med en förälder som arbetade med ungdomar med begåvningshandikapp.

Jag förstår inte riktigt vad du är ute efter eller varför du frågar? Funderar du över om du själv har en intellektuell funktionsstörning? Eller rör det ett syskon, kompis?

När jag var ca 7-12 var jag kompis, delvis ihopföst, med en flicka med Downs syndrom (då hette det inte så) som var ca 7 år äldre än mig. Jag vet att jag väldigt tidigt funderade över varför vi lekte med bilar hemma hos henne, hon var ju nästan vuxen i mina ögon (fysiskt). Ju äldre jag blev ju mer medveten blev jag över att K var som ett barn i en vuxen människas kropp och att jag skullecta ansvar för att hon inte skadade sig eller blev arg. Om K blev arg på andra barn kunde det nämligen bli våldsamt.

Det är faktiskt svårt att veta. Jag har själv träffat människor där jag inte har märkt det, och andra där man har misstänkt det, trots att det inte var så. Tecken är väl att det tar längre tid att lära sig något nytt.

Jag vet inte hur jag upptäcker det. Jag gissade ganska snabbt att min granne var utvecklingsstörd. Det hade med att göra med hans röst att göra. Rösten kan jag inte förklara, men det är något som jag märkt på minst 3 personer. Men....det är inte alltid så lätt att avgöra vem som har en utvecklingsstörning eller inte. Jag kan skriva så här. Många tror nog att jag har nersatt begåvning, fast jag har hög begåvning, pga att jag har högfungerande Autism och en hörselskada. Min hörselskada är så omfattande att jag ibland måste be någon, vars röst jag känner bättre, att berätta vad en annan person säger till mig. Jag misstänker att det är därför sjukvårdspersonal behandlar mig som mindre vetande, då jag måste ha någon med mig som hjälp. Störigt är det när läkaren lämnar över papper till tex mamma istället för till mig. Eller den sjuksköterska som på helt egen hand bestämde att jag hade god man och bad mig informera min gode man att jag skulle skrivas ut. Jag informerade henne flera gånger om att jag inte hade en god man. På utskrivningpappret hade hon skrivit in min bästa vän som god man. DÅ misstänkte jag att hon var utvecklingsstörd. Vad jag vill få fram är att det kan vara svårt att veta om en person har en utvecklingsstörning om denna inte är kraftigt uttalad.

Resonemang, kroppsspråk, samtalsämnen, förmåga till sociala koder. Ja det var väl "allt".

Det säkraste tecknet är faktiskt att någon säger att den har ett begåvninghandikapp, eller utvecklingsstörning.

De är ju svårt åt andra hållet också, att gissa att någon har ovanligt hög intelligens. Ibland är det solklart, men ibland kan det nästan tolkas som att någon är korkad, eftersom man inte fattar vad den smarta människan frågar.

Jag har en kontrollfråga jag ställer till mig själv.

Är personen en människa? Om svaret är Ja så är den med 100 procent säkerhet en idiot.

Det är ett ok vi alla bär.

Jag säger som AndreaBD.

Jag har mött en som jag inte uppfattade som intellektuellt nedsatt under vår första konversation på en fest, men å andra sidan var jag inte fullt nykter så när samtalet haltade en smula hänförde jag det till felhörning eller bara att det var jag som var off. Men den personen var lindrigt nedsatt, jobbar och bor själv och sköter sin egen ekonomi. Hon låter fullt normal så länge man talar om vardagliga saker som hon har erfarenhet av, men om man försöker lyfta lite mer komplicerade ämnen så hänger hon inte med alls.

Sen har jag ett par vänner som man ibland skulle kunna tro att de har en nedsättning då de inte reagerar på helt uppenbara sociala signaler, trots IQ i det högre spannet och akademisk examen. Men det är inte alla förunnat att ha fungerande avläsning av andra personer, eller att kunna ta hänsyn till någon annan än sig själv.