Bjöd honom på middag ikväll som han ratade..

Ratade? Han kastade sig ju över den! Har ni bara varit ihop några månader så är det inte så konstigt att du missbedömde hans aptit. Man lär känna varandras vanor (och ovanor) bättre med tiden. Och även jag och min sambo misstar oss ibland, efter tio år tillsammans. Det bästa är att inte göra någon stor grej av det. Man kommenterar att det blev tokigt och sedan går man vidare.

För mig är måltider med partner eller kompisar inte tillfällen där jag behöver vara artig och se till att ha ätit lagom mycket innan. Vi sätter oss gärna till bords och konstaterar att vi är vrålhungriga, och är man den som lagat maten njuter man extra mycket just av glädjen att få mätta hungriga magar. Din pojkvän kanske har liknande erfarenheter sedan tidigare? Baserat på vad jag läst på Familjeliv är det en inte helt ovanlig källa till konflikter att man har olika syn på det där med artighet. Var drar man gränsen? När är man för tillgjord och opersonlig och är är man oförskämd?

Jag har svårt att äta mig mätt på fisk och potatis om jag måste dricka ett stort glas saltvatten för varje liten portion jag tar. För det är ju inte som att man plockar ur de matiga bitarna ur en soppa och lämnar kvar buljongen i tallriken. Det skulle nog de flesta tycka var oartigt.

Det låter som att ni kommer att behöva ha en del diskussioner kring hur ni ska kommunicera för att få det ni behöver utan att såra. För ett förhållande där man inte får sina behov tillgodosedda, eller där man ständigt får hård kritik, håller inte i längden. Det måste vara okej att tala om att man fortfarande är hungrig, men det kan ju uttryckas på olika sätt. Igår kväll gick det nog snett mycket på grund av att han faktiskt trodde att där skulle serveras mer mat. Hans fråga om huvudrätten var inte menad att vara oförskämd (eller?) men den blev det eftersom den blottade det faktum att den mat du hade att bjuda på inte var tillräcklig för honom.