Mycket Tabubelagt ämne varning

Hej... vet att detta kan skapa starka reaktioner och vill inte stöta någon i sidan... men har alltid undrat över hur folk som genomgår massa ivf-behandlingar orkar/tänker.

Som jag ser det är man generellt sett ganska gammal i Sverige när man börjar försöka skaffa barn. Rent biologiskt är ju det i många fall en omöjlighet och i många fall förknippat med ökade risker för missbildningar och svåra förlossningar. Faktum är att man inte är speciellt ung vid 30 men många tänker att de ska vänta till 35-40 typ.

Många tänker på att de vill festa, resa, utbilda sig, köpa och renovera hus först osv osv och känner sig inte redo och väntar och väntar och väntar.

Förutom de risker som finns, kostar detta samhället enormt mycket pengar, plus att barnen får växa upp med onödigt gamla föräldrar. Är själv sladdbarn och tycker det är sjukt jobbigt att mina föräldrar är så otroligt gamla och orkeslösa.

Nu pratar jag inte om folk som börjar i god tid typ 25-årsåldern och inte kan få barn. De ska få hjälp tycker jag personligen. Är inte emot ivf så men känns som att många 40-åriga gamla par försöker och försöker med ivf utan att lyckas hur många gånger som helst liksom.

Så min fråga är egentligen

1) varför skaffar ni inte barn tidigare?

2) har ni någon idé att måste vara med en rätt partner som är omöjlig att träffa i yngre år?

3) hur tänker ni kring hälsoriskerna det innebär att skaffa barn så sent?

4) anser ni att det är etiskt mot barnet att skaffa barn så sent i livet?

5) anser ni att barn är en mänsklig rättighet?

6) om ni ser till antalet barn som far illa idag och är föräldralösa - och är beredda att lägga hiskeliga belopp på ivf, varför kan ni inte lägga de pengarna på att omhänderta barn som faktiskt behöver det genom adoptioner istället för att försöka skapa någonting som är lönlöst och inte menat att bli?

Har personligen själv 4 barn, skaffade första när jag fyllt 20. Jag är klar med barnafödande nu innan 30 års ålder. Har hög utbildning och körkort bil och ett fungerande äktenskap. Jag skaffade barn tidigt för att det var viktigt för mig med barn. Annars hade jag skitit i det. Hade definitivt inte försökt mig på massa svåra behandlingar i 40-årsåldern pga alla de anledningar som jag ställt i frågorna. Jag menar känns som att många i Sverige har svårt att acceptera sin biologiska ålders gång, att det ibland inte är meningen osv. Hur ser ni på detta? Hur tänker ni som håller på med ivf i sen ålder?

Alla i den åldern saknar inte erfarenhet av livet. Vad är det för erfarenhet som man måste ha då som man inte kan skaffa sig även efter att man fått barn?

Jo men pga min brist på förståelse för detta startar jag detta inlägg för jag vill lära mig hur dessa tänker. På vilket sätt är jag dömande och har fördomar menar du?

Men herregud vad arg du verkar. Hur kan du dra den slutsatsen gällande hoppsanbarn från unga mammor kontra äldre mammor? Alla barn som föds bland inga är ju inte heller oplanerade, det är precis det jag menar. Finns ju ingen magisk åldergräns där alla problem eller mindre bra sidor hos en människa försvinner utan har man problem har man ju ofta dem hela livet.

Ivf kostar samhället mycket pengar och även de komplikationer som ofta tillstöter med stigande ålder. Så det är en angelägenhet för alla. Dessutom finns ingenting som säger att de barnen är en investering det beror på rent krasst hur barnet utvecklar sig ju? Står för alla barns lika värde.

Varför är inte en adoption något man kan göra istället för att gång efter annan försöka få till en graviditet som inte lyckas? Vissa är ju till och med beredda att ta till äggdonation. Varför inte då adoptera istället? Mycket kortare process, ett redan befintligt barn får möjlighet till trygghet och till mycket lägre kostnad.

Du låter verkligen inte särskilt empatisk i ditt inlägg, har du aldrig pratat med någon som behöver IVF? Grundar du ditt inlägg enbart på gissningar och åsikter du läst någonstans? Är det så att eftersom du har ägnat dina år mellan 20-30 med att vara småbarnsförälder så har du inte hunnit med att umgås med andra människor och få livserfarenhet från något annat än ditt eget liv?

Nej det är jag inte. På vilket sätt? Mm om de ens lever då. Det här luktar föräldrars rätt till barn och inte tvärtom.

För det första gäller ju hela diskussionen om folk som inte kan få barn längre eller tidigare.

Då borde fler pensionärer skaffa barn tycker jag. Det är ju trots allt inte ett ömsesidigt val där barnet ska få må bra under uppväxten utan föräldrarnas begäran om ett barn som ska gälla. Hade lilla hjärtats mamma också rätt till barn menar du?

Jo men om man ska skaffa ett barn måste man ju tänka på att det ska bli bra för barnet också. Och hur bra är det att skaffa barn för sent? Det var så jag menade med ömsesidighet. Ja skaffa men ta hand om/uppfostra. Det ansåg de att hon hade. Så om du ser ett mönster så handlar det ofta enbart om de vuxnas behov men sällan om barnens rätt till ett långt och aktivt liv med sina föräldrar.

Jag ber om ursäkt till äldre mammor.

Hur ska jag kunna ha haft insikt om detta från början menar du? Jag frågar ju för att jag saknar insikt i frågan och stöter på den ofta i olika forum och i tidningar så undrar. Jaa hör väldigt ofta att man vill satsa på sig själv bara tänka på sig själv göra det och det och det först och sen göra det och sen kanske skaffa barn vid 35-40 det hör jag väldigt ofta ja. Från båda könen. Det får det för mig att låta nonchalant och som om barn är en rättighet och att man kan kontrollera detta precis som man kan kontrollera husköp, bilköp, utbildningar osv osv. Många män och kvinnor är sjukt omogna och bara super och håller på bete sig som barn tills de är 40 typ och då blir förvånade att det inte går. Är fuullt medveten om att det oftast inte går till så ifråga om ivf utan är en lång process över flera år. Men mer i ämnet kan inte jag , saknar erfarenhet , har aldrig pratat med någon som genomför ivf mer än på forum.

Men det är ju precis det jag säger !! Det är en jäkla skillnad på 25 och 45! Ja det har jag inte förringat heller. Jag kan lägga mig platt som en dörrmatta om du vill men jag måste väl på ett respektfullt sätt få fråga?

Okej för det första är inte jag representativ för alla människor, för det andra är jag inte speciellt ung jag är 30 år, för det tredje försöker jag ta reda på fakta och lära mig nya saker bland annat genom den här tråden. Mognad handlar ju också om att förstå sina egna begränsningar vilket jag gör. Klassas jag som en omogen människa för att jag inte kan precis allting menar du, precis allt om ämnet IVF? Jag kan inte kunna mycket om andra saker eller? Jag undrar - jag frågar - jag får bra svar. Det är jätteduktigt av dig att läsa mycket. Bra jobbat.

Passa på att lev nu ts för om bara ca 10 år kommer du vara en sjuklig, trött gammal kärring utan någon som helst ork.

Men troligen kommer du då också fatta att liveerfarenhet inte är vad man hunnit med i livet utan hur hjärnan mognar i olika stadier. Du kommer tänka tillbaka på den här tråden, skämmas och inse vilken liten omogen snorungen du var, trots dina knappa 30 år.

/ en som fått barn vid både 22 och 39 och inte känner mig ett dugg äldre nu än då. Bara klokare.

Det är lätt att döma andra om en själv har sitt på det torra.

Jag håller med att det är klokt att skaffa barn när man står på toppen både vad det gäller fertilitet och ork. Själv var jag 24 år när jag blev pappa första gången. Det var en helt medveten del av min livsplan att bli förälder tidigt i vuxenlivet, både för att den fysiskt tunga delen av föräldraskapet var lättare då och för att jag skulle ha många goda år kvar av livet efter de växt upp.

Men mycket i den moderna kulturen strävar att få människor och speciellt kvinnor att agera i motsatt riktning. Lång utbildning, karriär, resor, skilsmässor vid första krisen osv och längs hela vägen röster som påstår hur jobbigt allt är med barn. Det har blivit lite bättre på senare tid men länge sattes barnlöshet som påstått krav för att kvinnor skulle uppnå full frihet och självförverkligande.

Jag har full förståelse för att många kvinnor gjort på det sättet som media övetygat dem skulle göra dem lyckliga. Jag dömer dem inte för det... än mindre döma de som kämpar på med IVF och gör allt de kan för att bilda familj. Varje barn behövs, varje barn är ett mirakel och att gå genom alla umbäranden IVF medför gör de kvinnorna till hjältar i mina ögon.

Jag tror alla vi som vill skapa nytt liv är på den ljusa planhalvan. De som känner missunnsamhet och förakt är på den andra halvan...

Ytterst tveksam på äktheten med tanke på hur många provocerande åsikter som är intryckt i ett inlägg och fortsätter genom tråden. Designat för att trycka på så många knappar som möjligt. Är TS verkligen så ignorant och okunnig (punkt 6...) är jag genuint orolig för barnens uppfostran till empatiska&analyserande människor. Jag har sett detta beteende för hos unga mammor förut tyvärr. Helt verklighetsfrånvända och tycker att deras sätt är så fantastiskt utan att inse att andra faktiskt lever riktiga liv där allt inte går att planera på det sättet. Att alla skulle hitta hållbar kärlek i 20årsåldern är en utopi.

Varför väntade din man, pappan till dina barn, ända till han var 36 år innan han skaffade första barnet? Han kan ju inte orka med det enligt dig? Han kommer bli en gammal pappa som dina barn måste ta han om. Allt enligt dig själv. Du kastar sten i glashus redan i din TS! Han skaffar dessutom 4 barn, det sista när han är långt över 40 år. Det är ju inte ansvarsfullt enligt dig, eller hur.