Finns de nån vettig karl i de här landet?

Du e lyckligt lottad! Ja vill oxå hitta den mannen att gifta mig me :)

Alla åker ju på nitlotter då och då eftersom ingen skyltar med sina brister. Alla vill ju framställa sig så bra som möjligt inför en ny partner och döljer sina mindre bra sidor. Ingen vet hur en annan människa är egentligen utan att ha lärt känna personen bättre och när man upptäcker det är man ofta en bit in i förhållandet. Med tiden och erfarenhet blir man bara bättre på att upptäcka varningssignaler så man kan dra i handbromsen tidigt.

Men då gäller det ju att lyssna på dem oxå och inte ignorera dem och intala sig själv att det kommer gå bra eller snacka bort dem för sig själv, då gäller det att vara stark nog att bryta med en gång trotts känslor.... och jag tänker att det är kanske där det skiter sig när man har dålig självkänsla och depression. Att man tolererar mer skit än man annars skulle gjort och ju längre in i skiten man vadar desto svårare blir det att ta sig ut?

Det klart det finns vettiga män, men de blir tillsammans med de vettiga kvinnorna.
Den gemensamma nämnaren på de män du valt är ju att du valt dem. Fundera på varför du alltid väljer "dåliga" män!

Absolut, o ja tror att han utnyttjade situationen oxå. De e ju guldläge för såna att hitta nån som mig i den situationen. Han fick ju mig att tro att ja hittat tryggheten i honom. Hade de varit en "normal" man så hade ja ju ist tagit mig ur depressionen. Man lyfter ju varandra i en vettig relation.

De var en mycket märklig man..

Ja tro mig, ja har tänkt på allt.. alla mina män har ju inte varit dåliga. Men dom har haft en sak gemensamt, den där självsäkerheten. O dom 2 sista förhållanden ja har haft så har de blivit värre o värre beteenden..

Ja kan faktiskt inte se hur ja skulle kunna vara problemet i de. Ja har rätt bra självkänsla o självinsikt numera. Men dom har bara hittat fel på mig, lr om ja velat ha en förklaring på något så har dom reagerat i ilska. O de har ju i sin tur lett till att ja blivit mer osäker..

O alltid denna svartsjukan o misstron. Trots att ja verkligen gjort allt för att dom ska lita på mig.. ja vet faktiskt inte riktigt va ja gör för fel..

Kan ni se nåt uppenbart så berätta gärna. För ja e medveten om att ja absolut inte e felfri o de e inte alltid man ser allt de "dåliga" hos sig själv..:(

Men de börjar kännas som om ja försöker bygga om mig själv till något som inte existerar om ni förstår hur ja menar haha

OBS! Jag syftar INTE på dig nu... men jag kan ge dig ett exempel "från andra sidan".

Jag var för länge sen ihop ihop i 5 år med en tjej som hade stora problem med självkänslan. Hon kom från ett tidigare förhållande med en man som misshandlat henne.

Det tog ett tag innan jag fick reda på det och började se hennes brister. Men naiv som jag var trodde jag att hennes självkänsla botas med kärlek och ompysslande. Jag upptäckte (alldeles försent) att det var rent önsketänkande. Det var som att hon hade ett tomrum i sig som aldrig kunde fyllas. Det spelade ingen roll hur mycket bekräftelse och kärlek hon fick, hon blev aldrig nöjd utan vill bara ha mer och mer. Hon såg aldrig allt hon fick, utan bara det hon inte fick. Hennes dåliga självkänsla gjorde det svårt att leva med henne. 

Hon hade extremt stort behov av bekräftelse, blev aldrig nöjd, ville bara ha mer och mer.

Hon var extremt lättkränkt, tolkade alltid in massor med saker i allt man sa eller gjorde. Vilket gjorde att man alltid fick passa sig för vad man sa och gjorde.

Hon var extremt egoistiskt med sina känslor, vad hon kände var viktigast, vad hon behövde var viktigast.

Hon hade en enorm offerkomplex, det var alltid synd om henne, även när det var hon som gjort fel. Alla skulle alltid anpassa sig efter hennes behov, annars var man jättetaskig.

Det kändes som att bära på en stor jäkla ryggsäck på 80 kilo konstant. Det dränerade mig på energi och livsglädje. Efter 5 år fick jag nog och drog. Ärligt talat borde jag dragit långt tidigare. Men jag var naivt och saknade erfarenhet av sånt. Men jag lärde mig en hel del av det. Och efter det satte jag stopp med en gång så fort jag såg såna tendenser. 

Jo, det blir kanske lite av en ond spiral kan jag tänka mig. Ett förhållande med en sån person sänker väl självkänslan ännu mer än den redan var, och ju lägre den blir desto svårare att ta sig ur... osv

Jag tror inte man ska slösa tid på att fundera för mycket över varför en person tänkte och agerade som den gjorde. Vissa människor är bara konstiga eller trasiga. Allt man behöver veta är att det inte var någon att satsa på och lämna det där.