Som rubriken lyder..vart fan hittar man en karl som e trygg i sig själv o inte har anknytningsproblem? Eller narcissistiska drag, mamma komplex o äckligt manipulativa? Finns de ens män som menar det dom säger? Ljuger inte om småsaker?
Finns de helt enkelt NÅN jävla man i den här världen som inte försöker bygga om sin respektive till de dom vill ha?
Jo då, vi finns. Men ofta är vi lite anonyma och kanske inte så intressanta vid första anblick. Eftersom vi inte har behov att hävda oss kanske vi lever lite lugna och tråkiga liv. VÅRT självförtroende naggas av att vi har väldigt svårt att få initial kontakt med kvinnor, särskilt de som vill ha en aktiv, utstrålande, vältränad etc etc.
Jag passar inte alls in på den beskrivningen. Jag är 43 år, småfet, spelar datorspel, jobbar statligt, har koll på min ekonomi, nördar ner mig i vetenskap, historia, samhälle m.m. Känner mig väldigt otillräcklig vid kontakten med kvinnor eftersom jag inte är den aktiva typen. Men de som väl lärt känna mig säger att de känner ett stort förtroende för mig. De har inga problem att öppna sig för mig och det har varit ömsesidig. Jag har också erfarenhet av att vara nära anhörig till nån som mår väldigt dåligt och hur man kan stötta en sån person.
Dock är jag nog vid första anblick inte den som tjejer faller för i första taget. ;)
Som rubriken lyder..vart fan hittar man en karl som e trygg i sig själv o inte har anknytningsproblem? Eller narcissistiska drag, mamma komplex o äckligt manipulativa? Finns de ens män som menar det dom säger? Ljuger inte om småsaker?
Finns de helt enkelt NÅN jävla man i den här världen som inte försöker bygga om sin respektive till de dom vill ha?
Nej, egentligen är det inte så komplicerat
1) Det finns inget som helst fel i att döma, döma är något alla gör, det är så vil skiljer rätt från fel. I samma sekund du tänker att , det här är fan inte rätt så har du dömt. Resten handlar med om man vill eller inte medge att man dömt eller låtsas som att man inte dömer.
2) Människor förändras väldigt sällan. speciellt inte i vuxen ålder. Det ska väldigt mycket till för att en människa ska göra förändringar i sin personlighet. Oftast krävs det att det går riktigt åt skogen och personen får digra konsekvenser som drabbar hen själv (inte andra) för att den processen öht ska börja. Så att hoppas på att personen ska förändras är mest önsketänkande och ganska destruktivt... för om du tänker efter, är det inte precis det som gör att många kvinnor stannar i tex misshandelsförhållanden? Han är ju snäll inne, om han bara skulle kunna sluta slå mig (förändras) så skulle ju allt kunna bli så bra...
Det blir komplicerat när man drar in önsketänkande och irrationella känslor med i ekvationen. Utgår man krasst från handlingar så är det egentligen rätt solklart.
Jo då, vi finns. Men ofta är vi lite anonyma och kanske inte så intressanta vid första anblick. Eftersom vi inte har behov att hävda oss kanske vi lever lite lugna och tråkiga liv. VÅRT självförtroende naggas av att vi har väldigt svårt att få initial kontakt med kvinnor, särskilt de som vill ha en aktiv, utstrålande, vältränad etc etc.
Jag passar inte alls in på den beskrivningen. Jag är 43 år, småfet, spelar datorspel, jobbar statligt, har koll på min ekonomi, nördar ner mig i vetenskap, historia, samhälle m.m. Känner mig väldigt otillräcklig vid kontakten med kvinnor eftersom jag inte är den aktiva typen. Men de som väl lärt känna mig säger att de känner ett stort förtroende för mig. De har inga problem att öppna sig för mig och det har varit ömsesidig. Jag har också erfarenhet av att vara nära anhörig till nån som mår väldigt dåligt och hur man kan stötta en sån person.
Dock är jag nog vid första anblick inte den som tjejer faller för i första taget. ;)
Nej du, det finns inga! Noll... Bara massor med otrogna lögnare och porrskadade nollor. Och som du skriver - resten är narcissister.
Fick tips här på FL om en otroligt rolig blogg, skriven med humor och självdistans.
Där står det, bland annat, lite om män.
Mycket nöje!
helstinte.blogg.se/
Nej, egentligen är det inte så komplicerat
1) Det finns inget som helst fel i att döma, döma är något alla gör, det är så vil skiljer rätt från fel. I samma sekund du tänker att , det här är fan inte rätt så har du dömt. Resten handlar med om man vill eller inte medge att man dömt eller låtsas som att man inte dömer.
2) Människor förändras väldigt sällan. speciellt inte i vuxen ålder. Det ska väldigt mycket till för att en människa ska göra förändringar i sin personlighet. Oftast krävs det att det går riktigt åt skogen och personen får digra konsekvenser som drabbar hen själv (inte andra) för att den processen öht ska börja. Så att hoppas på att personen ska förändras är mest önsketänkande och ganska destruktivt... för om du tänker efter, är det inte precis det som gör att många kvinnor stannar i tex misshandelsförhållanden? Han är ju snäll inne, om han bara skulle kunna sluta slå mig (förändras) så skulle ju allt kunna bli så bra...
Det blir komplicerat när man drar in önsketänkande och irrationella känslor med i ekvationen. Utgår man krasst från handlingar så är det egentligen rätt solklart.
O me den sista mannen så kanske ja tänkte att bara för han var så pass mycket äldre än mig så kanske han var stadig..men ja lärde mig även där att bara för man blir äldre så e man inte alltid "bättre"
Ja - nog ska man var försiktig , jag har blivit riktigt bra på att känna igen personlighetsstörningar ...... leva med någon som i vuxen ålder har odiagnostiserad ADD/ADHD är inte heller så lätt ....