• Mon 1 Mar 2021 15:28
    803 visningar
    15 svar
    15
    803

    Jobbigt bonusbarn

    Jag söker råd hur jag kan lära mig tycka om min nya sambos barn.
    Barnet är hos oss på heltid och är extremt krävande, inte alls i närheten på samma sätt som jag minns mina egna barn när dom var i den åldern(3,5år).
    Hen skriker och är på dåligt humör nästan allt jämt.
    Säger man åt barnet så blir det utbrott, på nivåer jag aldrig skådat tidigare. Barnet blir helt okontaktbart och bara skriker och vrålar, slåss omkring sig.

    Vet inte vad jag ska ta mig till, vill verkligen tycka om barnet och se det som mitt eget men det är så jäkla svårt när jag bara känner att hen är så jobbig så jag håller på bryta ihop.

  • Svar på tråden Jobbigt bonusbarn
  • Mon 1 Mar 2021 15:41
    #1

    Varför ska du nödvändigtvis känna som för dina egna för bonusen? Det räcker med att du är en snäll och rättvis vuxen i barnets liv.

    Alla barn är olika. Dina änglar kanske inte befann sig i samma läge som detta barn gör. Detta barn har en frånvarande mamma, och har u en känslig ålder fått in en ny vuxen i sitt liv som hen ska dela sin pappa med? Kanske även nya bonussyskon finns med i bilden? Självklart kan sådant påverkar beteende.

    Jag tror det kommer att vara lättare för dig att tycka om detta barn om du kan sätta på dig dina empatiska glasögon och se hur omtumlande den nya tillvaron kan vara för en liten 3 åring...

    Sen vill jag även påpeka att som förälder så har man bra mycket mer överseende med sina egna barn vanligtvis. Kanske var dina egna 3 åringar ganska jobbiga de också? man har som förälder en tendens att minnas valda delar...

  • Mon 1 Mar 2021 16:16
    #2

    Barn är olika precis som vuxna är olika. Att gämföra med sina egna barn är som att jämföra en gurka med ett äpple. Var bara där och en trygg snäll vuxen. Har en 4 åring som är som du beskriver och ja det är mycket jobb men när manb lärt sig förstå varöfr han blir så arg och luyckas nå fram till honom så är han världens finaste goaste unge. 

  • Anonym (oooo)
    Mon 1 Mar 2021 16:18
    #3
    Bekymradman skrev 2021-03-01 15:28:01 följande:

    Jag söker råd hur jag kan lära mig tycka om min nya sambos barn.
    Barnet är hos oss på heltid och är extremt krävande, inte alls i närheten på samma sätt som jag minns mina egna barn när dom var i den åldern(3,5år).
    Hen skriker och är på dåligt humör nästan allt jämt.
    Säger man åt barnet så blir det utbrott, på nivåer jag aldrig skådat tidigare. Barnet blir helt okontaktbart och bara skriker och vrålar, slåss omkring sig.

    Vet inte vad jag ska ta mig till, vill verkligen tycka om barnet och se det som mitt eget men det är så jäkla svårt när jag bara känner att hen är så jobbig så jag håller på bryta ihop.


    Det går inte att "lära sig" att tycka om. Sånt växer fram med tiden, när man skapar relationer, precis som du gör med vänner eller kollegor. 
    Men eftersom du tycker detta bar när jobbigt så är de nog tyvärr motvind redan från början. 
    Man måste ju ta reda på varför benet skriker och är på dåligt humör - det är de vuxnas ansvar att stötta och hjälpa barn, skapa en harmonisk miljö osv. Det kanske är så att du, med dina tydliga känslor, inte bidrar till någon trygg miljö? Du kommer nog inte se barnet som ditt eget men det behöver man heller inte göra. Man behöver däremot vara en trygg vuxen om man lever i samma hushåll. 

    Vad har mamman för syn på sitt barn? Tycker hon att barnet är lika jobbigt som du tycker, eller är din syn beroende på att du faktiskt inte är så förtjust i detta barn? 

    Om det är så att även barnets mor tycker det är svårt så behöver hon söka hjälp, både för barnets skull och för hela familjens skull. 
  • Anonym (?)
    Mon 1 Mar 2021 16:23
    #4

    Varför verkar alla som svarat tro att TS är en kvinna? Bekymradman är ju nicket så jag tänker att det är en bonuspappa som skriver. Hur som helst så måste TS tänka att det här barnet har hamnat i en helt ny situation där en ny person har flyttat ihop med barnets ena förälder. Det krävs inte ett geni att förstå att sånt påverkar ett litet barn. Hur gamla är dina egna barn? Bor dom också med dig och din nya partner?

  • Mon 1 Mar 2021 16:27
    #5

    Har detta beteende börjat efter att du flyttade in? Hur länge har du känt barnet innan ni flyttade ihop?

  • Mon 1 Mar 2021 16:35
    #6

    Vi har bott ihop över 1 år nu och jag upplever att barnet beteende bara blir värre och värre. Har varit tillsammans med barnets mamma sedan hen var cirka 1,5 år så jag tänker att barnet inte minns så mycket innan jag kom med i bilden.
    Barnets riktiga pappa har aldrig varit närvarande.

  • Mon 1 Mar 2021 18:10
    #7
    Anonym (?) skrev 2021-03-01 16:23:20 följande:

    Varför verkar alla som svarat tro att TS är en kvinna? Bekymradman är ju nicket så jag tänker att det är en bonuspappa som skriver. Hur som helst så måste TS tänka att det här barnet har hamnat i en helt ny situation där en ny person har flyttat ihop med barnets ena förälder. Det krävs inte ett geni att förstå att sånt påverkar ett litet barn. Hur gamla är dina egna barn? Bor dom också med dig och din nya partner?


    Antagligen därför att en överväldigande majoritet av alla som skriver på FL är just kvinnor. Lätt att missa ett nick...

    Hursomhelst är det oväsentligt... samma råd gäller oavsett.
  • Anonym
    Mon 1 Mar 2021 19:21
    #8

    Varför plågar man sig själv och bor med en unge man inte ens gillar?

  • Mon 1 Mar 2021 19:40
    #9

    Barn är olika.

    Försök att avleda utbrotten, gör saker med barnet, skapa en egen relation till det.

    Många barn är jobbiga emellanåt och man får hoppas att det går över innan skolåldern. Det kommer jobbiga perioder för de flesta barn , utvecklingsfas.

    Om du inte tycker om barnet så tycker jag du ska avsluta relationen med barnets mamma.

  • Anonym (Magnu­s)
    Mon 1 Mar 2021 20:31
    #10

    Försök backa ett steg i bilden av situationen och ändra din roll samt förhållningssätt.

    Din uppgift är att vara en trygg punkt som guidar barnet till vuxenlivet. Bestäm hur du kan göra det på bästa möjliga sätt.

    Du är den som är vuxen som är större, starkare och snäll.

  • Anonym (Magnu­s)
    Mon 1 Mar 2021 20:31
    #11

    Försök backa ett steg i bilden av situationen och ändra din roll samt förhållningssätt.

    Din uppgift är att vara en trygg punkt som guidar barnet till vuxenlivet. Bestäm hur du kan göra det på bästa möjliga sätt.

    Du är den som är vuxen som är större, starkare och snäll.

  • Anonym (hjk)
    Mon 1 Mar 2021 21:32
    #12

    Om barnet är 3,5 så kan det ju vara i trotsåldern och bli bättre om ett tag. 

  • Anonym (uy)
    Mon 1 Mar 2021 21:44
    #13
    Anonym skrev 2021-03-01 19:21:50 följande:

    Varför plågar man sig själv och bor med en unge man inte ens gillar?


    Jag undrar också?
  • Tue 2 Mar 2021 06:08
    #14
    Bekymradman skrev 2021-03-01 16:35:13 följande:

    Vi har bott ihop över 1 år nu och jag upplever att barnet beteende bara blir värre och värre. Har varit tillsammans med barnets mamma sedan hen var cirka 1,5 år så jag tänker att barnet inte minns så mycket innan jag kom med i bilden.
    Barnets riktiga pappa har aldrig varit närvarande.


    Finns det något barnet verkligen gillar, som nästan alltid fungerar bra utan utbrott? Bygga lego, lyssna på saga, gunga i parken? I så fall - se till att du ägnar dg åt den aktiviteten med barnet en stund varje dag. Bara ni två. Så ni får en bra stund varje dag. 

    Vad säger barnets mamma? Ser hon samma sak, undrar hon också?

    Om ni är på samma linje skulle jag prata med förskolan och fråga hur barnet fungerar där. Jag skulle också prata med BVC och fråga om de har några tips. 

    Det är ju jättesvårt att avgöra på några rader så här om det handlar om "vanlig" ilska som växer bort när barnets språk, impulskontroll och förståelse för omvärlden ökar. Eller om det finns någonting som gör det extra svårt för barnet. 

    Barn kan till exempel bli arga för att de inte kan uttrycka sig med ord som de önskar. Det blir bättre när de lär sig prata bättre, men den som är sen med talet kan få en period med många utbrott. Ett sådant barn kan få hjälp med tecken att använda eller bilder att peka på istället för att behöva säga ord. BVC hjälper bra där!
  • Tue 2 Mar 2021 10:43
    #15

    Barn kan vara jobbiga i den åldern. Du behöver inte älska barnet! Du behöver bara finnas där och låta mamman ta hand om sitt barn. 

    Det blir förhoppningsvis bättre om något år när barnet kommer in i en lugnare ålder. 

Svar på tråden Jobbigt bonusbarn