Hur berätta om otrohet?

Jag märkte tidigt i denna tråd åt vilket håll det lutade döså jag har inte känt mig intresserad att vara delaktig.

Jag väger både ämnen och trådar där jag är aktiv i.

Ja det var nog när jag tipsade mod om att en anklagade mig om att skrivit under flera nick som jag inte gjorde. Efter det hade de rensat inlägg. För man diskuterade något helt annat än vad det handlade om.

Hej,
Nej, jag har inte berättat än, jag har dock haft ett möte med en terapeut, som dels hjälpt mig med att hantera den rejäla ångesten. Det var verkligen skönt att få öppna sig för någon utomstående. 

Jag har fortfarande inte helt bestämt mig om jag skall berätta eller ej. Det har kommit lite andra saker i vägen, som gjort att vi fått fokusera helt på det (vill inte gå in mer på det utan att avslöja vem jag är).

Men man kan väl säga att ena dagen vill jag hålla det hemligt, och låtsas som om inget har hänt, men är fortfarande rädd att det skall märkas att jag bär på en hemlighet. Medans dagen därpå så vill jag bara berätta, skrika ut det, för att slippa bära det. Det har blivit mer och mer så, det pendlar, och jag har fortfarande inte kommit till beslut i hur jag skall gå tillväga. 

Har läst alla svaren, och alla inspel känns relevanta (nästan alla), men ingen känner heller till hur relationen är här hemma, och att då säga att göra si eller så är lättare sagt än gjort. 

Vågar man ens berätta hur man gör, utan att få höra hur hemsk man är som inte berättar eller hur korkad man är som faktiskt berättar.

Jag förstår inte varför det är så otroligt viktigt för vissa här att ihållande tjata på TS att berätta. Det räcker väll med en gång så tror jag att TS förstår. Nu har det pågått i dagar samma upprepande. Förstår inte heller varför TS ska rapportera hit då hon har berättat om sin otrohet för sin partner. Stackars er partner om ni kör samma taktik hemma. 

Sedan tycker jag absolut inte att man per automatik ska berätta om otrohet. Jag fattar inte hur helt okända människor säger/kräver detta till en annan person som de inte vet något om. Vet inget om hur livet är för övrigt.  Att det är människor som själva har råkat ut för otrohet och vill se andras liv raseras på grund av otrohet är skrämmande.  Givetvis är den bedragna verkligen bedragen.

Det är ett svek av stora mått men jag skulle aldrig säga vad TS SKA göra och absolut inte upprepa detta i dagar.  För mig är det från fall till fall. Den som är bedragen är lika mycket bedragen även om den som har bedragit väljer att inte säga något. Den som är bedragen kommer att bli lika sårad nu som sen. Att man känner ånger är mer viktigt för mig. Att man känner att det är fel och att man aldrig kommer att upprepa det.

Ingen är perfekt. Vi gör alla fel.

Berätta inte. Lev med det.

Att du vill berätta är inte för hans skull eller för ert äktenskaps skull, det är för att du vill lindra din ångest. Det är bara själviskt.

Sexet hade ingen djupare betydelse för dig. Låt det sjunka undan, eller njut av minnet, rent av.

"don´t ask - don´t tell"

Berättar du så lider ni båda. Berättar du inte så lider bara du. Det var en engångsföreteelse, du ångrar dig. Säg inget.

Eller så berättar du, och förklarar varför. Han har försummat dig. Det är också ett svek. Så ni är kvitt, kan man säga.

Hur kan man bli ledsen av något man inte vet?

På vad exakt grundar du påståendet att de flesta otroheter aldrig blir avslöjade?
Utifrån min erfarenhet de blir visst upptäckta men de blir inte öppet diskuterade, antigen för att den bedragne låtsas inte förstå vad som försiggår eller för att man löser det i sina 4 väggar.
Hur vanligt är det att man splittrar en familj över att ens partner begick ett snedsteg? Det känns radikalt. Men det blir ju otrevliga konsekvenser, och det är ångest inför dessa som gör att bdragare ogillar att berätta.
Att påstå att livet går vidare som tidigare är rätt naivt. Eller om det är så betyder det att förhållandet redan är så försvagad och urvattnat att inte ens otrohet blir en chock. Kolla bara på TS, hon går i terapi. Allt som förr, ja - visst.
Det där med att det man inte vet inte gör ont är ett godtagbar argument bara om den bedragne väljer själv att bli förskonad från obekväma sanningar. Annars är det bara en infantil försköning av ljugande. Man kan tillämpa samma logik och tex glömma berätta för sin partner att man är en dömd pedofil. Det är klart att döljande av avgörande sanningar är samma som att ljuga. Man blir inte påverkad av fakta man inte känner till, men kom igen, man måste hålla ett bredare perspektiv.
Det finns absolut personer som inte vill veta och då och bara då är försvarbart att förskona dem onödig smärta. Och det är min övertygelse att ett bra förhållande kan och bör överleva ett kort snedsteg och komma ur det starkare. Men att bagatelisera otrohet med att det är någonting vanligt och betydelselös som inte förändrar liv på något sätt, det är bara inte sant. Och det är ett konstruktion för att ursäkta den bedragendes feghet inför att konfrontera sin partners vrede och besvikelse.

Hur tänker du omkring detta med barnen? 
Om du försöker tänka objektivt och faktabaserat strikt bara ur barnens egen synvinkel (utan att alltför mycket blanda in dina egna personliga känslor).

De fakta vi känner till och det vi har att förhålla oss till är att barnen vet absolut ingenting och om TS inte berättar kommer de aldrig i livet bli påtvingade att förhålla sig till det här problemet överhuvudtaget.
När de slipper få reda på det så fortsätter deras liv helt utan påverkan.
Om TS berättar så innebär det sannolikt massor av allvarliga problem, kris för barnen och en allvarlig familjekris.
Hur tänker du om det, om du väljer att se det strikt ur barnens synvinkel?

Ja, vi vet att det finns en risk att det kan komma fram.
Nej, absolut inte alltid!
Med en mycket enkel sannolikhetsbedömning vet du, jag och i princip alla, att de flesta otroheter sannolikt aldrig kommer fram.

De förutsättningar och fakta vi känner till och det vi har att förhålla oss till är att barnen vet absolut ingenting om TS inte berättar.

(Sedan finns det självfallet massor av olika risker och möjligheter för både det ena och det andra, men inget sådant finns med i trådstarten och inte i något som TS har berättat.
Utan tvärtom, om vi håller oss till de förutsättningar vi känner till så kommer vare sig barnen eller sambon få reda på något.
Om jag och du börjar räkna upp alla dessa olika risker och möjligheter, som inte har med TS att göra, så kan vi ju aldrig föra ett vettigt resonemang om något.)

Om vi håller oss till de förutsättningar vi känner till kommer barnen aldrig i livet bli påtvingade att förhålla sig till det här problemet överhuvudtaget.
Om TS väljer att inte berätta slipper de få reda på det och deras liv fortsätter helt utan påverkan.
Men om TS väljer att berätta så vet vi alla att det blir någon typ av kris, sannolikt mycket allvarlig kris som troligen får en livslång påverkan på barnen.

Så om du håller dig till de förutsättningar som faktiskt finns i trådstarten, och i det som TS har berättat, och du försöker tänka objektivt och faktabaserat strikt bara ur barnens egen synvinkel (utan att alltför mycket blanda in dina egna personliga känslor),
tycker du fortfarande som en självklarhet att det bästa för barnen är att TS berättar?
Varför?

Nu har du lyckats blanda ihop saker och ting igen.
Mitt inlägg var riktat till den jag citerade, alltså Molly och inte till dig.
(Om inte du och Molly är en och samma person? Men så hade jag inte uppfattat Molly.)

Försök sortera ut olika inlägg och kom gärna med frågor till mig,
men på ett begripligt sätt och utan svordomar och dyl,
så ska jag försöka svara dig, under förutsättning att du är någorlunda saklig och att jag klarar förstå vad du menar.