Hur berätta om otrohet?

Fast det finns ju faktiskt de som är ärlig,eller vill vara ärliga,om sina snedsteg.
Men som inte vet hur de ska lägga fram det
Då kan man behöva hjälp.

Hur som helst gäller att:
Pyttsan att du FYI har erbjudit TS någon som helst hjälp i tråden, trots alla dina inlägg! 

Äh, hon HAR redan alla svar hon behöver. Problemet är att inget av dem kommer ge henne en magiskt lösning på problemet. 

Alternativ A: Hon berättar och ger sin kille en chans att själv välja, men det betyder att hon själv får ta konsekvenserna för det hon gjort

Alternativ B: Hon struntar i att berätta för att rädda sig själv, men det betyder att hon lurar sin kille att vara kvar och förnekar honom chansen att själv välja.

Ingen terapeut i välden kan göra det valet ÅT henne, det måste hon göra själv. I slutändan är det ett val mellan egoism och ärlighet. Sätta sig själv främst eller sin kille.

Äh, hon HAR redan alla svar hon behöver. Problemet är att inget av dem kommer ge henne en magiskt lösning på problemet. 

Alternativ A: Hon berättar och ger sin kille en chans att själv välja, men det betyder att hon själv får ta konsekvenserna för det hon gjort

Alternativ B: Hon struntar i att berätta för att rädda sig själv, men det betyder att hon lurar sin kille att vara kvar och förnekar honom chansen att själv välja.

Ingen terapeut i välden kan göra det valet ÅT henne, det måste hon göra själv. I slutändan är det ett val mellan egoism och ärlighet. Sätta sig själv främst eller sin kille.

Kan jag meddela att han inte gjort. Hans livsmission är att påpeka hur fel otrohet är. Så trist när han gör entré i alla trådar.

Kan jag meddela att han inte gjort. Hans livsmission är att påpeka hur fel otrohet är. Så trist när han gör entré i alla trådar.

 Men kan inte leva med att hålla det inom mig.

Hur fasiken berättar jag, och har familjen i behåll?

Säkert, man ska såklart behandla andra väl. Men du tar i för mycket ibland och gör trådarna till grus. Så jag tycker det är tråkigt när du håller på som du gör. Och det skulle jag kunna säga till dig utan en skärm emellan. Tycker du förstör så många trådar och håller dig ej till topic. Det är faktiskt jättetråkigt.

Och vad gör dig att tro att jag bryr mig om vad du tycker. Men du respekterar inte en enda trådstart, därav min kommentar. I övrigt avfärdar jag ditt bjäbb.

Hej, 
Vill väl göra en uppdatering, om än att några kanske tycka att mitt beslut är korrekt eller likande. Jag ber er att hålla era synpunkter hur jag är som person för er själva, ni varken känner mig, vet vet hur jag lever, vilken bakgrund jag har, eller vad jag har för bagage och för monster att brottas med.
Om ni känner att ni har en uppfattning om mig, så ring mig, har ni inte mitt nummer, så har ni inte någon anledning att ha en uppfattning om mig.

Det har nu gått en längre tid sedan incidenten, jag har gått hos min terapeut några gånger, och vederbörande har ej hjälpt mig att fatta ett beslut, utan snarare hjälpt mig att lägga in olika delar i beslutet, och att få mig att inse konsekvenserna över de två olika besluten. 

Jag har insett att om jag berättar så är det en 30/70 att vi tar oss igenom det. Jag känner däremot att jag inte vill ta den risken, utan vill hellre glömma det som hänt, och gå vidare, med insikten vad jag nästan har förlorat. Personligen har jag insett att jag själv hade varit lyckligt ovetandes istället för att riva upp familjen. Det är i min personliga förankring jag väljer att ta beslutet att inte berätta, men även för att jag kan leva med mitt misstag, försöker gottgöra det så gott jag kan för hela familjen hela tiden. 

 Men kan inte leva med att hålla det inom mig.

Hur fasiken berättar jag, och har familjen i behåll?

Jag har insett att om jag berättar så är det en 30/70 att vi tar oss igenom det. Jag känner däremot att jag inte vill ta den risken, utan vill hellre glömma det som hänt, och gå vidare, med insikten vad jag nästan har förlorat. Personligen har jag insett att jag själv hade varit lyckligt ovetandes istället för att riva upp familjen. Det är i min personliga förankring jag väljer att ta beslutet att inte berätta, men även för att jag kan leva med mitt misstag, försöker gottgöra det så gott jag kan för hela familjen hela tiden. 

Jag för min del förutsätter att terapeuten inte har kommit med några konkreta för/emot.
Då skulle jag hellre våga inbilla mig att terapeuten har hjälp TS att sortera ut sina egna känslor och sina egna för/emot?
Den uppfattningen får jag av TS senaste inlägg och bl a av
"Det är i min personliga förankring jag väljer att ta beslutet att inte berätta"