Därför är det många män som avskyr feminism

Utifrån ett manligt perspektiv nu, vad har jag att tjäna på feminism? Jag ska ge kvinnor min position på arbetet, jag ska mot min vilja stanna hemma mer med barnen pga tvångskvotering och jag uppmanas att söka yrken jag inte gillar för att dessa yrken ska bli mer "jämställda".

Vad tjänar en man på feminism? Jag kan inte se någonting. Däremot kan jag se en modern feminism som alltmer liknar manipulering, där kvinnor vill ha makt, och få makten genom att få hela samhället att tycka synd om dem. Offerkoftan. Inte genom att anstränga sig och prestera bättre.

Ta lönerna till exempel. Media, inklusive "opartiska" public service skriver ofta att vi fortfarande har långt att gå i jämställdheten eftersom kvinnors och mäns löner fortfarande skiljer sig mycket åt. Man försöker även jämställa kvinnors högre utbildningar med att det borde innebära fler chefspositioner. Ungefär som att chefer väljs baserat på utbildning, och inte baserat på mentalitet, risktagande och prestation.

Löneskillnaderna avgörs till stor del av yrkesval. Kvinnor väljer hellre yrken i offentlig sektor där lönerna alltid är lägre. Kvinnor väljer även generellt yrken med lägre löner. Man ska inte heller glömma att män är mer volatila än kvinnor. Dvs, fler män tjänar bättre, men det är också så att fler män tjänar sämre. Yrken som rörmokare och sopgubbe domineras av män och har väldigt dåliga löner.

Feminismen klagar bara på skillnader när skillnaderna är till nackdel för kvinnor. När var den senaste gången du såg en feminist kämpa för att män i ovan nämnda lågstatusyrken ska få bättre villkor och betalt? Det händer inte. Det enda man kämpar för är offerkoftan. Utan folks sympatier får man nämligen ingen makt.

Jag hade kunnat utveckla detta mycket mer, men trådstarten ska inte bli för lång. Jag avskyr feminismen, just för att den är så manipulativ.

Avskyr också feminism, iaf modern feminism. Och har inte precis upplevt det som att den bidragit så att jag fått en härligare uppväxt eller bättre förutsättningar (som folk brukar prata om). Snarare isåfall varit med i att förstört mitt liv.
Vill bara gråta och spy på den

Jag är ganska tacksam för de möjligheter som feminismens inflytande har gett oss män.

Jag kan jämföra med min egen pappa som alltid jobbade när vi syskon var barn, som aldrig fick möjlighet att riktigt lära känna oss, något som också delvis bestått genom livet och hur det varit för mig som pappa med självklarheter som delad föräldraledighet och den förståelse för ens barn som närvaro kan ge.

Jag läste en gång om en undersökning där man intervjuat personer på dödsbädden och frågat dem vad de ångrar i livet - knappast någon svarade att de beklagar att de inte satsade på karriär eller att de jobbat för lite medan många, i synnerhet män, beklagade att de inte fanns närvarande för sina barn i större utsträckning.

Bra punkter tycker jag. 

Som liberal feminist så vänder jag mig väldigt mycket emot vänsterfeminismen som är den enda feminist "antifeminister" vill erkänna finns. 

Här är några punkter som är viktiga för mig som feminist: 

* Tjejer måste sluta uppmuntras att börja jobba med "något de brinner för" och istället uppmanas att se på lönerna när de väljer yrke. Och om någon säger att de gillar att "arbeta med människor" så kan de lika gärna satsa på att bli välbetalda chefer och verksamhestutvecklare som att bli socionomer och sjuksköterskor som de nu blir tipsade om. 

* Synen på föräldraledigheten mellan könen måste bli jämställd. Jag har själv varit med om att jag och två manliga kollegor var föräldralediga samtidigt (de i 7 månader och jag i 9) fick helt olika löneökningar. Jag fick löneökning på 500 under min ledighet, de fick en ökning på 4000 (vi låg alla fel i förhållande till kompetens och de fick den justerad medan jag fick standardökningen). Och det handlade inte om att de var bättre på jobbet utan där var det verkligen bara könet som skilde oss åt. Vi arbetade med samma saker, var alla väldigt populära både hos kollegor och kunder och vi hade alla en förmåga att lösa sådant som andra misslyckats med. När detta uppdagades och jag tog upp det med chefen så justerades min lön direkt. 

* Den fria tiden i familjen behöver vara jämställd. Det handlar inte om vem som gör vad utan att det är inte ok att den ena sliter medan den andra sitter nöjd i soffan. Och här måste mannen själv ta initiativ och se det som självklart att göra sin del (sedan finns det såklart förhållanden där männen gör mest men det är fortfarande vanligare att kvinnor gör mest). 

* Kvinnorna måste sluta offra sina karriärer för männens skull. Jag har träffat alltför många män som är gift med en kvinna med samma utbildning som är "så tacksam att hon arbetar statligt och gått ned i tid, han hade aldrig varit där han är utan henne". För mig och min man så har ingen offrat sin karriär men ingen har heller toksatsat. Om en hade offrat och den andra satsat kanske vi hade suttit med en lön på 100 000 i månaden och en på 40 000 på deltid. Nu har vi båda löner på ca 65-70 000. Då kan vi både verkligen känna att vi är med varandra för att vi älskar varandra, inte för att den ena är beroende av hjälp i hemmet och den andra är beroende av ekonomin. 

Och vad vinner då männen på feminismen?

* De får kvinnor som bidrar mer ekonomisk i hemmet eftersom att de har vinnlagt sig om att tjäna egna pengar och inte leva på mannen. 

* De kan vara säkra på att deras partner är med dem p.g.a. kärlek och inte p.g.a. att de är ekonomiskt beroende. 

* De kan räkna med att bli bjudna på middagen vid varannan dejt. 

* I ett jämställt samhälle så ses de som likvärdiga föräldrar vid t.ex. vårdnadstvister och kvinnans fördel i form av att vara mammam försvinner. 

Jag kan tillägga att min man också är en sådan som är totalt emot feminism och vägrar inse att det finns andra feminister än vänsterfeministerna trots att han utöver mig är omgiven av feminister som tycker precis som mig och gärna påpekar det. Men eftersom att han är en kompetent och vettig individ så blir det ju ändå jämställt eftersom att han tar sitt ansvar i vardagen.

Jag tror inte ett smack på att svenska kvinnor tvingas till att vara hemma. Ren bullshit.

Däremot måste kvinnor förstå konsekvenserna av sina egna val men det verkar de ha svårt för.

Inte den du svarade men jag kan ge mig in och ge min syn på det hela. Feminismen påverkar inte mig negativt i såpass stor utsträckning att mitt liv är dåligt eller kan anses förstört men det är ändå konstant närvarande.

Svensk politik är fullkomligt infekterad av feminism och lider kraftigt av det, vilket påverkar mitt liv både direkt och indirekt. Dåliga beslut leder till ett sämre samhälle.

Många av mina vänner är feminister och feminismen har gjort dessa lätt grälsjuka, vilket påverkar mitt liv negativt.

Hela min utbildning, från grundskolan till universitet präglades av feminism vilket sänkte kvaliteten på undervisningen. Det har till och med gått så långt att man villkorar vetenskaplig forskning utifrån feministiska perspektiv (som man kallar genus). All utbildning är objektivt och obestridbart sämre tack vare feminismen, och nu kommer även själva vetenskapen i sig lida samma öde. 

Nu sitter jag på ett storbolag som liksom alla andra storbolag har en HR-avdelning som består av kvinnor till 95% och det senaste svarta i deras värld verkar vara instagramfeminism, vilket leder till att jag tvingas gå kurser där någon medioker kvinna förklarar att det är så himla synd om kvinnorna.

Media har som bekant en existentiell livskris med tillhörande dödsångest vilket gjort dessa desperata för att attrahera klick, vilket man löser genom att publicera s.k. ragebait, dvs extremt provocerande och polariserande texter skrivna av grälsjuka dårar som inte sällan är superduperfeminister.

Och varför gör man allt det här? För att några få kvinnor blir slagna av sina män? För att vissa kvinnor vill vara chef men inte vågar/lyckas bli det? För att normer påstås tvinga kvinnor att städa mer?

Det här är uppenbarligen en generationsfråga, ni är ganska mycket äldre än mig. Skolan ni gick i var inte besatt av feminism, er sociala krets var inte hetsad av internetfeminister, politiken är sedan länge irrelevant för er del och i arbetslivet är ni troligtvis omgivna av personer i ungefär samma åldersspann som därmed är lika "skyddade" eller förskonade som ni. Bara det faktum att sextiotalist aldrig tvingats gå en likabehandlingskurs säger en del enligt mig. Jag upplever inte att feminismen har förstört eller hindrat mig i någon högre utsträckning men det är ju dels för att jag har lärt mig navigera den här ideologin och dels för att den inte har något intresse av att korrigera just mitt beteende, även om den mer än ofta vänder sig till min demografiska grupp och anklagar oss för, utan att överdriva, i princip all ondska på den här jorden. ROKS menar på ett lite knepigt sätt att jag och min demografiska kategori är ansvariga för lesbiskt partnervåld och kräver att jag gör någonting åt det, exempelvis. Tror ni mig inte så står det i klartext på deras hemsida, jag kan länka.

Ditt bemötande är ganska tröttsamt FDFMGA. Jag listar upp en rad ganska konkreta och uppenbara effekter som feminismens dominans har men du ignorerar den och antyder vagt att jag, eller åtminstone sådana som har mina åsikter, är förbittrade förlorare som söker en syndabock. Hur vore det om du istället tar något av det jag listade upp och bemötte det direkt? På det viset så kan vi ju ha en diskussion. 

Sedan undrar jag om era privatliv, den där diskussionen med vänner över ett glas vin som lätt kan bli lite hetsig, hur ser den ut i era fall? Om ni aldrig har stött på någon lättkränkt och grälsjuk feminist som efter ett par glas vill bekämpa patriarkatet så har ni antingen en snäv bekantskapskrets, inte varit ute särskilt mycket, inte talat om några sådana frågor eller när dessa kommit upp varit passiva eller undfallande.

Sitter jag hemma och är förbittrad? Nej. Avskyr jag att indirekt finansiera dumheter såsom genusperspektiv på raketforskning? Ja. Anser jag att DN mfl hetsar folk till att hata varandra och att det är någonting negativt? Ja. Det är inte så jäkla svårt det här.

Nej då, det är åldersblandning på min arbetsplats, i och för sig nästan uteslutande akademiker, vilket i sig kan vara en förklaring. Jag upplever det som att det främst är lågutbildade män som ger uttryck för hur mycket de kränkts och begränsas av feminismen.

Jag kan överhuvudtaget känna en viss förundran över dina synpunkter, som att du tror att arbetslivet är åldersskiktat så att om man är född på sextio- eller sjuttiotalet så jobbar man tillsammans med jämnåriga. Så är det i skolan men inte i yrkeslivet.

Privat umgås jag ogärna med folk som bara gnäller, oavsett kön.

Ett tips: Välj dina vänner med omsorg - i verkligheten och på sociala medier. Det gör jag - och med undantag för Familjeliv som  jag delvis uppfattar som ett omvänt Mecka dit antifeministerr vallfärdar för att få ge uttryck för sin kvinnouppfattning så har jag utbyte av de vänner jag valt eller omvänt: som valt mig.

Dagmammor t.ex. När jag var liten var det vanligt alltjämt. Många äldre damer ägnade sig åt det. Det var innan staten satte klorna i barnen från början!

Dagens yngre befolkning vet väl inte ens vad en dagmamma är.

Sen är det ju så att om barn ska skaffas, så finge väl folk ta sitt ansvar, och planera för det. Mamman kan jobba några timmar på kvällen t.ex., och  övrigt ta hand om barn, för amning o.s.v. Och sen, beroende på jobb, kan barnet vara med o.s.v.

Mor- och farföräldrar kan sköta mkt. Så är det i många andra länder.

Detta med strukturomvandlingen kan styra det åt det hållet per automatik. Om mamma &(pappa) jobbar hemifrån kan barnen vara hemma också.

Du ser bara problem. Så kan det bli genom den svenska hjärntvätten. Enligt den är det enda system som funkar, det svenska. Den svenska självgodheten. Att det inte alls stämmer, bortser svenskchauvisterna ifrån.

Jo, det är bättre att staten tar hand om ungarna från början. Då får de de rätta värderingarna!

Som att den svenska föräldraförsäkringen är det bästa sättet i världen t.ex.

Länder där inte alla länder är på dagis, är underutvecklade. Dagmammor, var plågoandar och staten hade ingen insyn. Ingen HBTQ-undervisning var det heller, under den gamla unkna tiden.

Sverige är bäst, inkl. betr. politiken kring Covid-19. Tjoho!

Notera hur han undvek min tämligen enkla utmaning genom att säga att vissa kanske, men inte troligtvis, någonstans någon gång kanske är som anti-feministerna (men förmodligen inte). Det är nästan en uppvisning i anpasslighet, han lyckas så att säga klara min utmaning genom att visa sin lojalitet till det som är på modet. För övrigt så gav ditt mycket välskrivna inlägg starkt stöd till ett tidigare inlägg i tråden där jag förkastar liberal feminism som totalt dominerad av vänsterfeminism. Liberala feminister är nämligen i princip uteslutande den allra mest utpräglade form av akademiker på precis det sätt som du genom Chomsky beskriver. Intressant.

Det är så att "akademikerna" (förr: "den intellektuella medelklassen"), är de allra mest lättstyrda i samhället. En som har skrivit en del om det, är N. Chomsky.

Medan arbetarklassen står fast vid sina värderingar, är konservativa, så är akademikerna mkt lättrörliga, betr. värderingar & åsikter. Det hänger antagligen samman med att hela deras identitet styrs av 'som är på modet'. Det gäller att hänga med i konjunktursmeningarna! Annars kan X gå miste om chefspositionen t.ex. Alla i denna klass, är strebrar, anpassliga, opportunister, med vissa, få, undantag.

Och sedan, i efterhand, så är denna klass av människor, den som är snabbast på att förkasta det man tidigare "stod för".

Ett exempel: I mitten läste jag en universitetskurs i pedagogik. Läraren var uppenbarligen marxistiskt skolad och undervisade bl.a. i Skinner, Broadys "Dolda läroplan" o.s.v.

Så 10 år senare, föll det så att jag hade honom som lärare igen på en kurs, en fortbildningskurs. Då hade han visst helt glömt det han tidigare undervisade i, utan nu var han inne på det "coachande undervisningssättet".

I en paus tog jag upp det med honom. Det roliga var att han spelade dum. Han låtsades inte begripa vad mitt påpekande om varför jag skulle ta honom på allvar nu, när han var lika övertygad om nåt nytt relativt det han undervisade om 10 år tidigare. Nu var han inte marxist längre. Det var inte längre på modet.

Så funkar det med akademikerna.

Inte för att vara dryg men jag har faktiskt svarat på din fråga i ett inlägg direkt riktat till dig, kan copy pastea det men där har du ditt svar. Enklare och bättre för tråden om du går tillbaka och läser det. 

Det andra inlägget jag citerar här var inte riktat till mig men jag ger mig på att svara i alla fall, du har ju svaret på din fråga redan i inlägget du svarar på? Han skriver ju "Det gäller att hänga med i konjunktursmeningarna! Annars kan X gå miste om chefspositionen t.ex. Alla i denna klass, är strebrar, anpassliga, opportunister, med vissa, få, undantag.", det går väl inte att misstolka? Det kan bli jäkligt känsligt att ha fel åsikter, speciellt i akademikerkretsar. Du återberättar ett skämt menat att underhålla och visa på hur fel vissa beteenden är, någon humorlös feminist hör det, och vips så är den där nya tjänsten någon annans. Minns själv när jag satt på universitetet och vi i ett seminarium diskuterade hur kränkande och förtryckande det var för kvinnliga nyhetsankare att ha den manligt kodade klädseln kavaj på sig, varpå jag ställde frågan om det verkligen kunde beskrivas som förtryck eller diskriminering. Tystnaden som uppstod när doktoranden som höll i seminariumet spände ögonen i mig var så kompakt att man kunde ta på den.

Finns otaliga exempel på just det här. Såg du hur jobbigt det blev för den här FGDMHF när jag bad honom rikta kritik mot feminismen? Han kunde ju inte göra det, han kunde inte hitta ett enda snedsteg gjort av en enda feminist. Det är nästan något sekteristiskt över det, nästan som att han är rädd att han är övervakad och kan tänkas tvingas stå för sitt svar inför en jury.