Tjejgänget- här stöttar vi
Skild sen 2015. Det tog mig 2 år och 3 månader innan jag förstod att jag blev befriad och inte dumpad.
Skild sen 2015. Det tog mig 2 år och 3 månader innan jag förstod att jag blev befriad och inte dumpad.
Skild sen 2015. Det tog mig 2 år och 3 månader innan jag förstod att jag blev befriad och inte dumpad.
Skild sen 2015. Det tog mig 2 år och 3 månader innan jag förstod att jag blev befriad och inte dumpad.
För dryga 2år sedan kom den berömda droppen som gjorde att jag efter 25 år tillsammans och 15 år som gifta fick nog och krävde skilsmässa.
Struntade faktiskt i ekonomin utan det fick bli som det blir med det, men barnen var äntligen så pass stora att de skulle klara sig på egen hand pappa-veckorna.
Det blev dock inte alls som jag trodde. Ångrar inte skilsmässan en sekund och saknar verkligen inte x-maken som make, däremot så saknar jag den vän han ändå var under våra 25 år.
Han pratar inte med mig trots att han skaffade en ny och blev sambo igen knappt 1 år efter skilsmässan och att ingen annan var inblandad i vår skilsmässa.
Det var hans eviga jobbande och att han bara prioriterade sig själv hela tiden som gjorde att jag fick nog.
Tyvärr så ställde inte min familj upp när jag skilde mig. Vare sig föräldrar eller syskon har brytt sig nämnvärt och ingen har bemödat sig med lite omtanke med tanke på omständigheterna som en skilsmässa ändå innebär.
De jag trodde var mina vänner tystnade de med. De kommer när jag bjuder hem dem, men de bjuder aldrig tillbaka och de hör inte av sig för att höra hur jag har det.
Tack för input Anna!
För mig skulle det bli stor skillnad då jag är den som är hemma med barnen mest. Mannen reser i jobbet, är borta på aktiviteter kvällar mm så jag är med dem mycket mer.
Jag tror inte heller att jag skulle ?lyckas? träffa någon ny, utan skulle nog behöva vänja mig att leva ensam. Har inte ork eller rätt förutsättningar för att träffa någon. Är sliten, medelålders, ganska blyg och ser inte bra ut.
Är rädd att det ska bli som Mandel och Katten beskriver det. Att jag blir ensam. Men det kanske ändå är bättre än att vara olycklig i tvåsamhet?
Det är olika sorters ensamhet och jag föredrar faktiskt att vara ensam i ensamheten mot ensam i tvåsamhet.
Nu slipper jag ha ansvar för hem och barn dag ut och dag in. Jag slipper ilskan över att det finns en person som borde ta halva ansvaret som inte gör det. Jag slipper vara besviken över att bli lämnad i sticket och få klara mig själv hela tiden. Jag slipper sitta och vänta på någon annan som jag aldrig vet om han tänker dyka upp i tid som han sagt eller om han uteblir även denna gång osv.
Det är en enorm frihet mina barnfria veckor när jag kan komma och gå som jag vill - som maken alltid gjorde... Äta framför tv, äta vad jag vill, sova i soffan hela natten osv. Lämna hemmet utan att behöva styra upp barnvakt och meddela vart jag ska och när jag är hemma igen osv. Stressen över att vara hemma i god tid för att hinna laga mat för att barnen ska få lagad mat i magen innan sovdags...
Och när det gäller dejting så var jag också övertygad om att jag skulle få leva ensam resten av livet för eftersom maken inte ville vara med mig och mina föräldrar alltid särbehandlat mig så kan ju ingen någonsin vilja ha mig och behandla mig väl. Grisskär hud, stora porer, frissigt hår, bristningar på låren, överviktig, stor rumpa och tjocka lår osv. Har i princip aldrig fått höra att jag är söt eller ser bra ut och var aldrig varit eftertraktad som tonåring.
Reggade mig på en dejting-app för jag vägrade tro att min lott i livet är att vara ensam och olycklig. Varför skulle inte jag vara värd att vara lycklig i mitt liv?
Var på dejter innan jag hann flytta. Har en hantverkare som vi anlitat för många jobb som jag blivit lite kompis med genom åren -en attans snygg och sexig karl, och eftersom han varit hemma hos oss mycket så visste han om hur jag haft det genom åren. Jag visste att han var singel så vi träffades och fikade för att bara prata om hur vi mådde några gånger, men till slut så tog jag faktiskt modet till mig och sa att jag vill inte bara sitta och prata, jag vill ha sex. Han tackade inte nej!
Så där hamnar jag i säng med en i mina ögon 10-poängare och jag småfet och ful... Vi pratade om det och han sa att det är utstrålningen som avgör och det har du. Då spelar de extra kilona ingen roll.
I samband med att jag skulle flytta - tittade på huset en söndag, skrev på pappren på måndagen och fick nyckeln torsdagen veckan efter (första ledig banktid för överföring av pengar, mäklaren hade aldrig varit med om en så snabb affär), så blev det packa allt i 180km/h., tappade jag typ 10kg på de 2 veckorna.
Första natten i huset behövde jag inte sova ensam utan en man jag dejtat lite var hos mig. Kändes dock inte 100 med honom så det blev till att dejta flera för att leta vidare. Har varit på många intressanta dejter med intressanta människor och jag har haft sex med många olika - inte alla!, En dejt har blivit en vän som jag umgås med lite då och då. Vi känns mer som syskon och jag älskar honom på det viset. Men till slut var jag på dejt nr 23 och det kändes rätt ganska omgående.
Har nu en särbo sedan 11 månader tillbaka som vill vara med mig, som säger att jag är söt, som säger att jag är fin, som får mig att le osv. Jag har aldrig känt det så här!
Självklart kan inte en partner väga upp all den ensamhet som bristen på vänner och familj skapat, men jag vet att det i dagsläget i alla fall finns någon som bryr sig om mig.
Ge inte upp! Du kommer också hitta någon! Var bara införstådd med att det kan ta tid och att man springer på många nötter, men släpp det och gå vidare till nästa. Nöj dig inte innan det känns 100!
Jag står med tårar i ögonen och ber min man för tredje kvällen att sova i vår säng. Han sitter med en whiskey i handen. Lite salongs...
Då kom det;
Jag vill skiljas
Jag älskar dig inte längre
Jag flyttar så fort jag hittar bostad.
21 dagar senare på vår 21 bröllopsdag var han borta.
Jag är själv med 8 rum, två barn, två hundar vara en jakthund. Jag är inte den som jagar.
I dag 7 år senare är jag glad att han befriade mig.
Han har bett om ursäkt för hur han gjorde det.
Jag har tackat honom för att han befriade mig. Oss. Jag skulle aldrig gjort så. Jag är toklojal och skulle bara fortsatt tills vi började slåss eller vara otrogna eller jag vet inte vad...
Problemet då var att jag drog igen fängelseporten i två år och 8 månader till.
Mådde väldigt dåligt, kände mig ratad, dumpad, värdelös ja ni vet allt det där man säger till sig själv....Jag var slängd på soptippen...
Ville inte leva. Skrev miljoner sms nätter igenom, skrek och grät i luren. Även när han skaffat ny.
En kväll på ett kvinnomöte hos AA hör jag inledningsorden och börjar bara gråta. Där och då förstår jag att han släppte mig fri. Jag är värdefull gift som ogift, min lycka hänger på mig. Ingen annan ska skriva kapitlen i min bok.
Jag förstår att han tog i från tårna, vräkte ur sig orden för att en förändring skulle ske. Ett bungyjump rakt ut...
Det var min historia.
Vet inte hur jag ska säga orden till min man ? jag vill skiljas?
Vi är inget par längre, gör aldrig något ihop, inte ens ser på tv el film längre. Sätter jag och barnen på en film på kvällen så går han till ett annat rum och kollar på sin mobil... skitkul..
han frågar mig aldrig hur jag mår eller hur det har gått hos läkaren, ingen koll på något överhuvudtaget.
Påpekar jag det blir han sur och gör något just för stunden men sen blir det likadant dagen efter. Han är en riktig mansbebis!!! Och jag orkar inte längre.
Behöver hjälp och råd gör hur jag ska göra .