Tjejgänget- här stöttar vi

Vet inte hur jag ska säga orden till min man ? jag vill skiljas?

Vi är inget par längre, gör aldrig något ihop, inte ens ser på tv el film längre. Sätter jag och barnen på en film på kvällen så går han till ett annat rum och kollar på sin mobil... skitkul..

han frågar mig aldrig hur jag mår eller hur det har gått hos läkaren, ingen koll på något överhuvudtaget.

Påpekar jag det blir han sur och gör något just för stunden men sen blir det likadant dagen efter. Han är en riktig mansbebis!!! Och jag orkar inte längre.

Behöver hjälp och råd gör hur jag ska göra .

Säg det bara. Säg. Jag  var den som fick höra det men är glad för det i dag. Säg...

Fast är din lycka värd att offras för andras ev dömande? Kan omgivningen inte hantera att du väljer att ta hand om dig själv och må bra så är de ändå ingenting att ha. 

Kan de inte stötta dig i dina val så länge du mår bra så klarar du dig bättre utan dem!

Det är jobbigt att vara ensam, men jag försöker dagligen intala mig att det är deras förlust som tappat en lojal, hjälpsam, omtänksam och generös person som jag är!

Hej!

Jag sprang på denna tråden av en ren slump och kände så väl igen mig I det ni skriver

Har oxå lite stökigt i min över 17-åriga relation just nu.. :( Och vet varken ut eller in. Det skiftar en hel del också kan jag säga, från dag till dag.. Ibland är jag helt säker på att jag vill lämna och bo själv, medans jag nästa dag kan vara helt panikslagen och vet inte alls vad jag vill..! ???? Så jobbigt är det!

Vårt största problem är att vår kommunikation inte funkar och vi kommer inte vidare... och att det varit mkt tjafs och irritation emellan oss i flera år nu. För 3 år sen var jag nära att lämna för kände mig inte sedd eller förstådd av honom. Då beslutade vi att kämpa på. Han blev något bättre på å se mig och så och jag försökte så gott jag kunde oxå... men jag tror att jag redan då hade känt att mina känslor höll på å svalna. Och så har det känts mer eller mindre sen dess. Blev förmodligen inte bättre av att jag vid ett svagt ögonblick fick känslor för en annan.. :( Avbröt det dock. Men det gjorde såklart att jag fick mig en tankeställare om hur läget var mellan mig och min man. Nu hände inget, men ändå...

Sen är det inte helt lätt med barn ihop och allt runt ekonomin som ensamstående mamma osv som oxå skrämmer såklart. Men jag har på nåt vis gått igenom någon form av "plan" I mitt huvud hur jag skulle kunna tänka mig att ha det om det skulle bli att vi går i sär. Och jag försöker prata med honom om hur jag känner. Men ibland säger han inget och ganska ofta anklagar han mig för att jag inte engagerar mig. Och visst, engagemanget har lite sämre från min sida. Men det är mkt för att jag inte heller märker så mkt engagemang från Hans sida heller.. knepigt är det :/

Har läst lite vad ni andra skrivit. Och vill bara fråga hur ni som redan har valt att gå skilda vägar, löste ni det? Både praktiskt och emotionellt? Boende osv?

Jag står i lite bostadsköer, men just där vi bor är det inte så många hyresrätter lediga. Så får se hur det blir. Tror inte kommer ha råd att köpa ngt I dagsläget :/

Bra fråga ???? Ingen aning vad han skulle tycka om det. Får väl fråga. Varför vill inte din man det då?

Han tycker oxå att vi inte har en bra kommunikation just nu och att jag inte alltid lyssnar. Men det gör inte han heller, kan jag säga. Sen är passionen på sparlåga oxå. Vi har inte jobbat ordentligt på relationen under alla dessa år.

Det handlar även om att mannen måste svara ärligt.

Som gift var jag med på familjerådgivning i 2 omgångar och träffarna var maken helt med i matchen och förstod precis, men så fort vi var utanför dörren var han som vanligt och allt han sagt att han förstått var som bortblåst. Det hade han aldrig sagt...

Han sa det som lät bra för att bli omtyckt eller vad det nu var, men sedan var kan helt kvar i sina gamla hjulspår och jobbade dygnet runt och förstod inte alls varför jag var arg.

Så skulle x-maken skrivit en sådan lista så hade han aldrig skrivit jobba och haft kvar den bland sina 3 sista även om det var hans huvudprioritet i alla lägen.

Jag har börjat ta stegen mot skilsmässa nu, och vi har pratat om det. Vet dock inte hur tydlig jag har varit om att jag har bestämt mig.

...och NU inser han hur han har betett sig under hela vårt förhållande! Efter två omgångar parterapi och jag som nästan gått sönder av att försöka framföra min uppfattning av hur han betett sig utan att bli bekräftad. Att han inte delat med sig av sina tankar, inte kämpat för vårt förhållande, inte kunnat ge mig känslomässig närhet. NU förstår han! Gaaaah! 

Men jag känner att jag måste skydda mitt eget psyke och komma ur det här för att läka själv. Han får ta ansvar för hur han ska ändra sitt beteende. Jag har på något sätt varit väldigt beroende av honom innan. Försökt få honom nöjd hela tiden. Men jag orkar inte ta hand om det här och hjälpa honom förändras. Innan otroheten kom fram var jag väldigt naiv och älskade förbehållningslöst. Men jag har tvingats inse att saker och ting inte var bra, och utan kommunikation går det inte att lösa problemen. Och tvingats bli stark i mig själv, och stå upp för mig själv, som jag faktiskt inte gjorde innan.

Förlåt om jag blivit bitter, men utifrån min erfarenhet kommer inte någon annan person plötsligt efter många år vakna upp av sig själva och bli mer kärleksfulla och öppna. Kanske har de något på gång bakom er rygg dessutom. Som en klok kvinna i en podd sa om förhållanden: Det ska inte kosta mer än det smakar.