Tjejgänget- här stöttar vi
För dryga 2år sedan kom den berömda droppen som gjorde att jag efter 25 år tillsammans och 15 år som gifta fick nog och krävde skilsmässa.
Struntade faktiskt i ekonomin utan det fick bli som det blir med det, men barnen var äntligen så pass stora att de skulle klara sig på egen hand pappa-veckorna.
Det blev dock inte alls som jag trodde. Ångrar inte skilsmässan en sekund och saknar verkligen inte x-maken som make, däremot så saknar jag den vän han ändå var under våra 25 år.
Han pratar inte med mig trots att han skaffade en ny och blev sambo igen knappt 1 år efter skilsmässan och att ingen annan var inblandad i vår skilsmässa.
Det var hans eviga jobbande och att han bara prioriterade sig själv hela tiden som gjorde att jag fick nog.
Tyvärr så ställde inte min familj upp när jag skilde mig. Vare sig föräldrar eller syskon har brytt sig nämnvärt och ingen har bemödat sig med lite omtanke med tanke på omständigheterna som en skilsmässa ändå innebär.
De jag trodde var mina vänner tystnade de med. De kommer när jag bjuder hem dem, men de bjuder aldrig tillbaka och de hör inte av sig för att höra hur jag har det.
Förra nyårsafton var den vidrigaste i mitt liv. Jag grät. Inte en enda vän eller familjemedlem att krama om och önska gott nytt år fast jag blivit lovad av min "bästa" väninna att få komma på deras nyårsfest. Som inte blev av utan de bjöd in sig själva till x-maken istället, men som hon inte berättade för mig som väntade på officiell inbjudan utan jag fick höra det av min yngsta son...
Det positiva i det hela är att jag snart fyller 50 år och vet att jag inte behöver lägga ut 40.000-50.000kr på någon fest för människor som ändå inte bryr sig om mig utan det blir billigare att bjuda barnen och min enda vän - en killkompis( en dejt som kändes som den bror jag aldrig haft), på något trevligt.
Har försökt skaffa nytt umgänge, men då kom ju detta corona-elände och satte stopp för alla försök till att socialisera med nya människor.
Jag har heller aldrig ångrat min skilsmässa och jag mår så mycket bättre nu utan att behöva ta hand om en mansgris också. Men saknar min bästa vän som inte längre fanns där efter jag sa 'jag vill skilja mig' högt.
Tyvärr är det så att vänner och familj inte alltid förstår vilken stor omställning det är efter så många år ihop. Jag tappade kontakten med många, självkänslan sjönk och jag kände mig sviken av dom länge. Men nådde en punk då jag valde att förändra det, hittade då ett par nya vänner i samma livssituation och kämpar vidare med att må bra på egen hand.
Kan rekommendera appen 'go friendly' som hjälpte mig o hitta en ny vän med gemensamma intressen.