Varför väljer kvinnor att föda barn??

Jag har fött tre barn + ett sent missfall

Har aldrig upplevt att jag var på väg att dö, skulle spricka sönder eller ens spy av smärtan. Har heller aldrig skrikit av smärta, enligt min man så grymtar och morrar jag under krystningsskedet. Använt lustgas som för mig fungerat som ett fokus mer än regelrätt smärtlindring. Jag har upplevt smärta ,men samtidigt en enorm uråldrig kraft som verkade i min kropp, en otroligt stark upplevelse.

Jag är inte ute efter applåder utan vill bara belysa att en förlossning kan upplevas mycket olika. jag har definitivt ingen "superkropp" eller är okänslig för smärta., Skillnaden består nog mest i att jag har gått igenom förlossningarna utan rädsla.

 Jag har haft god hjälp av inställningen att jag och min kropp kommer att klara av en förlossning och av  att jag har skaffat mig kunskap om vad som händer i kroppen under de olika skedena.

Personalen har mestadels varit trevlig och hjälpsam och accepterat att jag inte ens under en förlossning accepterar att bli "bossad" utan själv vill styra hur jag ligger och när jag kan krysta etc. Jag har också haft gott stöd av min man vars händer jag nog misshandlade ganska illa genom att klämma under värkarna.

Åh du satte verkligen ord på mina känslor. 

Låter lika jobbigt som jag känner inför en förlossning bara att vi känner rädsla för olika saker.

Har du fött barn vaginalt?

Jag med! Men vi finns! Och vi är säkert fler än vi tror också, men man vågar ju inte prata om det. 

Det handlar inte om att kvinnan berövas rätten till sin kropp. Det handlar om att medicinsk kunniga läkare och barnmorskor med långvarig erfarenhet helt enkelt är bättre på att göra dessa bedömningar. För hur skulle det se ut om patienter helt plötsligt skulle styra sin egen vård? Kejsarsnitt är en magoperation. Det finns risker kopplade till alla operationer och dessutom är det bästa för barnet att få mamman bakterieflora och tömma sina lungor på vatten genom vaginal förlossning.

Ja du känner din egen kropp men du kan omöjligen känna den i en situation du aldrig upplevt. Nej, har du inte fött barn vaginalt har du inte en susning om hur du kommer reagera i en förlossningssituation.

Jag säger detta för att jag själv varit förlossningsrädd och hade en bild av vilka moment som skulle bli värst för mig. Vilket visade sig vara helt fel. Den (i mina tankar) värsta biten var faktiskt den enklaste och det slutade med att jag födde barn helt utan bedövning. Och det var en fantastiskt upplevelse. Inför nästa barn längtade jag efter förlossningen och den gick som en dans, även om min kropp agerade HELT annorlunda där än mot första förlossningen. Första förlossningen kunde jag inte sitta stilla än mindre ligga ner. Andra ville jag ligga i lugn oc ro och bara blunda. Och jag är så tacksam att jag som oerfaren inte tilläts ta beslutet hur jag skulle föda utan att kunnig personal guidade mig rätt. För det blev rätt.

Så jag måste säga att jag tycker du och många andra här inne uttalar er lite väl starkt kring vaginala födslar utan att ha en enda aning om vad det faktiskt innebär. Kanon att era förlossningar gick bra och ni är nöjda. Men att kritisera något nu själva inte upplevt... hallå. Lite ödmjukhet tack.

Kan väl tillägga att jag är en extremt privat person med hög integritet som t ex inte varit på badhus efter skoltiden pga komplex och ovilja att visa upp min kropp. Men i förlossningssituationen är det annorlunda. Iofs stod jag inte halvnaken och stönade okontrollerat, men jag låg i gynställning med diverse blickar och fingrar i underlivet... Det är liksom bara att släppa det. Det är barnmorskornas och förlossningsläkarnas jobb, de ser underliv hela dagarna.

Klart att det inte var behagligt, men det ingick liksom i paketet, det blir liksom så vid en förlossning eftersom det är där barnet kommer ut.

Och hade fortfarande valt det varje dag i veckan framför en stor bukoperation.

Min förlossning avslutades med sugklocka. Hur menar du att det indikerar ett felbeslut?

Jag kände tvärtom, skulle aldrig i hela mitt liv utsätta mig för att snitt om jag inte var tvungen. Har fött två barn vaginalt, det ena en igångsättning. Andra barnet hade jag enbart lustgas. Visst gör det skitont, jag tyckte det gjorde ondare än vad jag hade trott. Ändå är det det häftigaste jag har gjort och skulle gärna genomgå en förlossning igen bara för upplevelsen - vill dock inte ha fler barn så det är inte aktuellt. Har man inte fött vaginalt kan man ju inte föreställa sig hur det känns.

Jag har nio barn, det säger väl allt. Att föda är bland det mest fantastiska som finns. Nu blir det inte fler och det är lite av en sorg.

Mina barns pappa är man och naturen har inte skapat honom att föda barn. Suck. När sa jag att min upplevelse är allmängiltig?

Kvinnor är skapade att föda barn och det vet du också. Att det sedan finns ysiska förhinder hos enskilda kvinnor ändrar inte det.

Eller så är det du som är överkänslig och tolkar andras personliga berättelser som predikningar .

Nu är jag en sån här tråkig person som menar att en kvinna som förlöst med kejsarsnitt också har fött barn..

Men som svar på frågan varför jag ville föda vaginalt är helt enkelt att jag är livrädd för att bli snittad. Och precis av den anledningen förstår jag att kejsarsnitt är det enda alternativet för andra. För den rädslan och ångesten jag kände inför risken att jag skulle behöva snittas var hemsk och jag önskar ingen det.Vi är alla olika, och våra rädslor kan framstå som irrationella för andra men de är verkliga för den som har dem.

Ingen kunde ge mig en garanti att förlossningen inte kunde sluta i ett snitt. Jag unnar alla som är rädda för en vaginal förlossning att få godkänt ett kejsarsnitt utan att behöva vara livrädda för att få ett nej.

Det tycker jag verkligen inte, du måste blanda ihop mig med någon annan här i tråden

Hade själv en förlossning där både jag och barnet nästan dog pga komplikationer. Ändå förstår jag mig inte alls på dom som väljer kejsarsnitt pga rädsla. På vilket sätt skulle det vara bättre?