BF November 2021 - Stannar på FL

Första barnet ?klassiskt? morgon-illamående. Minns att det helt avtog i vecka 8 och jag blev jätterädd. Kom tillbaka lite mildare i vecka 10. Födde en pojke.

Andra barnet mer illamående utan uppehåll fram till vecka 11. Fortfarande främst på morgonen dock. Födde en flicka.

Nu. Tredje. Har varit lamslagen av illamående sedan vecka 6-7. Dygnet runt. Vaknar på nätterna av illamåendet. Funderat mycket över om det kan vara två men det är bara en enligt ultraljud.

Jag upplever att det varit väldigt olika mellan graviditeterna även om det inte framgår i texten.

Tack för svar! Känns ändå bra!

Då har du BF i oktober väl?

Hej på er! Jag ansluter mig också då jag och sambon väntar vårt första barn tillsammans med beräknat datum den 15 november. Jag är helt överlycklig då jag fått vänta i 2,5 år på att sambon skulle säga att "nu kör vi!". Vi lyckades pricka in första ägglossningen efter det att jag plockat ut min kopparspiral och jag är nu i v.10 (9+1).

Från vecka sju/åtta har jag varit i princip helt bunden till sängen, sover större delen av dygnet utan att bli det minsta utvilad. Illamåendet är som värst på kvällarna och när jag blir riktigt trött tycker jag att det tar i ännu mer. Någon enstaka kräkning här och där men mitt största problem är att jag varit så trött att jag inte ens har kunnat jobba. Har noll ork till att göra något hemma så sambon har varit en guldstjärna och skött allt, vilket jag är mycket tacksam för. Samtidigt är jag glad över mina symptom för då antar jag att allt fortskrider som det ska i en graviditet.

Jag ska till barnmorskan för inskrivning den 22 April, har varit där en gång tidigare för ett samtal samt blodprov. Vi ska även boka in det första ultraljudet då och jag är sååååå spänd, nervös, rädd, lycklig, glad. Ja, alla känslor man kan känna känner nog jag. Vill inget hellre än att det ska ligga en frisk liten rackare där inne som kommer till oss som världens finaste julklapp, men oron finns ju där såklart, att det inte skulle vara så.

Jag har haft graviditetssymptom sedan vecka två om jag ska gå efter min gravidapp men plussade först en dag innan bm. Mådde skit och trodde jag var skengravid. Det trodde även de andra i min närhet som visste att vi försökte skaffa barn med tanken på att det sällan blir något på första försöket och att jag varit redo så länge, men av respekt väntat på mina andra hälft. Jag trodde nästan jag höll på att bli tokig som skulle inbilla mig själv illamåendet, tröttheten, bäckensmärtorna och mina ömma bröst. Dock kände jag med allt i min kropp att jag faktiskt var gravid, det fanns inget annat för mig men jag förstår mina nära som dels försökte skydda mig i och med att det inte är alls ovanligt med skengraviditet, rädslan över min besvikelse om så var fallet så att säga. När det svaga pluset äntligen kom så sköljde värdens lättnadskänsla över mig, jag var inte tokig, jag väntar faktiskt barn!

Det ska bli roligt att följas åt! Jag nästan hoppas att det är två små som ligger i magen, med tanken på att jag är så trött. Dock vet jag inte om vi har några tvillingar i släkten. Däremot har jag och min sambo sedan vi blev tillsammans för 5 år sedan haft problem med oönskade graviditeter (därav min kopparspiral, vilken var den enda som höll oss 100% skyddade) så jag blir inte förvånad om det har smitit in två simmare nu när vi väl gett dom öppet mål.

Är det någon som blivit gravid med tvillingar utan den ärftliga faktorn? Har någon av er känt att ni varit gravida innan pluset?

Jag och min sambo kommer göra ett NIPT-test då KUB inte erbjuds i vår region. Vi måste även gå till en privat klinik, konstigt nog, men jag antar att det är som med allt annat i dagsläget, tack vare covid som det inte erbjuds på sjukhuset längre.

Det kan låta väldigt hårt, men jag ska vara ärlig med att säga att jag och sambon kommer inte fortsätta graviditeten om en avvikelse dyker upp. Förstår att det kan verka kallt för många, men det är min och sambons graviditet och det är vi som tar beslutet. Jag tänkte att det för dig kan vara bra att höra att det finns sådana som vi också. Våra tankar kring barn och föräldraskap är att uppfostra en stark individ som kan bli självständig och leva sitt liv till det yttersta utan hinder, jag säger inte att människor med kromosomavvikelser inte kan det, utan det stämmer bara inte in på våra planer på vår graviditet och vårt barn och de förhoppningar och planer vi har för det tills dess att det blir självständigt och förhoppningsvis skaffar sin egna familj så vi får bli mor och far föräldrar.

31 okt eller 1 nov :)

Hej allihopa, väldigt länge sedan jag var in här och skrev.

Var på ett tidigt ultraljud idag i v 9 där dom kunde se TVÅ hjärtan slå. Är i sådan chock. Att gå från tanken att bli tvåbarnsmamma till att nu bli trebarnsmamma om allt går som det ska. Är jätteglad men så otroligt chockad. Hade aldrig någonsin haft den tanken att det skulle vara två, alltså aldrig. Och hon trodde att det var enäggs. Hur smälter man det här?

Men gud vilken grej! Stort grattis! Kan inte ens föreställa mig chocken!

Wow!! Förstår att du är chockad. Men stort grattis är ju på sin plats.

Fick ni båda vara med på ultraljudet? Såg du direkt att det var två?

Vad häftigt, grattis! Jag skulle vilja göra tidigt ultraljud också bara för att se om det är flera. Min mamma är enäggstvilling och min man har det även i släkten (men inte lika nära släkt) så är väl större chans/risk då? :)