Sen jag var otrogen mår jag mycket bättre

Det är bara i Sverige som folk inte fattar att långa förhållanden/äktenskap kräver älskare/älskarinnor.

Människan är inte monogam så det är inget konstigt alls.

Människan är inte monogam så det är inget konstigt alls.

Nja. I min pappas hemland är det mer regel än undantag att mannen har en eller flera älskarinnor. Både omgivningen och kvinnorna är ganska medvetna om detta och accepterar det. Kvinnan skulle dock aldrig tillåtas att ha älskare och är ofta väldigt kontrollerad.

Jag är ganska säker på att det är likadant i detta lands granländer, då den sociala kulturen i övrigt är typ exakt likadan där.

Nu tycker jag själv att otrohet är helt förkastligt, och anser inte att detta land är någon förebild, men rätt ska vara rätt.

Jag och min sambo har levt ihop i drygt tre år. Det första året vi levde ihop var som en dans på rosor (som de flesta förhållanden är första året) då det var mycket mys, kyssar, närhet, ömhet och sex. Tyvärr så har detta totalt dött ut då min partner inte känner att det är viktigt. Jag anser själv att sponta närhet är livsviktigt för att jag vill känna att jag är mer speciell för min partner än andra. Jag har även ett behov av att få visa det. Sex är självklart också en stor grej för mig men är enligt min partner ett onödigt ont som bara är jobbigt och kladdigt, att det är "något man gör som nykär". Nu har vi inte haft sex sedan i december. Totalt hade vi sex vid fyra tillfällen under förra året där min partner "offrade sig för min skull" och av oro att jag skulle lägra med någon annan. Tyvärr så är det övertydligt hur mycket av en uppoffring det är och det känns som en våldtäkt vilket gör det hela extremt olustigt. Jag har lagt upp som förslag att om det är så oviktigt och ointressant för min partner, så delegera den uppgiften till någon annan. Men nej. Min partner skulle inte klara av att leva med mig om jag hade någon annan. Nu har jag bitit ihop i drygt två år och tänjer på gränserna mer och mer och nu är det bara en tidsfråga. Varför lämnar jag inte min partner? Jo, för att det är den bästa och finaste människa jag känt i hela mitt liv som jag älskar av hela mitt hjärta. Det är den bästa relationen jag har haft i hela mitt liv och våra respektive barn har blivit närmaste bästa vänner under dessa år. Just sexet och den uteblivna närheten är det enda som är negativt i vår relation, även om detr för mig en stor grej och även skapar annat gnissel mellan oss. Men jag förstår ts och många andra som har relationer utanför. Jag har mer eller mindre bestämt mig att för en gångs skull tänka på mig själv och mitt eget välmående och se efter en sekundär relation. Om det kan få mig lyckligare så kanske det till och med kan rädda det som är kvar av min och sambons relation.

Klart att jag har tänkt på det, men som alla andra relation såväl som vänskapliga som sexuella och nära får man försöka att skapa sig en bild av vem personen är baserat på livets erfarenheter. Med människokännedom kommer man långt. Jag tror också att man slipper mycket trassel med att vara öppen med hur konstellationen ser ut redan från början så att även den man träffar är med på noterna. Sen är det en övervägning mot risker såklart

Ja, gör det.

Din kvinna är den finaste du mött? Ändå ignorerar hon dina behov. Kanske kan ni leva lyckliga om du har en älskarinna.

Fast om man går bakom ryggen på sin partner så är man ju billig.

Varför skulle älskaren ta mer hänsyn till personen när personen själv inte tar hänsyn till sin partner?

Den som sig in i leken ger får leken tåla... kan man själv inte respektera andra så ska man inte förvänta sig att själv bli bemött med respekt?