MrsXy skrev 2021-06-01 09:45:15 följande:
Tack alla ni <3
Gud vad jag önskar att det bara var en ful mardröm, att jag vaknade idag och allt var bra.
Vi skulle berätta till alla igår, det var en milstolpe liksom.
Väntade bara på ultraljudet sen skulle jag lugna ner mig och äntligen känna glädje. Nu kanske det blir operation..
Förlåt för deppigt inlägg men som sagt jag har känt mig så "hemma" i denna fina grupp.
Var det några av er i gruppen som hade fått missfall innan? Kanske ni inte vill prata om det nu såklart men om någon vill diskutera detta så skriv gärna, antingen här eller mail om ni vill.
Behöver allt stöd och liknande historier/hopp <3
Jag har fått ett missfall innan min nuvarandes graviditet. Men det ?skötte sig själv? och kom ut utan skrapning, medicin eller så. Men jag hade blött, inga onormala mängder, i ca 1 vecka och de små symptom jag haft försvann. Sen gick jag upp för trappen till kontoret på jobbet och kände hur något liksom gled ut i trosan. Gick på toa och torkade bort en blodig hård klump, stor som en vindruva typ. Jag bröt ihop där inne på toaletten och smet hem efter att jag lugnat mig lite. Det gjorde så ont i själen. Som du säger, man har sett fram emot så mycket och så går allt det i kras. Mitt var i vecka 8 men hade ändå sett så mycket framför mig. Såhär i efterhand var det dock ?tur? att vi fick missfall då jag och dåvarande sambo. Gick isär ett par månader senare, jag träffade min nuvarande de typ en månad efter det och är kär som aldrig förr och väntar nu barn igen. Så det var helt enkelt inte mening då. Inte det barnet, inte han och jag, vi skulle inte bilda familj. Även om det är jobbigt så är missfall och MA ändå ?bra? för det skulle inte hänt om inte något var fel. Kroppen lyckad lösa det själv, även om det är smärtsamt för oss... Så det var helt enkelt inte meningen att det barnet skulle födas. Men bryt ihop, prata om det, gråt, skrik, var arg, men försök att gå vidare efter det. Ni kommer bli gravida igen!!