10-åring-inga kompisar

Det handlar om att ge och ta. Vill han inte umgås med de andra barnen eller är det dem som inte vill umgås med honom? Jag tror att han själv måste bjuda till lite.

Kan han gå med i scouterna, fältbiologerna el.dyl.? Och så måste han lära sig att han ska inte hålla låda för mycket om sina specialintressen om ingen som lyssnar är intresserad. Han får försöka att intressera sig lite för andras intressen också, och kan kanske då locka en del andra att pröva hans intressen. 

Hur kan du vara så säker på att de verkligen har haft jätte kul hos er? De kanske bara är artiga. Kanske han då försöker att inte bara mangla på om sina intressen. Om han vill spela brädspel med en kompis så kanske han nästa gång får göra något som kompisen väljer. Om han inte låter de andra bestämma typ varannan gång så kommer de att tröttna. Han måste släppa på sin stolthet om den innebär att inte låta andra bestämma också. Om de är några stycken så borde alla få välja lika ofta. Annars får han hitta kompisar som vill göra samma saker som han.

Jag har en dotter som är 10 och som också kan vara lite udda, hon har liknande hobbyn som din son, t.ex. brädspel. Jag tycker inte detta är något konstigt alls :) Bor Ni i Stockholm? För isåfall kan Du gärna skicka PM om Du vill

Vem gillar en kompis som bara pratar om/vill göra saker som man inte själv är ett dugg intresserad av? Om inte er son vill/klarar av att kompromissa i relationer (såsom att till exempel inte bara prata på om sitt), så behöver han hitta någon med precis samma intressen så att de kan nörda ned sig tillsammans. Tyvärr kan man inte bara beställa en sådan kompis. Det ni föräldrar kan göra är att hjälpa till att leta på "rätt" ställen, såsom föreningar som ägnar sig åt de saker din son är intresserad av.

Det gäller att hitta barn med liknande intressen och aktiviteter som är välkomnande och tillåtande.  Scouter, Friluftsfrämjandet, rollspel för barn, kanske programmerings- eller robotkurser kan vara bra aktiviteter.

Sedan kan det vara bra att också prata med sonen om hur det är viktigt att försöka prata om gemensamma intressen, de andras intressen, och inte bara det egna specialintresset.

Min son har gått på rollspel via en kyrka (vi är ej kristna och sonen är närmast antireligiös, men det är en välkomnande miljö), har gått en lajvkurs, är med i scouterna och spelar Minecraft med sina kompisar. Orientering är något han testat och kanske kommer ta upp igen. Lagsport är inget för honom, men vi har hitat en bra balans mellan olika aktiviteter som är roliga och utvecklande för honom. 

Som yngre var han lite lillgammal, men nu är han helt enkelt en väldigt mogen och ansvarsfull blivande tonåring. 

Skit i alla negativt kommentarer här!

Låter som att ni har en smart liten pojke, och vad ni än gör så ändra inte på han! De är inget fel med att ha ett viss intresse, de är bara toppen, han ska inte behöva ändra på sig för att få kompisar så som visa skriver här, de kommer bara ge honom fel uppfattning och dålig självförtroende i längden, kolla lite runt på näten vad som finns att göra i eran stan när de gäller hans intresse så kanske ni hittar nåt, scouterna, nån intresse klubb för nåt han gillat osv

Bor du i Stockholmstrakten kan jag tipsa om ett antal föreningar, läger och kurser som kan passa mellansmå filurer

Nog för att man kan behöva kompromissa i relationer men till skillnad från övriga kommentarer i tråden så skulle jag framförallt säga: stärk honom i sina intressen. Nördighet/starka intressen är något fint och inget man ska skämmas för eller gömma.

Från nån som säkert påminde om din son som liten, även om jag inte var helt ensam.

Nej, hur skulle det se ut om vi lärde våra barn hur man umgås med andra människor? Det är ju förskräckligt att vissa lär sina barn att man inte kan vara egocentrisk och kompromisslös när man interagerar med andra människor, i alla fall om man vill ha vänner!

Det är absolut inget fel med att ha ett visst intresse, nej. Men om man vill att andra människor ska stå ut med en behöver man kunna ge och ta. Det gäller alla typer av relationer, kompisar, arbetskamrater, kärleksparter. Man gör inte sitt barn en tjänst genom att inte tala om hur världen därute fungerar.

Alla människor, under hela livet, genomgår utveckling och finslipning av sin  karaktär. Alla har fel och brister som de behöver jobba med, även barn. De människor som inte vill eller kan försöka bli bättre människor brukar ofta sluta som väldigt ensamma sådana.

(Jag säger inte att TS son är hemsk eller jobbig eller liknande. Jag kan inte avgöra hur han är socialt eftersom man får så vag information. Han är säkert en smart och härlig kille.)

Jag har en kille på 8 år som låter nästan identisk din son. :) Vi har tänkt att låta honom börja på scouterna eftersom han gillar djur och natur.

Tack alla som ger vänliga råd! Vi bor tyvärr i södra Sverige på fel kust, inbillar mig också att det i storstäderna där jag själv växte upp finns mer aktiviteter för smala intressen.

Han går i scouter, orientering och simning, tidigare friluftsfrämjandet och han kan absolut få kontakt och leka och ha kul med andra barn men det blir tyvärr sällan något mer.

Vi pratar med honom jämt om att lyssna på andra, ge och ta osv men hade det varit så lätt att ändra på ett beteende så hade det ju inte funnits"speciella människor". När han har kompisar hemma så vill de ofta sova över, komma igen osv men det utvecklas aldrig till vänskap för väl tillbaka i skolan har de sina coolare kompisar. Vår son anstränger sig till max för att det barnet han leker med ska trivas och ha roligt, ställer frågor osv men det är något i hans beteende som inte går hem. Dåligt självförtroende kanske, lite för lillgammal eller för nördig.

Ibland träffar han en tvilingsjäl som också kan vara ute en hel dag och leta insekter , bygga kojor i skogen, spela brädspel osv. Men dessa barn har vi kanske mött enstaka gånger av någon händelse långt ifrån där vi bor. Vi har vänner till oss flera timmar bort med barn som han är helt trygg med. Problemet är att han är helt ensam i skolan och där vi bor (liten ort på landet) 45 minuter från en storstad.

Vi är ganska nyinflyttade och har våra vänner i den större staden 45 minuter bort eller så har de mindre barn. Vi känner inte barnens föräldrar här och ingen annan förälder tänker på vår son.

Ibland funderar jag på att starta typ en brädspelsklubb för barn där vi bor men är väl lite rädd för ännu ett misslyckande.

Därför skrev jag här för att se om någon annan hittat ett sätt att hjälpa sitt barn som har fungerat för jag vet att det finns fler som honom. Scouterna tänkte jag var perfekt men här där vi bor är det inte såå nördige barn som går utan mest barnen från skolan. Han kunde alltså de latinska namnen på alla Sveriges fiskar när han var 4 år typ, han kan allt om reptiler, amfibier och har rättat vuxna omkring sig i deras faktafel sedan han föddes ungefär.

Tänk om man kunde samla dessa lite udda barn på något sätt. Har sett att det finns ett brädspelsläger i sommar som jag ska anmäla honom till.

Tack igen för vänliga svar och härligt att det finns fler!

Jag har inte läst att någon vill ändra på honom. Det folk säger är att man inte bara kan fokusera på sig själv utan att andra personer är lika viktiga som man själv är. Alla relationer är ett givande och tagande. En person som bara kan se sig själv blir lätt en energitjuv. Nu uttrycker jag mig starkt för att få fram min poäng. Skulle jag svara ta hade jag varit mer nyanserad.

Det är inte så lätt att hitta "tvillingsjälar" när man går i grundskolan. Det blir ofta lättare senare fram, eftersom man då väljer utbildning baserat på intresse.

Vet att det inte hjälper just nu, men det kan faktiskt vara värt att prata om att riktigt goda vänner inte alltid är så lätta att hitta.

Vet inte om han är särbegåvad, men om du tror han kan vara särbegåvad så har Filurum ett familjeläger som kan vara intressant.

Är han matematikintresserad och har talang för matte, kanske det kan vara intressant med en mattementor: www.intize.org/fa-hjalp-i-matte/fa-en-mentor/

Schackklubb, är en annan aktivitet som skulle kunna vara intressant.

Kolla också på Lajvklubbar och Lajvevent för barn och familjer, t.ex. blakullalajv.com/

När det gäller skolan kanske fritids skulle kunna hjälpa till i lite sällskapsspelsaktiviteter på eftermiddagarna. Då blir han i alla fall inte så ensam under skoldagarna. 

Min son, också 10 år, är exakt likadan!

Han har, tack och lov, hittat likasinnade vänner. De är få till antalet, men väldigt bra.

Han är dock extremt kräsen och selektiv när det kommer till nya bekantskaper, så hans lilla skara vänner beror nog till största delen på honom själv.

Det är ofta barn här och frågar om sonen vill umgås, men han säger oftast nej.

Föreslår aktiviteter som schack, instrument, läsklubb, matteklubb, teknikklubb, etc. Där tror jag att din son kan hitta fler likasinnade.