Min son hatar min mat

Det är ganska enkelt: ditt barn äter bara sina 1-2 favoriträtter för att du ger dem till honom. Han vore dummt om han åt saker som är längre ner på önskelistan, om han vet att han får precis vad han vill om han vägrar äta annat.

Han är 2, han kan inte laga mat själv, det betyder att det är du som är ansvarig fär vad han äter. Så om du vill att han äter mer varierat kost, sluta ge honom samma sak hela tiden.

Inget konstigt att han äter allt på förskolan - dem är ingen a la carte restaurang där varje barn får det hen vill. Om din son inte äter vad som finns denna dag, har han inget att äta. Det funkar hemma precis likadant. Mina barn äter (nästan) allt, för de kan väljs medan att äta det jag lagar, eller att inte äta.

Jag är övertygad att 99% av kräsna barn är inte född att vara så, men uppfostrat till det - av föräldrar som tror att barnet svälter ihjäl om hen inte äter när och så mycket som föräldrarna tror dem ska.

Ett frisk barn svälter inte ihjäl framför en full tallrik. Om ett barn inte äter någonting en hel dag eller mer, trots att hen aldrig har lärt sig att hen får någonting annat om hen vägrar och trots att det har aldrig varit någon maktkamp kring maten, då är någonting "fel" med barnet. Antingen är det en akut sjukdom, eller så är något annat som ligger bakom - t.ex. så har ju oftas autistiska barn problem med maten pga de kan inte hantera vissa konsistenser osv.

Du skrev ju själv i ett senare inlägg att du lekte leker med barnen för att få dem att äta - tror du inte att det bidra till att dina barn blev väldigt kräsna? Det visste då ju att mamma absolut vill att dem äter och att dem därför kan använda maten som en maktmedel. Både till att få maten dem vill ha, och för att, som någon annan redan skrev, det är ett sätt att ha makt över sig själv (och sina föräldrar).

Om ditt barn åt på förskolan men inte hemma, så var det ju uppenbart inte så att barnet hade ett problem med maten, utan det måste har varit något annat bakom.

Och ja, jag instämmer, jag väljer också mina strider och jag vill inte ha ständigt bråk - det är precis därför jag inte tänker bråka om maten. Antingen barnen äter, eller dem äter inte, det finns ingen anledning för mig att bråka om. Inte för barnen heller, för vad är det dem ska bråka om?

Varför tror du det strider emot min uppfattning att det är uppfostran? För att du uppfostrade alla dina barn likadana? Det har du säkert inte gjort, för det går helt enkelt inte - situationen är unik för varje barn, dessutom är varje barn unik, vilket betyder att uppfostran anpassar sig till barnet, såklart.

Dessutom skrev jag inte att samma sorts uppfostran alltid leder till samma resultat - det ser man ju med allt, inte bara maten. Det kan alltså väl vara så att ditt petigt barn valde maten som maktmedel, medan dina andra barn inte fick det. Det handlar i så fall trots detta om uppfostran, för det är ju ni som föräldrar som bestämmer hur mycket och vad ett barn får bestämma själv.