Klarar inte min styvdotter!

Jag har bott tillsammans med denna styvdotter sedan hon var 13-14 år gammal och redan sedan start fungerade inte kemin mellan oss alls. Hon är idag 18 år gammal och jag hade hoppats på bättring. Men hon är fortfarande väldigt hård i sättet, hälsar knappt och visar klart och tydligt att hon inte gillar mig och att hon tycker jag är konstig.

Jag är en person som är otroligt social och försöker vara trevlig, ett tag. När jag bara får mothugg och en spydig skitunge emot mig så brister det tillslut för mig. Dessutom när hon inte lyssnar på pappan som bad henne anstränga sig och vara trevlig mot en ny person som flyttar in i deras hem. Jag fick ju inte ändra på något, utan fick flytta in som det var med deras saker och deras regler. När jag försökte ändra på småsaker som att man plockar undan efter sig när man ätit etc så valde den yngre sonen att flytta till mamman på heltid. Det fick jag skit för !

Dottern är dock kvar hos oss varannan vecka. För nästan ett år sedan var droppen nådd och jag talade om för henne vad jag tycker om henne. Hon grät och sa att om inte jag flyttar ifrån huset så flyttar hon, för hon klarar inte av mig.

De är vana sedan många år att ha pappan helt för sig själv, och de klarar inte att pappan nu också har en vuxen i sitt liv som tar pappans energi och tid.

Hursomhelst så har åren gått och ingenting har blivit bättre. Pappan har fortfarande inte fått tillbaka sin son, utan sonen trivs bra hos mamman som är singel sedan 10 år. Dottern är fortfarande spydig och arrogant och hånler åt mig om jag skulle säga något fel. En riktig besserwisser. Skillnaden nu är att min sambo aldrig försvarar mig när jag säger att jag känner mig orättvist behandlad. jag känner att det är de 2 mot mig nu.och han skyller fortfarande på att sonen flyttade pga mig, att det är mitt fel.

Jag har sagt att enda sättet är att jag flyttar, så kanske alla blir lyckliga igen, men då gör han slut om jag flyttar. Så jag vet inte vad jag ska göra!? Känner att allt började så fel från början. han borde ha introducerat mig på ett annat sätt där de fått respekt för mig. Nu är det försent och jag vet inte vad jag ska göra? Har bara väntat på att dottern ska bli vuxen och eventuellt hitta en pojkvän och flytta, men hon har ett år till studenten och har än sålänge aldrig haft någon pojkvän ens i någon vecka. Hoppet känns kört.

Min sambo har tappat kärleken och respekten för mig och det känns som att jag förlorat mig själv och inte har ork att ta mig ur detta.

Anonym (Styvis) Trådstartaren

Wed 14 Apr 2021 16:35

#10

Tack för alla positiva råd.

Jag var smart nog att stå i bostadskö i 2 år och när han hotade att slänga ut mig för 6 månader sedan och dottern även sa att hon önskar att jag bara kunde flytta, så hade jag en lägenhet klar. Jag flyttade dit men saknade honom och huset så oerhört mycket. Kände också att den elaka styvdottern inte skulle vinna över mig. Hon firade nämligen min flytt genom att flytta in på heltid till pappan. Han bad mig komma tillbaka, och jag gjorde det. Där stod hon och mer eller mindre skällde på mig varför jag är tillbaka i hennes hus!?

Jag bor kvar på något sätt för att hon inte skall vinna över mig. hon vill styra och ställa i sitt hus och hon vill ha pappa för sig själv, så hon kan komma och gå hur hon vill.

Nu hyr jag ut min lägenhet i andra hand, men kan flytta tillbaka inom 2 veckor när jag vill. Men då gör han slut helt och hållet och säger att där inte finns någon chans i världen att i blir tillsammans igen. Detta skrämmer mig. På ett sätt vill jag förstöra för dottern så som hon förstört för mig och bor därför kvar. Och jag älskar honom och vill inte förlora honom förrän jag eventuellt träffat någon annan. Vill inte stå där som sist och ångra mig och sakna.

Anonym (Styvis) Trådstartaren

Wed 14 Apr 2021 19:57

#16

Nej förmodligen älskar han inte mig, men varför låter han då mig vara kvar om han t.o.m. riskerar att förlora båda sina barn som betyder allt för honom pga mig? Fattar ingenting!!

Förstår inte hur andra kan vara så starka o lämna när inte jag klarar det? Är nog helt nedbruten

Anonym (Styvis) Trådstartaren

Thu 15 Apr 2021 06:52

#25

Ja, jag har försökt packa och flytta härifrån säkert 20 ggr när han ser på, i hopp om att han ska stoppa mig...vilket han gjorde fram tills för ett år sedan. Men nu kan jag packa hur mycket jag vill för han stoppar ändå inte mig längre, utan tycker nog innerst inne det är skönt att JAG tar steget och går och avslutar, eftersom han inte klarar av det själv. Han kommer också må bättre utan mig, för då kan han umgås och göra vad han vill för sina barn, utan att jag alltid har en åsikt om detta. Han lever för barnen och vill ha en kvinna som också lever för hans barn. Själva par-relationen i 2-samhet har aldrig riktigt intresserat honom tidigare heller. Han vill ha en "familj"!

Jag har 2 veckors uppsägningstid på min lägenhet, så jag kan i princip säga till tjejen nu att jag vill flytta in i den den sista april. Just då är han bortrest i jobb och jag kan flytta i lugn och ro.

Dottern fick återgå till varannan vecka boende så fort jag flyttade tillbaka och det gör såklart henne arg på att jag bor här. Hon vill ju bo hos pappan på heltid, för här får hon styra och ställa, vilket hon inte kan hos mamman.

Det enda som hindrar mig i det hela är ju såklart mina känslor och att jag fäst mig så vid just honom (har sjukt svårt för att bli kär!) och så är det hans fina stora lyxhus med pool. Jag har så mycket saker och kläder att min lilla lägenhet på 40 m2 aldrig räcker till. Jag vet att jag inte får tänka så, men det är en del av orsaken till att jag är kvar.

Jag kan inte heller utstå känslan av att aldrig mer få ha honom, att någon annan får honom. Jag vet ju att han inte kan vara ensam och att här inom några månader kommer in en annan i hans liv.

Jag ÄR inte någon stark kvinna tyvärr!! Jag ser alltid tillbaka, får ångest och ångrar mig. Sen blir jag besatt av att kolla vad exet gör på fb och när han är inloggad etc. Önskar jag var annorlunda, men vet inte hur man ändrar sig. Vill hitta styrkan att lämna och sedan kunna stå fast vid det.

Anonym (Styvis) Trådstartaren

Thu 15 Apr 2021 07:32

#27

Anonym (pg) skrev 2021-04-15 06:32:06 följande:

Även om du flyttar har hon inte vunnit. När han träffar en ny får de samma problem igen. Även om du stannar har du inte vunnit.

Din sambo har en väldigt viktig roll att ta när han ber en ny kärlek att flytta in hos honom. När man flyttar ihop med sin kärlek måste både få göra sina avtryck. Om bara det att du finns är ett så stort avtryck att du inte kan ändra på minsta inredningsdetalj så kan det aldrig bli jämlikt.

Vinsten ligger inte i om du går eller stannar, du måste se till att du tar hand om dig själv. Se till att du mår bra igen. Han vet förmodligen inte hur han ska hantera det här, han kanske älskar dig men han har en svår roll att bemästra. Det löser han inte genom att vänta på att du ska göra det åt honom.

På något sätt blir man bitter och även om hon nu är ett "barn" på 18 år i hans värld så tycker jag att hon betett sig illa mot mig och mobbat ut mig tillsammans med pappan. Därför unnar jag henne inget gott. Det är såklart inte hennes fel att pappan är en vekling och går emot sin sambo ihop med dottern. Jag har såklart haft åsikter och tyckt att hon inte får komma och gå som hon vill i huset om jag ska bo där; velat att hon plockar undan efter sig och att man måste ha respekt för varandra när man bor i samma hus. Det är ungefär de kraven jag har ställt. Sommarsemestern har jag velat planera så att sambon och jag har halva tiden för oss själva och halva med barnen. Detta har hon inte velat respektera utan tyckt att vi inte behöver någon egentid, för hon tillhör familjen. Han har varit svag och inte sagt ifrån, varför vi har bråkat så mycket.

Anonym (Styvis) Trådstartaren

Thu 15 Apr 2021 08:56

#34

Anonym (Jojo) skrev 2021-04-15 07:52:42 följande:

Har läst dina tidigare trådar och kan väl säga att vi lever i nästan identiska relationer förutom att vi har ett gemensamt barn också som gör det betydligt mycket svårare att bara packa och dra.

Min partner är en stor mes som aldrig har satt ner foten mot sin numera vuxna dotter. Hon är bebis när det passar hennes behov och i nästa stund så är hon pappas dominanta fru som gör allt för att trycka bort mig och sitt yngre syskon. Hon beter sig vidrigt mot mig och när jag försvarar mig så hugger han mot mig. Respekten finns inte mot mig överhuvudtaget från någon av dom.

Är så totalt nedtryckt i skorna och har blivit deprimerad av allt så ork till att lämna finns inte just nu. Du som har en lägenhet borde göra slag i saken och flytta.

Ja, du har det ännu värre, eftersom ni har gemensamt barn. Antar att ni har gemensamt hus då med, vilket på något sätt är lättare...eller bor du i hans hus?

Kände inte du innan du skaffade barn med honom att det var jobbigt med dottern? Eller blev det ännu värre när ni fick ett gemensamt barn? Får jag fråga hur gamma dottern är och om hon bor vv hos er?
Känner att det nästan är sjukligt hur nära pappan och denna dottern är. De känns mer som "paret" än vad han och jag gör, vilket gör mig illamående. Till henne säger han "jag älskar dig" varje dag, men aldrig till mig längre. Jag frågade honom igår om han inte älskar mig längre och då svarar han..."tror du att man fortfarande kan älska efter allt som du gjort mot mina barn och hur du fortfarande är mot mina stackars barn!!?" Det kändes som droppen.

Det enda jag har levt för är att hans kärlek var så stark tidigare, men nu är tom den borta. Måste lämna ja.

Anonym (Styvis) Trådstartaren

Thu 15 Apr 2021 09:00

#35

Jag vet att jag beter mig som ett barn nu, men känner att jag har lidit så otroligt mycket i denna relation. Flyttat in i deras hus, inte fått ha min egen dotter eller familj på besök, fått undervärdera mig själv och accepterat all mobbing ifrån honom och hans dotter. Han har misshandlat mig och jag har tagit tillbaka anmälan.

ÄNDÅ har jag svårt att lämna!!

Min enda tanke är, hur ska jag hämnas på bästa sätt? Om jag lämnar när han är borta? Packar framför näsan på honom och drar? Först hittar någon annan och drar som hans ex fru gjorde?

Jag vet att det sista gör mest ont, men är ju typen som bara kan ha känslor för en person och jag älskar ju tyvärr honom fortfarande, hur nu detta är möljligt.

Vet ni något sätt där jag kan känna att jag fått ta min hämnd och han kan få lida nu?

Anonym (Styvis) Trådstartaren

Thu 15 Apr 2021 09:31

#39

sextiotalist skrev 2021-04-15 09:17:17 följande:

Det kan du nog glömma. Jag är rätt säker på att den bästa "hämnden" är att du får ett förbaskat bra liv utan honom. Det är den enda som är hållbar. Den andra hämnden är att väl att han får dras med sin dotter resten av livet, där hon kontrollerar honom och styr och ställer.
Men fundera på vad du älskar hos honom. Låt mig gissa, du älskar den mannen du önskar att han var, kan det vara så.
För övrigt så tror jag du blandar ihop älska och vara beroende av.

Jag älskar min sambo, när jag ser honom känner jag en värme, han bryr sig om mig, jag känner att jag är kvinnan i hans liv. Jag kan vara tråkig med honom, han får mig att skratta. Hans sämsta sidor är inte sämre än att jag älskar dessa också. Jag vet att han finns där när jag behöver det, är det så med din sambo?
Och till sist, jag älskar min sambo för att han är den han är. inte för de prylar han har, inte för den bil han har. Utan den personen han är.

Jag känner inte som du. Känner inte längre att han älskar mig för MIG. Det är för att han inte vill att jag ska gå vidare och träffa någon annan och för att han inte vill vara ensam.

Jag känner inte att han vill mitt bästa, eftersom han inte vill att jag ska ha kvar mina väninnor, inte träffa min mamma för mycket. Han bryr sig inte om min dotter. Han bryr sig helt enkelt inte om mig och de mina, utan allt handlar om honom och hans familj. ÄNDÅ säger han gång på gång att jag är en stor egoist som bara tänker på mig själv och att man inte kan älska ett ego.

Anonym (Styvis) Trådstartaren

Thu 15 Apr 2021 10:01

#42

Jonnynilsson skrev 2021-04-15 09:43:20 följande:

Det där var något av det sjukaste jag läst om en bonusfamilj. Menar du på fullt allvar att du inte får bjuda hem din egen familj och vänner?

Hur kan du sätta materiella ting som hus och pool framför ditt eget välmående?

Du har en flyktväg. Använd den nu och vänd dig inte om!

Han säger att de får komma, men när de kommer så går han oftast undan och bryr sig inte, så ingen känner sig välkommen sedan flera år tillbaka. När han var bortrest i jobb en gång så sa jag att min dotter skulle sova över och mamma också var här. När min mamma i efterhand sa att hon sovit över, så hade han blivit irriterad. Min dotter som bor utomlands vill gärna bo hos oss iallafall i några dagar, men eftersom hon har en sambo, så säger han att huset räcker bara för henne, men inte för någon kille. Han säger att i denna familjen är vi FEM och inte sex, dvs han, jag och våra respektive barn. då frågar jag om han kommer göra samma den dagen hans dotter kommer hem med en kille som vill bo över? Det vill han inte svara på!!

Det handlar väl främst om att ingen känner sig välkommen hit av mina. Jag måste fixa allt själv med mat etc och sitta där själv med dem och då känner de sig ivägen när han går undan.

Medan när hans familj kommer så hjälper jag till med mat , disk och att serva dem och underhålla dem. Det hör liksom till tycker jag. Därav älskar alla i hans familj mig, medan mina inte är så glada för honom. Han är dömande och säger att min mamma är narcississt och påverkar mig dåligt, varför jag inte borde umgås för mycket med henne. Han ser ner på precis alla människor, inklusive alla mina väninnor. Men JAG får aldrig uttrycka något negativt om hans bortskämda och otrevliga barn som jag faktiskt tvingas BO med.

Anonym (Styvis) Trådstartaren

Thu 15 Apr 2021 13:35

#61

Anonym skrev 2021-04-15 11:26:14 följande:

Har läst mer i din tråd nu och kan bara säga: Lämna!
Det är verkligen en osund relation. Det är inte bara dotterns som är hemsk, din kille är ju inte klok. Fundera lite på varför du är så fokuserad på hans dotter. Jag tycker det din kille gör mot dig är mycket värre.
Du har fördelar här: ni har inga gemensamma barn och du har en lägenhet.
Bästa hämnden? Den får du genom att leva och ha ett bra liv.
Strö inte salt i dina sår genom att kolla inlägga i sociala medier. Slut följ. Rikta dina tankar mot annat. Sätt upp ett mål som du ser fram emot. Vad som helst som du gillar. I sommar ska jag resa en vecka till ett härligt ställe ./ Jag ska unna mig en pt på gym, / gå med i ett politiskt parti. Se till att få in något nytt i ditt liv som din hjärna kan tänka på. Åk och hälsa på släktingar.
Själva uppbrottet tror jag svider mest om det blir som du inte brukar göra, packa väskor under buller och bång. Det kan han. Ligg lågt så det kommer oväntat. Låtsas som allt är ok så han inte förväntar sig något. Kolla att allt är klart för att flytta in i lägenheten. Packa när han inte är hemma och ge dig av.
Då möts han av något som du inte gjort tidigare. Oväntat kommer han hem. Du är inte hemma. Han kanske börjar leta. Efter ett tag upptäcker han att det är mindre prylar överallt. Dina saker i garderob och badrum är borta. Han har påstått en massa saker, men det blir ändå på något sätt förnedrande när någon bara dragit. Bit för bit upptäcker han att du lämnat honom. Du ger honom inte dina känslor eller tårar, inget bråk att klamra fast i.
Du packar och lämnat honom. Och går mot ditt liv och din frihet.

Ja, denna varianten är nog den som biter mest!

Klarar inte min styvdotter!

INNEHÅLL