Sambon åker iväg och blir borta 8 månader

Hej alla. Det var längesedan sist jag var inne på familjeliv.

Men som jag minns er alla brukar ni alltid komma med bra idéer, stöttning m.m och därför vänder jag mig till er.

Små historier kommer jag att benämna innan jag kommer till vad detta inlägg handlar om.

När jag var liten skapade en stor seperationsångest hos mig. Riktigt stor och som fortfarande följer med mig än idag.

Jag blev sambo med en underbar kille för 1,5 år sedan. Han hoppade dock av universitetet och jag är kvar där och pluggar. I höstas var han iväg för 4 månader i sin hemstad för att studera körkort. Det var riktigt jobbigt och vi träffades inte en enda gång under den tiden. Den kontakt vi hade var genom telefon.

Nu kommer vi till saken. Eftersom han hoppade av universitet har han sökt jobb i ett års tid. Det har varit omöjligt för honom att hitta ett jobb här i staden jag kommer ifrån. Tills idag när han fick veta att han fått jobb i sin hemstad, 1300 kilometer ifrån mig. Jag har gråtit, skrikit och varit så förtvivlad. Han har suttit där och inte vetat om vad han ska göra när jag gråter hysteriskt. Jag minns ju själv att 4 månader var jobbigt men hur jobbigt kommer inte 8 månader att bli. Min seperationsångest och enorma känslighet gör detta så svårt för mig. Jag vet inte var jag ska ta mig till. Jag får tankar i huvudet hur jag sitter ensam i min lägenhet utan att ha honom vid min sida. Men har också tagit ledigt för sommaren och tänkt att jag kan vara med honom.

Varför det är 8 månader är för att jag är klar med skolan i december/januari och kan då flytta med honom. Men tiden tid känns helt plötsligt för lång vilket det inte har känts tidigare.

Hjälp mig för jag vet inte vad jag ska göra. Jag har hört av mig till vården om att få psykologisk hjälp men av min erfarenhet så är det alltid lång väntetid och behöver hjälp innan dess.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2021-04-14 20:37
Jag skulle göra så att anonyma också kan svara men jag var för snabb med att skicka :/

Resten av vårterminen körs väl de flesta universitetsstudier på distans oavsett, så du kanske kan flytta med honom redan nu, och bo med honom fram till höstterminen startar? Om man då har återgått till närundervisning är det ju ändå "bara" 3-4 månader det rör sig om?

Tänker främst att du enbart tänker på dina egna känslor.. försök att glädjas åt att han, äntligen, fått jobb! Han kan ju inte sätta sitt liv på paus för att vänta tills du har pluggat klart om det nu inte finns några jobb där ni bor? Klart att ni kommer att sakna varandra, han lär väl sakna dig med och längta? Men ni får hitta sätt och tillfällen att kunna ses när det går!

Klart att det är skitjobbigt, men det är ändå en begränsad tid och du är tydligen beredd att flytta till honom när du är klar med utbildningen. Det hade varit mycket värre om du ville/måste bli kvar där du är. Du fixar det här, åtta månader går fortare än man tror!

Du kommer att klara detta!

Du mår dåligt och har ångest och sorg, men du är en vuxen människa som kan klara denna utmaning.

"Bara" för att någonting är jobbigt och obehagligt betyder inte att man ska lita på denna känsla. Gör en plan för hur ni ska hantera detta. Dela upp månaderna och fortsätt jobba med dig själv och det du faktiskt kan hantera!

Att faktiskt bearbeta sitt förflutna och inte ha panik för separationer är ett bra sätt att faktiskt få ett sunt förhållande. Det är riskabelt att "inte klara sig" ensam/själv. Då ger du det förflutna en makt över dig som det inte förtjänar.

Sök terapeut. Din separationsångest kommer att ta energi från ditt liv forever tills du tar itu med det. Livet ger dig ett utmärkt tillfälle nu, du kan välja att möta det!

Förlåt men behöver man flytta till en stad 130 mil bort för att ta körkort?

Du studerar ju i staden så det låter otroligt att det inte finns körskolor där.

Samma gäller jobb, inget konstigt att man måste flytta för att få jobb men det är alltså enbart på samma ställe där han tidigare har bott som han funnit jobb? 130 mil bort, det är enda stället han sökt och hittat jobb på?

Sen vad händer sen efter dessa 8 månader?

Oavsett så borde du göra saker som får dig att må bra ts, du kan inte bara lita på att andra ska göra det, han sätter sig först och då får du bestämma om du vill göra samma sak och ha ett sådant förhållande (själv tycker jag man ska finna en gyllene medelväg där båda mår bra)

Men ja jag tror att det handlar om något annat, hemlängtan kanske? fr inte råkar det vara så att man bara kan ta körkort eller jobb 130 mil bort i en stad som råkar vara ens hemstad, det är ju aktiva val