Jag har en unge som argumenterar väldigt mycket och har gjort det tidigt. Gäller det att cykla över gatan så säger jag helt enkelt att: "Du kan bli påkörd." Han hade ju i så fall argumenterat kring att "Kalle får ju!" men då hade jag fördjupat mig i trafikvett och det faktum att barn under 12 helt enkelt inte enligt lag får cykla ensam i trafiken och en gata är trafik. Någonstans vid 4-5 års ålder förstod mitt barn att jag tycker annorlunda än en del kompisars föräldrar. Han kunde vara lite "polis" då, men vi pratade om det och jag blev väldigt tydlig med att alltid förklara varför jag resonerade som jag gjorde och att alla inte alla föräldrar har det tänket helt enkelt, men samtidigt var jag tydlig med att man kan aldrig anklaga en kompis för någonting utan då måste man rikta sig direkt till föräldrarna och också ha argument kring varför man säger saker.
Mitt barn har tillrättavisat andra vuxna när han var 4 år och var på lekland där det stod "Max ett barn på studsmattan" och det skäms jag inte alls för, men däremot så skämdes jag när mitt barn var hemma hos en annan familj och sade att: "Oj, så stökigt ni har. Problemet med att ha det så här stökigt är att man inte hittar saker så bra, så om ni vill hitta era grejer så måste ni städa lite till." Efter det så pratade vi allt mer om vad som är okej att säga och vad man inte bör säga, eftersom folk helt enkelt kan bli ledsna eller ta illa upp.
När han var 6 år gammal så satt det där ganska exakt. Jag hade heller inga som helst problem när han sade, på ett mycket trevligt vis, till sin kompis att han tyckte att det var otrevligt att han satt med sin portabla spelkonsoll och spelade och inte ville leka, när han var på besök första gången. Hyfs, lagar, normer och regler ska man helt enkelt lära sig.
