Forum Utredning - Svårt att få barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Låg AMH, Högt FSH och så många frågor...

    Sön 2 maj 21:43 Läst 0 gånger Totalt 9 svar
    Sön 2 maj 21:43

    Min sambo och jag har försökt bli gravida sen april 2020. Jag hade då precis fyllt 38 år. När inget hände genomgick vi en utredning nu under våren och denna vecka kom domen. Jag har ett FSH-värde på 35. Sen tidigare i utredningen vet jag också att min AMH-värde är 0,23. Jag är helt förkrossad. Trodde att det mesta skulle gå att lösa... Men det här är tom så att kliniken säger att de inte kan hjälpa oss. Har något några tips på om man kan påverka sitt FSH-värde? Är det helt kört nu? Finns det något man konkret kan göra för att förbättra sin chans att bli gravid? Kan man ens blir gravid?

    Måste ju börja tänka i andra banor. För er som gjort äggdonation, hur visste ni att det kändes rätt? Det känns så främmande för både mig och min sambo. Som att dra in en tredje part. 

    Sen känner jag mig så otroligt skyldig. Jag bara gråter. Kan inte sluta. Jag känner som jag berövar min sambo möjligheten att få barn. Det finns så många människor där ute, men här är jag som inte kan fungera för detta. Gör så vansinnigt ont. Min sambo är ledsen. Allt är bara totalt kaos. Hur har ni andra hanterat detta som varit i likande situationer?

  • Anonym (Kära du)
    Visa endast
    Sön 2 maj 22:22 #1

    Kära du, du berövar inte din sambo på barn. Man vet helt enkelt inte innan om man kan få barn, om en eller båda är bärare av något genfel som medför skada eller livsoduglighet. Att förutsätta att man kan få barn med den personen man faller för är i utgångspunkten fel inställning från början (om man nu haft den). Huruvida man är kompatibel för barnaalstrandet vet man först när man börjar försöka och eventuellt blir utredda. Många tar för givet men det är inte en självklarhet.

    Jag saknar erfarenhet av donation.

  • Sön 2 maj 22:38 #2
    Anonym (Kära du) skrev 2021-05-02 22:22:11 följande:

    Kära du, du berövar inte din sambo på barn. Man vet helt enkelt inte innan om man kan få barn, om en eller båda är bärare av något genfel som medför skada eller livsoduglighet. Att förutsätta att man kan få barn med den personen man faller för är i utgångspunkten fel inställning från början (om man nu haft den). Huruvida man är kompatibel för barnaalstrandet vet man först när man börjar försöka och eventuellt blir utredda. Många tar för givet men det är inte en självklarhet.

    Jag saknar erfarenhet av donation.


    Tack för ditt svar. Men det känns som att man berövar den andra personen detta. Vi vill så gärna, så mkt planer. Ingen av oss har barn sen tidigare. Vi träffade bara varandra sent i livet och har andra långa relationer bakom oss. 

    Jag är arg på min ålder, arg på att mamma inte pratade om tidigt klimaterie (inser att hon borde ha haft likande, det tog år och år att för henne att få mig när hon var 38 år), arg på att jag är problemet, arg på att jag inte prioriterat detta och så ofantligt ledsen. Så ledsen. 

    Min sambo vill så gärna ha barn. Men nu ställs allt på sin spets. Ska han nu inte få barn? Det är inge fel på honom. Tänk om vi hatar varandra om 5-10 år? Vi sitter där barnlösa och har missat detta kapitel i livet. Och allt pga av mig. Jag och min förbannade ålder. 
  • Anonym (ED-ma­mman)
    Visa endast
    Sön 2 maj 22:45 #3

    Ett sånt där besked innebär många känslor och funderingar. Först måste ni landa i det innan ni kan gå vidare. I vårt fall var det en läng väg till ÄD. Vi gjorde flera IVF.er med egna ägg och jag blev tom gravid. Det blev dock m.f och andra IVF:er blev inte ens insättning.
    När IVF var uteslutet och vårt enda embryo i frysen inte klarade upptining återstod ÄD. För barn skulle vi bara ha. Det tog tid att få barn på det sättet också eftersom jag fick ytterligare m.f, men det gick till slut. Och var värt allt.Solig  Vi gjorde dubbeldonation eftersom ett barn var viktigast och inte generna. Barnen är ju våra biologiskt och har aldrig känts annat än som våra.

    Ta ett steg i taget. Låt detta sjunka in. Prata med läkaren/kliniken hur det funkar med ÄD- för det antar jag ni skulle få här i Sverige. Och framförallt- släpp skuldkänslorna! Det är inte ditt fel- det är sånt som händer. Vissa behöver ÄD redan vid 25 och andra får barn spontant vid 47. Det är ytterst sällan nåt man kan påverka själv. 

  • Anonym (Kära du)
    Visa endast
    Sön 2 maj 22:55 #4
    Elisabeth2015 skrev 2021-05-02 22:38:01 följande:

    Tack för ditt svar. Men det känns som att man berövar den andra personen detta. Vi vill så gärna, så mkt planer. Ingen av oss har barn sen tidigare. Vi träffade bara varandra sent i livet och har andra långa relationer bakom oss. 

    Jag är arg på min ålder, arg på att mamma inte pratade om tidigt klimaterie (inser att hon borde ha haft likande, det tog år och år att för henne att få mig när hon var 38 år), arg på att jag är problemet, arg på att jag inte prioriterat detta och så ofantligt ledsen. Så ledsen. 

    Min sambo vill så gärna ha barn. Men nu ställs allt på sin spets. Ska han nu inte få barn? Det är inge fel på honom. Tänk om vi hatar varandra om 5-10 år? Vi sitter där barnlösa och har missat detta kapitel i livet. Och allt pga av mig. Jag och min förbannade ålder. 


    Ni kan inte göra något åt att ni träffade varandra sent i livet. Du kan heller inte påverka vad din mamma utelämnade för dig.

    Det viktiga är nog att ni samtalar och bearbetar detta och tar gemensamma beslut om framtidsval tillsammans nu. Så det inte kommer upp agg och förtryckta känslor senare i livet.
  • Sön 2 maj 23:04 #5
    Anonym (ED-mamman) skrev 2021-05-02 22:45:57 följande:

    Ett sånt där besked innebär många känslor och funderingar. Först måste ni landa i det innan ni kan gå vidare. I vårt fall var det en läng väg till ÄD. Vi gjorde flera IVF.er med egna ägg och jag blev tom gravid. Det blev dock m.f och andra IVF:er blev inte ens insättning.
    När IVF var uteslutet och vårt enda embryo i frysen inte klarade upptining återstod ÄD. För barn skulle vi bara ha. Det tog tid att få barn på det sättet också eftersom jag fick ytterligare m.f, men det gick till slut. Och var värt allt.Solig  Vi gjorde dubbeldonation eftersom ett barn var viktigast och inte generna. Barnen är ju våra biologiskt och har aldrig känts annat än som våra.

    Ta ett steg i taget. Låt detta sjunka in. Prata med läkaren/kliniken hur det funkar med ÄD- för det antar jag ni skulle få här i Sverige. Och framförallt- släpp skuldkänslorna! Det är inte ditt fel- det är sånt som händer. Vissa behöver ÄD redan vid 25 och andra får barn spontant vid 47. Det är ytterst sällan nåt man kan påverka själv. 


    Tack. Fint att läsa att saker löste sig för er. Men jag har så många frågor om det här med äggdonation.... Hur förklarar man det för barnen i framtiden? Hur vet man att de inte kommer må dåligt av det? Blir det lite som adoption när man väl berättar för dem? Förlåt för min okunskap men detta med donation är nytt för mig sen några veckor tillbaka. Jag förstår ju att barnen växer upp i ett hem med så mkt kärlek som du skriver, det är fint. Det egentligen som räknas. Men jag tänker längre, om typ 20 år, när de är unga vuxna. Hur hanterar barn det då? Mkt sånt som gör att jag inte förstår äggdonation. Har jobbat deltid som nanny i många år i USA och barn är fantastiskt. Egentligen barnen jag bryr mig om mest. Finns så många barn som lider illa, men de gör det ju inte av äggdonation, för de var verkligen efterlängtade. Men det är själva det här när de börjar undra vad de kommer från. Vad svarar man då?
  • Sön 2 maj 23:08 #6
    Anonym (Kära du) skrev 2021-05-02 22:55:19 följande:
    Ni kan inte göra något åt att ni träffade varandra sent i livet. Du kan heller inte påverka vad din mamma utelämnade för dig.

    Det viktiga är nog att ni samtalar och bearbetar detta och tar gemensamma beslut om framtidsval tillsammans nu. Så det inte kommer upp agg och förtryckta känslor senare i livet.
    Finns så mkt att bearbeta. Så enormt mkt. Vi pratar men min sambo är inte redo att prata helt. Vi har pratat två ggr nu men han tycker det är jobbigt. Försöker förklara att det inte är över, men han kan inte hantera det. Fastnat i tanken om det inte blir något, vad händer då. Han var optimisten i det här att klart det mesta går att lösa med IVF. Sen kan vi inte ens göra IVF.... Det fanns liksom inte på kartan, som han uttryckte det. 

    Fattar inte heller hur svenska sjukvården bara kan ta såna här samtal över telefon. Utan att sen lägga till att man borde söka samtalshjälp/psykolog och hur man kan finna det. Jag har gått igenom väldigt mkt (flera dödsfall inom familjen, likande känsla detta) men kan inte ens föreställa mig hur en person som inte har gått igenom så mkt hanterar alla dessa känslor.
  • Anonym (Kära du)
    Visa endast
    Mån 3 maj 06:15 #7

    Jag har en kollega som skaffade barn med spermiedonator från Danmark. Hon har sparat all den informationen om honom hon fick och kunde finna själv. Barnet vet om att hon kommer från en donator. I tanke med barnets tankar och frågor förklarar mamman. Nu har det barnet aldrig haft en pappa för mamman träffade ingen man. Då är det mer naturligt.

    Jag tror det är bra att vara öppen på den nivån barnet kan hantera det. Är man ärlig från barnet är litet blir äggdonationen en naturlig del av livet och inte en chock senare.

    Man kan förklara att barnets ögonfärg avviker för mamma och pappa önskade sig så mycket att de fick använda donation och då fick du andra gener som gör dina ögon gröna istället för blå.

  • Anonym (ED-ma­mman)
    Visa endast
    Mån 3 maj 15:19 #8

    Spermiedonation har funnits många fler år än ÄD. När de gjorde en studie för några år sen i Sverige hur många av barnen som sökte upp sina donatorer var det väldigt få. De brydde sig helt enkelt inte för donatorn var inte deras pappa tyckte dom. Jag tror det kommer bli samma med äggdonation. Kvinnan som donerade ägget är ju inte mamma. mamma är den som burit barnet, fött barnet, älskat barnet, tagit hand om barnet. Alternativet är ju att inte ha funnits alls och jag tror det är ytterst ovanligt att nån människa oavsett ursprung hellre hade sett att man inte fötts alls än haft de föräldrar man har.

    Man får förklara på den nivå barnet är och avdramatisera saken. I min F.B-grupp för ÄD- föräldrar är äldsta barnet drygt 10. Hon vet om sitt ursprung, de har besökt landet där hon blev till och tja, sen var det bra typ.

    Adoption och ÄD går inte jämföra annat än med att det genetiska ursprunget är ett annat. Vid enbart ÄD är ju pappan genetisk förälder och vid ED är det två donatorer. Vid adoption är barnet fött av en annan kvinna och lite äldre när det väl kommer hit, det är övergivet av mamma (och kanske pappan) till skillnad mot ÄD där barnet fötts av kvinnan som gjort ÄD. 

    Det finns oftast kurator vid gynkliniker/IVF-kliniker att prata med och det vore kanske en idé. 

  • I förrgår 18:32 #9

    Har du fortfarande ägglossning och mens av dig själv? Då är det kanske inte helt kört. Det finns de som blivit gravida fast de är nära klimakteriet trots dåliga värden. Både högt FSH och lågt AMH visar att du inte har så många ägg kvar men det säger inget om kvaliteten på de ägg som du har kvar. 


    Jag är i samma situation som du och jag är 40 år. Har också dåliga värden. Det jag gjorde var att kontakta en privat gynekolog som skrev ut ägglossningsstärkande och ska prova det i några cykler nu och hoppas att det fungerar. 


    Mäter du basal kroppstemperatur? Det är ett jättebra sätt att få koll på hur det ligger till om du har egen ägglossning eller inte. 


    Jag har barn sedan innan men min nuvarande kille har inga barn och vill väldigt gärna ha ett biologiskt barn så jag hoppas att det inte är för sent. 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll