Jag älskar henne men....

Jag skäms att jag förstår dig.

Du verkar älska hennes personlighet & utseende. Hon är en 11:a som du skriver. Hon saknar det ytliga har jag förstått det som. Lägenhet? Körkort? Varför hjälper du inte henne med det? Prata med henne, kolla upp om du kan bli hennes handledare så kan ni börja övningsköra tillsammans. Det blir ju jättekul! Hon kommer vara så tacksam över att du hjälper henne med körkortet, då jag antar att hon känner att hon verkligen saknar ett körkort.

Då har hon ju också bockat av en punkt på din ?kravlista?.

Köp en lägenhet på egen hand, antingen bo där själv eller så kan hon flytta in. Skriv ett avtal som säkerställer att du får hela bostaden & allt som är ditt är ditt medan allt som är hennes är hennes.

Hon verkar vara en toppentjej. Allt handlar inte om det ytliga. Hon har gått igenom skit & kan lova att det inte är kul att betala av ett lån som för det första inte är ditt & sedan ska det också vara pågrund ett snorunge ex också. Det spelar ingen roll om hon har körkort eller inte. Eller vad hon har på sig. Köp en märkeströja till henne om du vill.

Ett till tips är att inte berätta allt för dina vänner eller din familj. När man berättar positiva samt negativa saker om sin partner så kommer ens nära & kära enbart ihåg det negativa. Det kan jag lova dig. & det blir jobbigt efter ett tag.

Men vad konstigt att det har blivit så här NU, då. Om vi går bara 60 år tillbaka i tiden, så var det normala att gifta kvinnor var hemmafruar, två bilar var ovanligt i Sverige (men började komma i USA), och körkort var inte heller ett "krav" för kvinnor. Det måste ju vara samhället det är fel på, om det ska vara så sårbart att varje hushåll måste ha två bilar och två körkort... 

Varken min man eller jag har körkort, för övrigt. Vi klarade av våra barns uppväxt alldeles utmärkt ändå. Dagis och skola fanns runt hörnet, från och med årskurs 5 gick de i friskolor i stan, men dit kunde de åka själva med bussen vid det laget. Till fritidsaktiviteter antingen cyklade de, eller åkte buss. När barnen var små storhandlade vi blöjor och sådant, genom att den ena tog liggvagnen på bussen till stormarknaden, och proppade den full med varor både i och under. Inga problem det heller. Vi semestrade genom att ta tåget dit vi skulle, och det var dessutom klimatmässigt sunt - det är jag glad för idag, även om man inte pratade så mycket om klimatet då (dock om miljön).

Det var ytterst sällan vår bil-brist varit något problem. Köper man något som är för tungt eller skrymmande att bära, så kan man ju ta en taxi de få gångerna. I övrigt var det väl ett ridläger som låg lite illa till, men då tog vi taxi dit med dottern från närmaste järnvägsstation, och dotterns farbror hämtade med bilen när det var slut. Minns även ETT dop i en kyrka dit det inte gick bussar på söndagar, men då fick vi skjuts av ett par vi kände som också var bjudna. Det var inte heller något problem. Massor av pengar har vi sparat också, som vi kunnat lägga på annat. 

Jo men tiderna har förändrats. 

"Dagis och skola fanns runt hörnet" - Det är långtifrån ALLA som bor så nära eller bor där det finns en fungerande kollektivtrafik. Förstår du inte det?

Bor man på landet eller utanför en mindre stad så är det skjutsa barnen till aktiviteter och diverse andra inbokade besök som gäller. 

Dessutom känns det tryggt med körkort, man vet aldrig vad som händer och är helt maktlös om det skulle uppstå en situation som kräver bil. 

Man behöver inte vara lantbrukare för att bo på landet. De flesta som inte bor i en stad har inte möjlighet att åka kollektivt. Så är verkligheten.  Du verkar vara helt verklighetsfrånvänd. 

Jo det är hon och du likaså.