Älskarinna?

Jag tycker det bästa vore om du gav henne samma förutsättningar. Det kanske blir ett nervöst samtal att inleda men berätta för henne hur du känner, antagligen känner hon likadant tänker jag. Kanske kan ni komma överens om att ni kan träffa andra för intima aktiviteter?

Jag har faktiskt tänkt på ett sådant upplägg. I dagsläget har jag och min man ett riktigt bra sexliv, men jag har tänkt att om vi någon gång skulle börja leva helt utan samliv så vill jag att vi båda tillåter varandra träffa andra. Vi kan ju ha kvar vår kärlek, trygghet och familj ändå. Så tänker jag iallafall. Om både vill varandra väl så tror jag man kan lyckas.

Lycka till

Instämmer. Jag tänker att om man vågar vara ärlig och ta diskussionen om hur förhållandet nu ser ut - det som fungerar och är värdefullt och det som inte längre fungerar - ni är inte längre ett par. Kanske kan ni då hitta en lösning i att fortsätta det som fungerar dvs familjeenheten men strunta i den monogama normen som inte längre verkar fungera. Vi är så fasta i detta tankesätt, att tvåsamheten alltid måste innebära sexuell exklusivitet trots att båda förmodligen för länge sedan tröttnat. Om man vågar se verkligheten och tänka i andra banor kanske många skilsmässor skulle kunna undvikas genom att man kombinerar de bästa av två världar.

Svartsjuka är en kraftfull och obehaglig känsla - men den är trots allt bara en känsla bland andra. Kanske kan man prata om vad den står för istället, som rädsla för att bli lämnad och se vad som behöver göras för att lindra den rädslan. Lycka till med vad du än beslutar att göra.

Älskare/älskarinna kan vara den förändring som helt naturligt följer på denna totala förändring.

Känslor av tillgivenhet, förälskelse, åtrå, lust och förförelse, fysisk närhet, som ofta leder fram till tillfredsställande sex, kan för många av oss vara lika viktigt i livet som att hålla ihop äktenskapet.

Om man kan få båda inom äktenskapet är givetvis bäst, men om det inte går så är vi många som måste välja att ordna det på annat sätt.

[/quote]

Efter att ha fått en hel drös av inviter av gifta män senaste åren har jag förstått att det verkar vara en brist.

Är också i ett slutet sammanhang där vi ses regelbundet.

Avstår dock dessa då jag är singel och söker en egen man.

Värt ett försök. Kanske slutar med att du ser din nuvarande som en sexuell person mer än en medarbetare i Familjen AB? Tror en extra kille kan göra susen också.

Ja, i alla fall om man letar i fel miljöer - klankultur (som även finns i det före detta Sovjet, på Balkan och i Östeuropa, inte bara i Mellanöstern och Afrika som många tror), kriminella nätverk, eller bara i "Orten"...

Jag tycker du ska prata med din fru och ge henne samma frihet. Hon vill nog också uppleva pirret igen och få uppskattning från någon annan. Eller kan ni kanske hitta gnistan med varandra igen? 

Problemet är att du redan är inne på fel spår. Kommer det här fram kommer det bli väldigt svårt att backa och sedan försöka lägga fram att ni ska ha ett öppet förhållande, för då är tilliten redan borta, och jag tror den behöver finnas för att kunna ha ett öppet förhållande.

Ofta får man ju rekommendationen att inte berätta bakgrunden för barnen. Man ska ju säga något som "Vi kan inte vara ett kärlekspar längre" eller något annat neutralt som inte pekar ut någon som ond eller god, för att barnen inte ska tycka synd om den ena föräldern eller skada relationen till den andra. Att otrohet är något som tillhör vuxenlivet och som barnen inte ska behöva veta något om. Så då får man hålla inne med sitt "Jag lämnar er egoistiske skitstövel till far för att han inte kunde uppskatta det han hade här hemma tillräckligt mycket för att hålla tassarna borta från andra", och bara försöka se ut som att det är en gemensam överenskommelse.

Jaja, lite off topic kanske.

Jag håller med dem som skriver att du tar stora risker om du är otrogen. Det kan hända att du blir påkommen av din fru och då får ni garanterat ett helvete, vilket ett flertal trådar om upptäckta otrohetsaffärer vittnar om. Eller så blir du kär i älskarinnan eller hon blir kär i dig och börjar ställa krav på att du ska skilja dig. Nej, det är bättre att du pratar med din fru om vad ni ska göra åt det obefintliga sexlivet i stället.

Japp det är inte bra att använda barnen som slagträ mot varandra, men det är heller inte bra att använda barnen som sköld för att rädda sig själv vilket tyvärr är precis lika vanligt.

Det beror ju kanske på hur gamla barnen är. Om de är för små för att förstå vad sex och otrohet är så är det ingen idé att berätta för de kommer ändå inte förstå. Men är de tillräckligt gamla för att förstå så är det bättre att de får veta sanningen är blir serverade en massa lögner för att göra saker lättare för den som varit otrogen... dvs man måste hålla fokus på barnens bärsta inte den som varit otrogens bästa.

Sen får man ju inte glömma att barn inte är små för alltid, förr eller senare blir de tillräckligt gamla och börjar ställa frågor som... varför skilde ni er?

Tror inte det behöver vara klankultur för att någon ska vilja skada någon som deltagit i att fucka upp livet för dem... det är ju därför jag frågade varför människor med taskig moral alltid förväntar sig att andra ska reagera jätte jätte vixet tillbaka?

Det verkar nästan som att man räknar iskallt med att det är bara en själv som får bete sig egoistiskt och omoget mot andra. Alla andra ska alltid agera jättemoget och korrekt tillbaka.