Hur kommer man orka som tvåbarnsmamma?

Han har gjort det klart för mig flera gånger att det bara är mitt ansvar och inte hans, så det handlar inte om att jag varit för snäll. Men det är en helt annan diskussion och jag tänker att det kanske finns tips på saker som underlättar i vardagen just för att orka allt. Exempelvis att vissa hushållssysslor kan vänta som någon (några?) tipsat, och det håller jag med om. Men ändå måste det mesta fixas regelbundet och man kan inte låta allt vänta.

Varför anser han att det bara är ditt ansvar? Och varför skaffar du fler barn med en man som inte vill hjälpas åt?

Just nu med ett barn och jobb så går det ganska bra, men han vill hellre att jag är hemmafru så det är inga problem när det gäller det. Tänker att jag efter föräldraledigheten får känna av hur det är och isåfall vara hemma om det blir tufft med ett till barn.

Hur menar du? Jag tänker att två barn, man och hushållssysslor är enklare än två barn, man, hushållssysslor och jobb på det. Eller missförstod jag hur du menade?

Jo man kan släppa mycket. Det gör inget om tvätten ramlar ur tvättkorgen pga full, det gör inget om det blir mackor till middag, det gör inget om det är dammigt i hörnen, det gör inget om det är rörigt och grejer lite överallt, det gör inget om disken ligger kvar tills imorgon, det gör inget om man inte är perfekt fru/make osv osv. Folk försöker upprätthålla någon sorts perfektion i allt och det funkar sällan om man inte vill leva som ett stressigt vrak. Anledningen till att folk inte ?bara släpper? är för att de har det i sitt huvud att allt måste vara på ett visst sätt/perfekt och är perfektionister, pedanter, mår dåligt för det inte är perfekt rent etc. Inte för att det är ett måste att leva med strävan efter perfektion.

Jag är glad att ha mitt jobb, jag är glad att få en bra pension som äldre (eftersom 50% av alla äktenskap slutar med skilsmässa och 60% av alla samborelationer med barn) och glad att min man har värderingar mer i enlighet med tiden och ville vara delaktig i sitt barns första år med föräldraledighet och dela på vab. Annars hade jag aldrig valt att skaffa barn med honom.

Ju sämre lön kvinnan har, desto mindre har hon råd med att inte jobba utan att mannen med den feta plånboken kompenserar det genom extra pensionsinbetalningar. Om man inte vill behöva tigga pengar av sina barn som gammal, vilket en del av min mors väninnor nu får göra.

Har han inte råd med det så har ni inte råd med att du går hemma, så enkelt är det. Men det är bara du som drabbas av det, inte han.

Så- vill kvinnor vara fattiga som löss eller- jag fattar inte?

Tala med en pensionsrådgivare!

En person skrev att min mans syn bara var legitim om jag var hemmafru, och jag förklarade att han egentligen inte kräver att jag ska jobba eller så utan han vill snarare att jag är hemma för att hinna med mer. Det var bara en förklaring och inget som är aktuellt just nu. Skulle jag bestämma mig för att bli det så kommer vi såklart diskutera allt sådant ekonomiskt innan.

När du frågar  om du orkar med två barn och sedan skriver så här om din man:

  

Men han byter inte blöjor, badar eller så utan det gör jag. Han leker dock ibland och säger till barnet på skarpen när barnet vägrar lyssna på mig. Besöker lekland/lekpark tillsammans ibland men inte så mycket mer än så när det gäller barnet. Hushållssysslorna rör han inte.

så blir det ju att det handlar om din man, och att han inte tar sitt ansvarv arken med hemmet eller barnen. 

Varför vill man skaffa barn med en så oengagerad man? Vad händer om ni får ett barn med speciella behov eller ett barn som är sjukt från början? Eller om ni skiljer er?

Min man jobbar 60-80 timmar i veckan. Så det blir svårt för honom att hjälpa till. Han har väldigt bra förmåner i sitt jobb dock, väldigt bra sjukförsäkring som vi inte skulle ha tillgång till om han bytte jobb. Jag jobbar inom vården och ironiskt nog är sjukförsäkringen urusel för oss så det är bra att vi får bra familjeförsäkring från mannens jobb. Bor i USA så det är en lyx att kunna byta jobb hit och dit, vi måste hela tiden tänka på sjukförsäkring och pension etc.

Jag är inte gift med ett barn som inte är kapabel till att hjälpa till under stora komplikationer. Skillnaden är att han inte vill när det inte är nödvändigt. Ligger jag på sjukhus och därmed inte kan ta hand om varken 5-åringen eller hemmet så hjälper han givetvis till.

Att många inlägg handlar om din man beror nog främst på att det i dagens samhälle inte anses rimligt att kvinnan ensam skall sköta hem och barn medan mannen jobbar, och att en man som så tydligt förväntar sig det väcker kraftiga reaktioner.

Att stå ensam med två småbarn, amning, vakna nätter och hela hemmets ruljans låter för många omänskligt och framförallt väldigt omodernt. Därav reaktionerna.

Din fråga är "Hur ska jag göra för att överleva i min kommande tillvaro". Mångas svar är "Du skall inte ensam behöva ha denna tillvaro - man ska dela på bördorna".

För det första finns jag inte till för att "behaga mannen", enbart för att det är jag som tar hand om hushållssysslorna?

För det andra är det inte synd om vårt barn som älskar sin pappa väldigt mycket, och han bryr sig självklart om oss.

Jag förstår inte hur elakheterna ni skriver här gynnar Ts? Ska ni mobba henne ur en situation hon är NÖJD med för att det går emot er världsbild om hur en familj ska se ut.

Det finns massa familjer som har det här upplägget men att hoppa på Ts och få henne framstå som dum är märkligt.

Kom ihåg att Ts är gravid och behöver inte detta just nu.

Är man en väldigt kontrollerande person, så ligger det inte alltför långt borta att man tar till våld för att upprätthålla den kontrollen. Sen kan det ju vara så att man är nöjd med att sköta allt i hemmet, om det gör att man inte blir misshandlad.