Hur kommer man orka som tvåbarnsmamma?

Ja jag kunde inte vara mer tacksam. Men som medsyster gråter jag för din skull.

Att du inte sätter större värde på dig själv är tragiskt. Män som beter sig som din man är inte värda varken fru eller familj. 

Men det allra värsta är väl hur lite han värderar dig, sin egen fru som han borde älska och respektera mest! (Barnen borde han väl älska mest, men tyvärr verkar det inte så..)

Hur gick det till? Sa han redan innan ni gifte er, typ; "Jag vill ha barn, men du får ta hand om dem för du är kvinna. Jag vill ha lagad mat varje kväll kl 20. Jag vill ha ett gemensamt hem, men du får städa och ta hand om det så jag kan ligga på soffan eller träffa vänner under min lediga tid. Du får bara ledigt från hemsysslorna om du ligger på sjukhus!"

Och du tänkte; "Å vilken man, honom vill jag leva resten av mitt liv med trots att han inte har några kvalitéer".

Eller kom det som en obehaglig överraskning att han hade ett så ickehumant synsätt?

Jag är verkligen nyfiken, de flesta kvinnor hade sprungit snabbt åt andra hållet.

Kanske kan vara en fördel att ha en man som är så lågkvalificerad, du slipper ju känna svartsjuka eftersom ingen annan någonsin kommer att vilja ha honom.

Du är klok som redan nu tänker på hur livet kommer bli som 2 barnsmamma. Jag själv var inte helt förberedd på vad som komma skall.

Jag tycker också det är tråkigt hur du blir bemött i tråden. Hur din man väljer att vara involverad i sin familj och vilket ansvar HAN tar är inget du ska behöva stå och försvara.

Mina tips till dig är först och främst sänk kraven på dig själv. Första tiden( ca 8 veckor) fokusera på att läka och lära känna ditt nya barn och hens rutiner.

Mitt andra tips är skapa tydliga rutiner för din 5-åring så du inte behöver hjälpa hen så mycket med praktiska saker. Hen kan ta fram sina kläder, mat från kylskåp osv med lite hjälp från dig. Inför dessa rutiner nu så att ni har det på plats när bebis kommer.

Och mitt sista tips är investera i en bärsele/ bärsjal så att din bebis kan sova samtidigt som du röjer undan och lagar mat. Bärsjal är bra när bebis är nyfödd men så småningom kan sele vara värt så du kan bära på rygg medan du kan städa och laga mat eller bara ta en skön kopp kaffe.

Lycka till :)

Fast jag kan lova dig att det är STOR skillnad på att vara ensamstående och att stå med allt ansvar, sönderstressad, astrött med två gapiga ungar och ett hem som måste skötas samtidigt som det ligger en egoistisk mansgris på soffan och inte hjälper till! Det är en jävla skillnad! Hellre ensam på riktigt än ensam med nån annan.

Jag jobbar på bb och ser hela tiden kvinnor som i princip blir hemhämtade av sin man mot personalens vilja pga att idioten inte klarar av att ta hand om barn och hem utan frun. De drar hellre hem sin stackars sjuka fru än låter henne ligga kvar och bli färdigbehandlad. Vansinnigt provocerande!

Vad är det som har gjort att du har sån enormt låg självkänsla att du inte har någon respekt för dig själv? Ni är två vuxna likvärdiga individer, varför tror du att du måste göra som han vill? Att det är okej att du ska slita medan han slappar och får ägna sig åt sig själv? Och när du slitit färdigt är det honom du ska ägna dig åt? Min man skulle skämmas ögonen ur sig om jag fick agera hans hushållerska och nanny medan han bara lägger sig på sofflocket. Pinsamt!!

Jag mår utmärkt, men du kan ju inte må så bra. Inte en enda gång i tråden har du svarat på de många frågor du fått om vad du vill, hur du egentligen vill ha det. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att du låter en annan människa bestämma hur du ska ha det?

Ookeeej, tror du på det själv så...synd om barnen dock som måste växa upp och dels lära sig att kvinnor endast finns till för att behaga mannen, samt att deras pappa inte bryr sig nämnvärt om sin familj.

Jag förstår inte hur elakheterna ni skriver här gynnar Ts? Ska ni mobba henne ur en situation hon är NÖJD med för att det går emot er världsbild om hur en familj ska se ut.

Det finns massa familjer som har det här upplägget men att hoppa på Ts och få henne framstå som dum är märkligt.

Kom ihåg att Ts är gravid och behöver inte detta just nu.

Jag tyckte det var enklare med andra än med första, man har ju koll och rutin på ett helt annat sätt.

För mig känns det ganska weird att vara orolig för att gå in i väggen bara för att man har två barn. Men jag lever i en familj med två ansvarstagande föräldrar så jag har rätt svårt för att sätta mig in i din situation. Låter mer som de förutsättningar som min mormor hade på 20- och 30-talet.

Det som finns kvar om du vägar inse att det är mannen som utgör problemet är ju att minska på de andra kraven. Jobba deltid (med resultatet att du får betala priset för att din gubbe är lat), skaffa ett mindre mer lättskött hushåll (hyreslägenhet är fantastiskt skönt), lägg pengar på färdigmat och tjänster som förenklar mathandling/matlagning.

För vems skull vill du vara pigg när barnen sover?

Men ts. Om du håller på och spelar PIGG efter att ha tagit hand om barnen en hel natt (eller en hel dag) kommer ju din man fortsätta tro att det inte är något ansträngande alls, och därmed inget jobb som räknas.

Var istället ärlig med att du är så trött så att du ser i kors, glömmer vart du är på väg, tappar ord osv (eller hur just du reagerar på trötthet och sömnbristtortyr.

Just i hans fall är nog chanserna små, men en normal man tänker: hm, min fru somnar på väg till toaletten och behöver ta stöd av väggen för att inte ramla ihop, medan jag är pigg och mår jättebra, kan det möjligen finnas någon liten skevhet i vår arbetsfördelning?

Tror du har slagit huvudet på spiken. Ts svarade inte på mitt inlägg om eventuellt våld i hemmet heller, däremot sitter hon och ogillar inlägg så snart de kommer upp så hon ser dem ju.

Det är ju hemskt sorgligt, jag ångrar min tidigare hårda ton, jag hoppas verkligen för ts och barnens skull att hon får hjälp och stöd.

Okej okej, nu var ju inte det ju inte det som var det relevanta dock.

Okej, visst, men du svarar ju inte på andras inlägg om våld heller. Och det behöver du inte, det är upp till dig. Tycker genuint att det är trist och jag hoppas du är trygg i ditt eget hem.

Nyckeln är att ta ner ambitionen. Motverka duktiga flickan syndromet och unna dig vila när tillfälle ges. Tanka energi genom att träffa andra mammor (corona säkert givetvis) och unna er att köpa in städhjälp då och då för just grovstädning (moppning, avkalkning etc). Beställ från mat från mathem och ha standardköplistor redo. Storkok som sagt.

Genom att inte leva jämställt så får du räkna med att ta ner kraven på hemmet men också dig själv. Viktiga är att du ska orka så att du kan vara en bra mamma, och då kommer andra områden på stå tillbaka. Kommer mannen natta stora barnet medan du nattar lilla eller kommer du ta båda? Om du kommer ta båda hela tiden så krymper återhämtningen än mer. Och då får nog din man räkna med att du är trött och inte kommer ha samma tid och ork för honom. Svårt att nära en relation om man ständigt är i arbete och ständigt ligger i schema, men kan ni acceptera att det ser ut så i ett par år framöver så funkar ju det.

Det är ju jättebra om så inte är fallet för dig.

Men jo, sammantaget så kan en del av det du skrivit tolkas som att inte allt står rätt till därhemma. Återigen, jag säger inte att det är så, men mycket av det du skrivit ger bilden av en väldigt kontrollerande man.

Exempelvis:

- "Min man har gjort klart för mig" låter inte som att ni kommit överens, eller att du gett med dig för att du vill vara snäll. Det låter som att han har bestämt över dig.

-Att endast du ska ta ansvar för hem och barn ger extremt lite utrymme för dig att ha ett liv utanför hemmet, träffa vänner på egen hand osv, om han inte kan laga mat till barnet, natta osv. Det innebär att du blir väldigt knuten till hemmet, och får svårare att upprätthålla egna relationer.

-Att din man endast kan tänka sig att se till att er son får mat om du hamnar på sjukhus ger en bild av någon som inte bryr sig särskilt mycket om ditt välbefinnande.

-Att din man vill att du ska bli hemmafru; du blir mer knuten till hemmet och har få eller inga dagliga kontakter med andra vuxna i ett sammanhang som din man inte kan ha insyn i. Det tar dessutom bort din ekonomiska självständighet.

Som sagt, den bilden kanske är milsvida från hur din man är, jag bara ger exempel på vad som sammantaget kan ge en viss bild.

Jo visst, förstår att du älskar honom väldigt mycket eftersom du verkar acceptera hans unkna värderingar utan minsta ifrågasättande.

Mycket fokus blev det på honom, ja, men det förstår du väl ändå att folk blir chockade över att det fortfarande finns kvinnor som gillar sådana mansgrisar? Och ännu mer förvånade över att folk som din man existerar och lever gott utan att bidra med något och kommer undan med det.

Om ett av dina barn är tjej och den andra kille, kommer du att uppfostra dem olika också?

(Jag skulle bli förvånad om du och din man INTE har rötterna i en kultur där man ser ner på och förslavar ena halvan av befolkningen, kvinnorna. Eller är med i någon skum sekt där sådant här extremt beteende förekommer.)

Att barnets pappa åtminstone har försökt, visar att han inte är fullständigt hopplös. Men att han tappar tålamodet snabbt, tyder på att han inte är mogen för föräldraskap. Barn ÄR tålamodsprövande. Förstå mig rätt: Det är helt ok om du tar ansvar för hem och barn, så länge du är ok med det. Men det är viktigt att pappan kan gå in och avlasta om du blir alltför trött eller skadad eller svårt sjuk t ex. Det skriver du ju själv, att han skulle ingripa om situationen krävde det. Slutligen undrar jag vad du hade väntat dig för svar när du startade tråden? Du lever med en man och undrar hur du ska orka två barn. Det mest naturliga svaret är då att ni har en arbetsfördelning som gör att ingen blir överbelastad. Du vet att de flesta svenska par delar på ansvaret för hem och barn va? Det är utifrån det de flesta svarar. Sen varierar det hur man delar upp det, men om allt ligger på dig kommer många tycka att det är konstigt.

Du har rätt i att man inte ska vara taskig. Och ja, ensamstående föräldrar måste ofta klara allt själva. Men nu är du ju inte ensamstående. Det är utifrån det folk svarar och ger råd. Man klarar mycket om man måste. Men du måste inte, inte egentligen. Ni har valt denna uppdelning och det är helt ok, men det klart att många undrar vad din man gör när han inte jobbar? Vad bidrar han med? Om du också jobbar samt förväntas ta ALLT ansvar för hem och barn. Många ensamstående är dessutom inte ensamma på heltid. Ofta har partnern barnen ibland. Andra får hjälp av släktingar eller vänner. Det ÄR tufft att vara HELT ensamstående. Då rekommenderas ofta att söka någon form av avlastning. Du har en man. Det naturliga svaret blir då att han får avlasta dig, eller ni få se över den totala ansvarsfördelningen så att det inte blir orättvist.

Det är jättebra att du inte är tvingad på något sätt.

Kanske uttryckte mig lite fel.

Ska försöka igen. När något är väldigt avvikande från det "normala" och är något som skrämmer de flesta i en befolkning. Då är det självklart att andra blir både nyfikna och förfärade eftersom det är så avvikande

Tänk tex om jag berättar på ett forum att jag är kär i och har barn med en uteliggare, som älskar sitt uteliggarliv och inte kan stanna i min/vår lägenhet mer en 12 h utan att det börjar klia i kroppen på honom och han måste ut och nattvandra. Han vägrar ta ansvar för barnen och tycker att jag ska tvätta hans kläder som är använda i en vecka när ha väl behagar komma hem från att ha varit iväg länge och jag älskar ju honom så mycket att han får göra precis som han vill. Jag tar hand om allt eftersom han annars försvinner ut i friheten eftersom han inte kan laga mat, ha fasta matrutiner, planering eller att ta hand om barn. Jag visste innan att jag aldrig kan "låsa fast" någon som älskar friheten i att vara ute och inte äga mer än kläderna på kroppen, men nu är min kärlek så stor att jag går med på att ta hand om barn och hem och honom när han nu behagar komma hem. Hur ska jag orka det?

Då hade nog du och de flesta andra agerat över det ovanliga liv jag valt, eller hur? Folk hade blivit både nyfikna och förfärade.

Jag menar inget illa, ts. Men du förstår väl hur ett val av ett väldigt udda liv engagerar och skapar frågor och åsikter?

Lycka till!