Nöjdast utan barn

Det saknas uppgifter, först och främst behövs det mer uppdelad åldersstatistik. För jag tror mycket väl att två 25-åringar utan barn, som kan göra en massa roligt som par, och slipper det arbete och det besvär som små barn trots allt innebär, kan svara att de är mer nöjda med livet än ett jämnårigt par som är mitt uppe i de jobbiga småbarnsåren. På en sådan där enkel fråga, där man bara ska kryssa i "jag är missnöjd med livet", "jag är ganska nöjd med livet" eller "jag är mycket nöjd med livet". När man har sömnbrist, och tycker att partnern hjälper till för lite med barnen, kan man nog känna sig jävligt missnöjd - just då.

Men par som fortfarande är barnlösa vid 40 och vet att de kommer att förbli det, är de verkligen lyckligare än 40-åriga par som har barn mellan 10 och 20 år? Det har jag svårt att tro nämligen. Jag skulle i alla fall ha känt mig mycket missnöjd med mitt liv PÅ ETT DJUPARE PLAN, om jag varit barnlös i en ålder då jag visste att det skulle förbli så. 

Och angående det som står i artikeln om att folk förblir barnlösa "på grund av klimatet", så har jag väldigt svårt att tro att det är sant. Ingen är så altruistisk, att de avstår från barn "för klimatets skull" om de känner en stark barnlängtan. Utan då tror jag att det är andra orsaker - eller att man helt enkelt inte kan få barn, eller inte har hittat en partner i tid - som man förklär med den "fina" åsikten, att man inte ska bidra till större ekologiskt fotavtryck genom att skapa fler människor.

Jag hade haft bättre ekonomi som singel och definitivt utan barn, så näpp.

Sen tror jag du tolkar mig lite tokigt, kanske lämnade jag utrymme till det. Jag hade varit nöjd barnfri som singel i det liv jag levde, men ett längre partnerförhållande tycker jag påverkas positivt. I alla fall för oss. Jag älskar honom mer för att han är en bra pappa till vår son och jag märker att han verkar känna detsamma. Föräldraskapet är en sak vi delar som vi inte delar med någon annan. Vi har egna intressen var för sig, men att samlas kring vårt barn och hem fördjupar vår relation. Helt ärligt tror jag vi hade levt för mycket i våra separata intressen för att få en relation som hade hållit över tid - utan barn. Vi har lärt oss att kompromissa och ha överseende med varandra på ett sätt vi inte gjorde innan.

Dessutom hade han en mycket stark barnlängtan. Jag hade dessutom gått igenom en abort något år tidigare och landat i att jag ändå önskade barn om familjeförutsättningarna fanns där, men var också stärkt i mitt beslut att jag inte önskade barn utan en närvarande pappa.

Fast detta tror jag beror på, att männen VET att de har åtminstone den biologiska möjligheten att skaffa barn nästan hela livet ut. Visst, det kan bli svårt att hitta en 20  eller 30 år yngre kvinna som också vill, men den TEORETISKA möjligheten återstår i alla fall. Medan kvinnor VET att det är kört när de fyllt 42, och när de börjar närma sig den åldern får de panik. Beslutsångest och känslan av dörrar som håller på att slå igen för alltid, gör en olycklig.

Men gud vad jobbigt att behöva vara ett "förvuxet barn" som bara har sig själv att tänka på. De barnlösa känns ofta yngre i sinnet men de är samtidigt så fokuserade på sitt eget mående, de analyserar sig själva så mkt. Har man barn har man ngn annan att fokusera på vilket känns bättre. Jobbigt att bara ha en partner i längden. Tror dock att många par hade gjort slut om de inte haft barn tillsammans.

Det finns en del studier, bla något år gammal studie från Helsingfors om detta.

Utöver det är det ju inte helt ovanligt med kvinnor som inte alls trivs med barnlivet och pappor som överger barnen. I en hel del av de fallen kan man misstänka att de eventuellt skulle gjort andra val om de haft facit i hand.

Sen finns det även den gruppen föräldrar som kanske inte vantrivs men fortsätter med sitt eget liv och sina egna intressen i väldigt stor utsträckning (så att det går ut över barnen) även efter barn.

Dom kanske inte ångrar men har heller inte valt att leva barnliv.

Ser inget problem att fokusera på sig själv om man inte har baren. Jag har ännu inte barn och fokuserar på min partner, mitt egna välmående och min karriär. Ser inga problem med det, ingen annan blir ju lidande. Den dagen jag skaffar barn så kommer jag fokusera på barnet men ser inga problem med att fokusera på sig själv så länge jag inte har barn. Det är ju så jag ser till att hälsan är i toppform och jag passar även på att bygga på min universitetsutbildning medan tiden finns.

Jag förstår ärligt talat inte hur man kan bry sig så pass mycket om andras liv och hur de väljer att leva detta.

Det ska jämföras och påpekas och bli som två läger där ena sidan är för och andra emot. Folk som är för barn ska sitta och kalla det andra lägret för "förvuxna barn" medan emot-barn står och skriker om frihet och ekonomi osv.

Varför bryr man sig? Varför känner man behovet av att trycka ner eller vara negativ gentemot någon annan människa för att de väljer att leva sitt liv utifrån sina villkor?

Vill du skaffa barn? Jippie för dig.

Vill du inte skaffa barn? Jippie för dig med.

För att de tror att det är så man "ska" göra. De tänker inte efter före. Vad just DE behöver i sitt liv.

De kanske är mer nöjda eftersom de fortfarande är unga och nykära. Är man sammanboende med barn har man vanligtvis varit tillsammans ett tag. Ungefär som att skilsmässostatistiken toppar ca 5 år efter bröllopet. Sammanboende utan barn separerar oftare än gifta med barn, och hittar någon ny. Och hur lyckliga hade de varit om de sammanboende med barn istället hade varit ofrivilligt barnlösa?

Det är en hel del som saknas i rapporten.

barn är själva lycka, det finns ingen större lycka att ha barn