slänger snabbt och våldsamt ner hen i sängen genom att trycka sin hand mot hens huvud. Hen blir helt förstörd och skriker sätter sig upp, pekar att hen vill ut ur rummet. Då gör han det igen. Sen vill hen upp men han trycker ner hens lilla kropp i madrassen. Det hela slutar med att han ?kramar?/håller om hen/fast, tills hen slutat gråta.
Det behöver vara inte en stark knuff för att ett litet barn som sitter, tappar balansen och därför slår huvudet i golvet får en hjärnskakning. MEn jag tror jag förstår hur du menar.
Vad jag själv anser som mer oroväckande är inte att han "slängde" tillbaka barnet - han var ju medveten om att hen inte ska skada sig när hen fallar mot madrassen/kudden - utan att han gjorde det med kraft mot huvudet. Då är ju faran att han skadar nacken med en plötslig hård knuff på huvudet.
Om det bara hade varit att han tryckte barnet tillbaka hade jag inte tyckt att det var något hemsk, även om barnet gråtit - vi har alla våra belastningsgränser och jag själv har t.ex. svårt att vara empatisk när jag blir väckt av ett gällande eller gråtande. Då kan jag också trycka (inte slänga!) et småbarn tillbaka till liggande och hoppas att den sover om, eller, när det gäller ett lite äldre barn, säger till att vara tyst. Det betyder inte att man är oempatisk eller inte ger barnet trygghet, bara att man inte klarar av (eller vill) ge 100% hela tiden.
Men som sagt så tycker jag att vad din sambo gjorde tydligen var för mycket, eftersom han riskerade att barnet skadas. Vad jag även anser som oroväckande är hans reaktion efteråt, att han först medgav att det var fel men sedan ändrade sig. Det visar inte på viljan eller förmågan att reflektera över ens handlingar.
Att han hade en dålig uppväxt är säkert en del av förklaringen, men det är ingen ursäkt. Nu är han pappa och då är det hans ansvar att se till att dåliga saker som hände i hans förflutna inte har negativa konskvenser för hans barn.
Jag tror du fick en bra råd av socialsekreteraren att gå till en familjerådgivning.