Jag anser att det här väger tyngre än några kvinnor i din bekantskapskrets:
Women want taller men more than men want shorter women
https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0191886913000020
Demografin oroar. Det är inte bara arbetslösa unga män som har svårt att hitta någon att bilda familj med. Även i det motsatta hörnet av äktenskapsmarknaden växer en grupp ofrivilliga singlar: kvinnliga akademiker.
Kvinnor har i alla tider letat efter män med högre social status än de själva, i dag betyder det längre utbildning och högre lön. Men kvinnor är överrepresenterade i dagens och framtidens akademikerkullar. Många akademikermän gifter sig lika gärna med kvinnor utan högskoleutbildning, och de kan, i avsaknad av biologisk klocka, ta god tid på sig att hitta den rätta. Därför saknas det lämpliga makar till många heterosexuella kvinnor som efter avslutad universitetsutbildning längtar efter att gifta sig och få barn.
Den ofrivilliga ensamheten ökar. Alltfler kvinnor kommer skaffa barn på egen hand ? inte för att de föredrar det utan för att de inte hittat någon matchande barnafader. De som inte kan tänka sig den lösningen kommer helt enkelt aldrig få de barn de önskade sig.
Akademikerkvinnor riskerar bli barnlösa
Jag har läst ganska många artiklar på det här temat nu. Alla slutar i harm eller pessimism och defaitism. Var, undrar jag, var är normkritiken när man behöver den? Vad är det som säger att kvinnor måste springa omkring och leta efter högstatushanar? Vad ska vi med all välfärd, jämställdhet och individualism om vi ändå beter oss som honapor drivna av instinkter? Nej, natur och gener och hjärna och allt det där kan inte bara ignoreras. Men de slutsatser vi drar av den mänskliga historien, kan de möjligen omprövas en aning?
Om jag utifrån egen erfarenhet, väninnors berättelser, litteratur och populärkultur får gissa lite, skulle jag säga att för många akademikerkvinnor är faktiskt inte status och inkomst det avgörande, inte egentligen. Det är däremot pålitlig karaktär, kulturella intressen och förmågan att föra intressanta samtal. Jag kan här och nu avslöja att ett antal högskolepoäng och ett så kallat kvalificerat arbete inte är en garanti för något av detta.
Samtidigt finns det i föreställningen om unga, manliga icke-akademiker något vi kan kalla ?de låga förväntningarnas klassförakt?. Det som säger att elektriker, montörer, väktare, takläggare, butiksbiträden, svetsare och lastbilschaufförer självklart bara ägnar fritiden åt träning, sport, fest eller datorspel. Självklart ser de bara actionfilmer på Netflix, självklart åker de bara på själlös charter, självklart älskar de bilar och är helt ointresserade av storslagen natur.
Är det verkligen så? Och om det verkligen är så, måste det förbli så?
Klassförakt mot arbetarmän
De flesta män med arbetaryrken kan läsa flytande, och äger komponenterna till ett fungerande inre liv. De behöver inte helt plötsligt skaffa säsongsbiljett till Kungliga Operan och låtsas längta efter premiären av La traviata, men inget hindrar dem att emellanåt plocka upp en bok och läsa lite skönlitteratur. Kanske googla fram en recension, se vad någon annan har tyckt. Eller börja prenumerera på en dagstidning. Inget hindrar dem att välja bort Ibiza och åka till Rom i stället, eller till Köpenhamn och gå på ett museum innan öldrickandet inleds.
Akademikerkvinnor borde rannsaka sitt reflexmässiga parningsbeteende, och fler män med arbetaryrken kanske kunde pröva det kvinnor i alla tider har ägnat sig åt: att försöka göra sig lite mer intressanta. Jag ser bara fördelar med att vi börjar gifta oss lite mer kors och tvärs i det här samhället.
Företräder du ALLA kvinnor?
Var i undersökningen står det att ALLA kvinnor föredrar en lång man framför en kort?
Allt är inte svart eller vitt.
Om ni kvinnor tycker att män skall acceptera tjocka kvinnor kan väl kvinnor bjuda till från sitt håll och acceptera korta män.
Precis som på fester är det kvinnorna som bestämmer musiken och männen som får anpassa sig.
Män förväntas sitta i soffan och titta på kvinnans TV-serier men vägrar titta på mannens.
etc...
En sak är säker efter att ha läst den här tråden. Jag kommer att undvika korta män i framtiden. Inte pga själva längden utan pga alla underliga idéer och offermentaliteten som verkar uppstå hos korta män.
Den här tråden har dessutom troligtvis gett mig svaret på varför de män jag träffat som varit under 165 haft såna enorma mindervärdeskomplex med tillhörande stora behov av att hävda sig på olika mindre attraktiva sätt.