Min 21åring vill inget. Snälla inga påhopp. Mår så dåligt

Sök folkhögskola med internat åt honom. Ja, han måste så klart skriva under ansökan själv, men du kan leta upp några passande utbildningar och skriva ut ansökningsblanketter. Om ni har tur finns det tomma platser kvar till hösten.

Folkhögskoleutbildningar är gratis och han har rätt till studiemedel.

Om han inte är klar med alla ämnen från gymnasiet kan han läsa in det där också.

Fixa blanketter för CSN. Skriv ut, fyll i och låt honom skriva under.

Jag är inte så säker på det. Ett miljöombyte till en plats med vuxna som mött många, många i hans situation tror jag kan vara väldigt välgörande. Tvinga går så klart inte. Han måste åka dit frivilligt. Men han verkar ha hamnat i ett läge där han själv helt saknar initiativförmåga. Då måste någon annan gå in och ta initiativen.

Han är 21 och bor fortfarande hos mamma, som egentligen inte har råd att ha honom där. Att komma ifrån pojkrummet och umgås med vuxna människor i en miljö där han ändå får mat serverad och elen betald kan bli en väldigt bra utslussning till vuxenlivet. Det är inte utbildningen han behöver utan frigörelsen från mamman och miljöombytet. En chans att ändra vanor. Jag tror att han behöver en uppstyrd vardag där han hålls sysselsatt med något han gillar. Sysslolöshet är förödande.

Kanske blir reaktionen att han inser att någon sunkig folkhögskola vill han inte gå. Men då har han i vart fall tagit ett beslut och då får mamman hjälpa honom vidare därifrån. Hon kan leta jobbannonser, ställa honom i bostadskö, följa med till samtalsterapi, eller vad som nu kan tänka behövas.

Han kommer inte klara att ta de initiativen själv. Då hade han ju gjort det för länge sedan.

Jag har en kompis med ett barn som av olika skäl har svårare än andra att göra det som förväntas av en vuxen. Min kompis har landat i att hennes barn behöver mer stöd än en vanlig 20-åring. Men det är hennes barn och då gör hon vad som behövs. Hjälper till att hitta utbildningar, fylla i blanketter mm. Ibland behöver föräldraskapet sträcka sig lite extra långt fram. Men inte föräldraskap genom att hålla sonen hemma utan hjälp att ta sig vidare.

Givetvis känner jag inte TS son. Men den bild jag får är att han fastnat och inte riktigt vet hur han ska ta sig vidare, från att vara skolpojke till att vara vuxen.

Det är inget konstigt alls att ta sällskap med någon till terapin. Jag har gjort det för kompisar för att underlätta. Den här killen verkar inte ha så mycket umgänge utöver sin mamma. Bättre att mamma drar iväg honom dit än att det inte blir av. Den här killen har uppenbarligen ingen initiativförmåga. Någon måste ha det åt honom.

Bara för att många 21-åringar tvingas bo hos föräldrarna pga bostadsbrist betyder inte det att det är bra. Tvärtom.

Jag har inte skrivit att hon ska göra några ansökningar. Bara leta upp blanketterna och hjälpa honom fylla i dem. En blankett med massa oifyllda rutor kan kännas oöverkomlig när man är trött och nere. DET har jag egen erfarenhet av.

Jag blir nyfiken på din avoga inställning till folkhögskola. Var kommer den ifrån?

Och det är det ju ingen som föreslagit heller. Sluta fäkta mot väderkvarnar. Jag orkar inte med ditt tjafs längre.

Kramisar! Ha en bra dag!

Sluta tjata. Gör.

Som jag nämnde tidigare, hitta utbildningar med internat och hjälp honom fylla i ansökningarna. Sök nu de kurser som börjar efter jul.

Hjälp honom ställa sig i bostadskö så att han har någonstans att ta vägen när studierna är avslutade.

Tråkigt situation du & din son har.

Det finns  många svar som väljer att ta i hårdhandskarna när de anser att en ungdom bara snyltar eller befinner sig i ett all-inklusive hotell. Ja, bekvämlighet kan vara en faktor men då vill jag först fråga dig om du vet vad epilepsi är? föreställ dig att få smartsamma kramper som skadar en själv & kroppen gör ont i flera dagar. Utan medicin kan det bli outhärdligt. Det är inte så konstigt att han flyr in i spel ifall alla andra sysslor medför en förhöjd risk för anfall - som du inte har medicin för. Jag arbetar som personlig assistent för folk med just epilepsi. Alla tar medicin. Dagligen. Ta kontakt med soc/sjukvården/ vem du än behöver prata med för att få tag i medicinen. Frikort existerar väl efter en viss summa?. När du har medicinen i hand tar du dig ett snack med honom där du förklarar situation såsom du upplever den.  Ge honom alternativ till vad för väg han ska ta. Det låter som om han saknar en fadersfigur vilket resulterar i en form av apati - fadern är vägledande. Killar lyssnar bättre på andra män. Ifall fadern inte finns i bilden måste du spela den rollen. Att prata livsstrategi. Utan medicin har du inget leverage. Med medicin har du ett förhandlingsutrymme med din son. Utan det kommer han inte våga ta klivet ut i vuxenlivet. Ni boomers har ingen jäkla aning om hur livet ser ut för unga idag. När ni var i vår ålder var Sverige i ett välstånd som vi aldrig tidigare skådat igen. Jobben fanns överallt. Bostäder fanns överallt. Så sluta sitta på era höga hästar och stig ner från dimman av era pruttar som ni övertygat varandra luktar så gott. 

Om du vill se den bästa utkomsten från din son måste du eliminera känslor från ekvationen helt. Se det pragmatiskt. Mekaniskt. Fixa rätt förhållanden så att du kan förhandla i termer som han känner sig trygg med. Om jag hade epilepsi och inte hade medicin redo så skulle jag aldrig stiga ut i världen & slåss mot drakar. 

 

Stort lycka till, hoppas det löser sig på något sätt.

Men släng ut honom! Du har tjatat i flera månader, han kommer inte ändra sig om inget drastiskt händer. Vägrar han flytta ber du kronofogden om hjälp.

Du måste tänka på din dotter.

Men släng ut honom! Du har tjatat i flera månader, han kommer inte ändra sig om inget drastiskt händer. Vägrar han flytta ber du kronofogden om hjälp.

Du måste tänka på din dotter.