Allt möjligt. Veckans matsedel ser ut som följande:
Måndag: Shepards pie
Tisdag: dottern åt hos kompis och jag och maken gick på restaurang.
Onsdag: lax med äppelsalsa och dillkokt potatis
Torsdag: rotsoppa
Fredag: bönsallad
Lördag: gröt
Söndag: grillade köttspett, sötpotatisröra, melonsallad.
Det är så konstigt att "selektiv ätstörning" endast förekommer i välfärdsländer, KAN det ha med bortskämdhet att göra?
Och barn svälter sig sällan om de inte har en autismdiagnos t ex. Jag har aldrig gett annat än den mat jag lagar. Om barnen äter allt i förskola/skola men inte hemma så har man ju det där. Man mjäkar för mycket.
Mitt bonusbarn äter typ 3 maträtter - för att hens pappa endast lagar det hen vill ha. Hen svälter sig inte hos sin mamma eller i skolan där inte det alternativet finns. Hen är bortskämd. (Vi bor inte ihop).
Slår mig även i denna tråd att HELSKOTTA vad kött folk trycker i sig. Jag och mina barn äter endast vegetariskt - och ingen svälter ihjäl!
Till ts: skämmas och pressa inte ett kräsen barn. Det finns så många anledningar till att barn inte äter. Det kan handla om bortskämdhet eller maktspel, men lika gärna om något annat. I vilket fall vinner man inget med tvång. Min dotter ville inte börja äta fast föda. Samtidigt var hon väldigt aktiv och gick då ner i vikt. Hon vägrade äta tills vi hittade blw, då gick det sakta framåt och från 1,5 års ålder har hon varit en unge som äter typ allt. Hon är fortfarande pocket sized, men äter som en häst. Det är normalt för henne.
Själv hade jag många jobbiga perioder med maten när jag var liten. Jag har Ehler Danlos syndrom(men det visste vi inte som barn) och har mycket magproblem. När det var perioder av extra problem med magen som barn så satte det sig på ätandet. I den akuta fasen åt jag oftast bara en sak och vägrade äta utanför hemmet. När det sedan började bli bättre var det många saker jag inte åt och det kunde variera vad som gick och inte. Lyckligtvis hade jag föräldrar som inte trodde på tvång och lät mig hållas. Därför blev det ingen dramatik kring maten och när magen lugnat sig och jag tränat upp ätandet igen så återfick jag till att äta allt med god aptit. Människor utanför familjen kunde däremot ha åsikter kring mitt ätande och det gjorde ont att få kommentarer. Nej, jag kunde inte äta. Hade jag kunnat så hade jag gjort det bara för att du ska hålla käften. Jag lovar att jag inte hittar på att tomat skulle få mig att kräkas idag fast att det var gott igår. Nej, jag bantar inte och jag vill verkligen inte ha uppmärksamhet, så sluta ge mig det.
Nu när jag är ordentligt sjuk i min sjukdom är maten
återigen problematisk. Är jag inte sugen på en grej så kan jag inte få ner det. Jag kan inte äta varje dag och jag kan inte äta tre mål(än mindre fem-sex som diverse dietister tjatat om) om dagen. Ibland kan jag inte äta fast föda på länge. Det är väldigt jobbigt eftersom att jag älskar att både laga och äta mat. Lyckligtvis har jag en förstående man och en unge som äter allt och som dessutom tycker att det godaste och lyxigaste som finns är att äta frukost till middag så om det är totalstopp för mig vissa dagar och jag skulle kräkas bara av lukten av matos så äter familjen gärna exempelvis gröt. Men visst finns det människor som tror att jag spelar och tycker att jag är jobbig, det gör ont eftersom att jag skulle ge vad som helst för att slippa min sjukdom. Just för att inte få en ätstörning så lyssnar jag på kroppen och gör bara det som känns bra. Försöker jag tvinga mig till saker kommer lätt beteenden där jag försöker undvika mat, jag ljuger för mannen om att jag ätit lunch idag så därför smakar jag inte ens på middagen, jag blir rädd för mat och sånt. Efter att jag hamnade på sjukhus förra året pga att jag inte ätit alls på fyra dagar så har jag lovat mig själv att om jag nu bara kan tänka mig att äta gurka idag så gör jag det.
Barn dör av svält för att de inte HAR mat. Tror få barn i fattiga områden i t ex Bangladesh ba "nej, jag vill inte ha din äckliga gryta tack, jag vill ha korv & makaroner..."
Till ts: skämmas och pressa inte ett kräsen barn. Det finns så många anledningar till att barn inte äter. Det kan handla om bortskämdhet eller maktspel, men lika gärna om något annat. I vilket fall vinner man inget med tvång. Min dotter ville inte börja äta fast föda. Samtidigt var hon väldigt aktiv och gick då ner i vikt. Hon vägrade äta tills vi hittade blw, då gick det sakta framåt och från 1,5 års ålder har hon varit en unge som äter typ allt. Hon är fortfarande pocket sized, men äter som en häst. Det är normalt för henne.
Själv hade jag många jobbiga perioder med maten när jag var liten. Jag har Ehler Danlos syndrom(men det visste vi inte som barn) och har mycket magproblem. När det var perioder av extra problem med magen som barn så satte det sig på ätandet. I den akuta fasen åt jag oftast bara en sak och vägrade äta utanför hemmet. När det sedan började bli bättre var det många saker jag inte åt och det kunde variera vad som gick och inte. Lyckligtvis hade jag föräldrar som inte trodde på tvång och lät mig hållas. Därför blev det ingen dramatik kring maten och när magen lugnat sig och jag tränat upp ätandet igen så återfick jag till att äta allt med god aptit. Människor utanför familjen kunde däremot ha åsikter kring mitt ätande och det gjorde ont att få kommentarer. Nej, jag kunde inte äta. Hade jag kunnat så hade jag gjort det bara för att du ska hålla käften. Jag lovar att jag inte hittar på att tomat skulle få mig att kräkas idag fast att det var gott igår. Nej, jag bantar inte och jag vill verkligen inte ha uppmärksamhet, så sluta ge mig det.
Nu när jag är ordentligt sjuk i min sjukdom är maten
återigen problematisk. Är jag inte sugen på en grej så kan jag inte få ner det. Jag kan inte äta varje dag och jag kan inte äta tre mål(än mindre fem-sex som diverse dietister tjatat om) om dagen. Ibland kan jag inte äta fast föda på länge. Det är väldigt jobbigt eftersom att jag älskar att både laga och äta mat. Lyckligtvis har jag en förstående man och en unge som äter allt och som dessutom tycker att det godaste och lyxigaste som finns är att äta frukost till middag så om det är totalstopp för mig vissa dagar och jag skulle kräkas bara av lukten av matos så äter familjen gärna exempelvis gröt. Men visst finns det människor som tror att jag spelar och tycker att jag är jobbig, det gör ont eftersom att jag skulle ge vad som helst för att slippa min sjukdom. Just för att inte få en ätstörning så lyssnar jag på kroppen och gör bara det som känns bra. Försöker jag tvinga mig till saker kommer lätt beteenden där jag försöker undvika mat, jag ljuger för mannen om att jag ätit lunch idag så därför smakar jag inte ens på middagen, jag blir rädd för mat och sånt. Efter att jag hamnade på sjukhus förra året pga att jag inte ätit alls på fyra dagar så har jag lovat mig själv att om jag nu bara kan tänka mig att äta gurka idag så gör jag det.
Och jag älskar att du tar dig tid att skriva trots ny telefon! Det behövde sägas och du gjorde det så mycket bättre än jag skulle ha gjort. Tack!
MVH,
mamma och dotter till personer med ätstörningar.
Tack att du delar med dig. Jag trodde länge att jag hade gjort fel med min son men fick till sist kontakt men den bra psykolog. Jag älskar mat själv och kan inte förstå. Psykologen sa till mig nu ska du sluta lyssna på lekparkshobbypsykologerna och bara göra som hon sa. Vid den tiden åt sonen en sak och kräktes både innan och efter han stoppat något i munnen. Det var inte smaken utan konsistensen som var problemet. Långsamt långsamt la vi till saker och ju äldre han blev desto mer försökte han själv. Nu mår han bra och älskar att gå restaurang och njuter av mat. Något jag aldrig skulle hända.