Inlägg från: Anonym (Stina) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Stina)

    14 år beter sig som en 5-åring

    Anonym (mankan hatasinbonus) skrev 2021-06-01 03:06:24 följande:

    Ja jag vet...o jag har försökt få till det men iom att jag inte är hans bio mamma så får jag inget gensvar. Pappan orkar inte och mamma är inte i stånd att engagera sig överhuvudtaget mer än absolut nödvändigt då hon faller in och ut ur sitt missbruk hela tiden.

    Hon drack och tog narkotikaklassade tabletter genom hela graviditeten, så pojken är född med ett beroende. Dom låg kvar på BB i nästan 2 mån pga att han hade dålig syresättning samt svår abstinens.

    Så det spelar definitivt in i hans mentala utveckling...men ingen gööör något. Jag står bara och ser på...o känner avsmak för allt som har med honom att göra...

    Jag orkar inte mer liksom...Pappan vet hur jag känner...och känner likadant i vissa avseenden.


    Ja det du beskriver låter ju som någon form av utvecklingsförsening. Om du ser det på det viset, och ni ändå har förväntningar på honom att han ska bete sig i enlighet med sin fysiska ålder, kan du då se att ni inte är särskilt snälla mot barnet?

    Om du läste en bok av en vuxen som berättar om sin barndom som utvecklingsstörd, född med alkoholskador och med en mamma som inte bryr sig, och hur pappa och bonusmamma kände avsky och hat mot honom för allt han inte klarade - skulle du då känna någon empati för honom?

    Istället för att gå runt och äcklas av ett utvecklingsstört barn så måste ni få till en ny utredning. Lägg energin på det istället för att vara arga för att han beter sig som ett litet barn. Han BORDE inte klara av det ena eller andra om han faktiskt inte kan. Ni däremot borde som vuxna se till att han får den hjälp han uppenbarligen behöver akut och har behövt i många år.

    Pappan är ansvarig för pojken. Han får steppa upp. Han får ta sitt föräldraansvar. Det barnet kommer inte magiskt flytta ut och bli självständig om 4 år utan kommer behöva hjälp och stöd under lång tid. Och du själv kommer inte tycka om den du blev om du fortsätter med det här oresonliga hatet mot ett barn som inte är i fas i utvecklingen. Du kommer inte känna dig stolt över dig själv i efterhand.
  • Anonym (Stina)
    sextiotalist skrev 2021-06-01 22:47:00 följande:

    Hans mamma förstörde hans liv innan han föddes. Hans pappa har abdikerat och söker inte hjälp så barnet får den hjälp han behöver och så skyller du på den enda person som kämpat för honom.


    Var någonstans står det att TS är den enda person som kämpat för honom? Pappan måste ju rimligen varit den som sökt hjälpen eftersom det krävs en vårdnadshavare för att göra det.

    Med det menar jag inte att pappan verkar vara en bra förälder, bara att det knappast är så att TS är den enda som kämpar. Jag tycker inte det låter som någon av de vuxna i den här historien kämpar för barnet. Det är ett barn som är sviket av precis alla, inklusive skola, soc och bup.

    Och det är klart att man kan behöva ventilera och bekänna sina sämsta känslor. Men det här går bortom det. TS beskriver hur hon på samma gång ser hur barnet inte funkar på en normal nivå för sin ålder OCH avskyr honom för det. Inte en enda gång har hon i sina inlägg beskrivit någonting de gör för att faktiskt ge barnet adekvat habilitering utan det är bara äckel och avsky hela vägen.

    Detta är liksom grund för en socanmälan och att det inte gått dithän måste hänga på att systemet fallerat totalt eller att familjen är duktig på att dölja bristerna. Det krävs inte många googlingar för att inse att det ett barn med dessa svårigheter behöver är vård och habilitering.

    Och allt det här med att när pojken får hjälp så ljuger han ihop massa hemska historier så därför vågar de inte be om hjälp? Alltså det är rätt stora varningsklockor på det. Vad är det TS är så rädd för? Inte ett omhändertagande för hon vill ju bara bli av med barnet. Så vad är det då?
  • Anonym (Stina)

    Men det här med att du och din man har ett så fint förhållande... vad är det fina i det? Han skiter i sitt barn och verkar se noll ansvar i situationen. Han råkade bli pappa. Han orkar inte ta tag i något. När du flyttar ifrån honom så hamnar ändå barnet hos dig. Du har flyttat in 3 gånger om (otroligt otrygg tillvaro för båda barnen!). Ni köper hus. Han kör lastbil och är inte hemma. Alltså vad sysslar han med? Jag tror inte på att han är en så underbar person men så bara råkar han skaffa barn med en missbrukare och sedan råkar han träffa en kvinna som är beredd att axla ett ansvar han själv inte tar.

    Ni har lagt precis allt ansvar på en 14-åring som är gravt efter och som mår skit. Han bär skulden till allt som händer i er familj. Men ni är så himla bra och kämpar på. Ingenstans har jag sett ett ord om att ni faktiskt pratat om vad PAPPAN ska göra om det ska funka.

    Är du inte sjukt besviken på din man? Är du inte ledsen över att hans val att inte göra något har förstört många år av ditt och ditt barns liv? Är du inte upprörd över att han vägrar ta sitt föräldraansvar och att han lämpar över barnet på dig t o m när du flyttar ut?

    Du måste nog börja se var ansvaret ligger och vilka kraven ska vara.

  • Anonym (Stina)
    Anonym (mankan hatasinbonus) skrev 2021-06-02 00:43:04 följande:

    Jag har gjort 2 orosanmälningar men dom lades ner utan att det ens blev någon utredning. Anledningen är att han har mig.

    Han är sjukt manipulativ. Skrämmande faktiskt. I det avseendet är han som en "purebred missbrukare", som sin mamma.

    Han är offret. Alltid. I allt som händer honom eller runtomkring honom. Alla är "dumma mot honom", mobbar honom och retas. Men han är PRECIS sådan själv. Hamnar ofta i konflikter i skolan pga sin mentalt låga ålder. Blir chockad när någon slår tillbaka hårt i affekt efter timmar av retande och dåligt uppförande från min bonus. Då ledsnar hans skolkamnrater och går antingen ihop o spöar honom eller så åker han på en smäll av ngn enskild. O det är ALLTID de andras fel. Jag har en god vän som jobbar på skolan som jag bett att vid möjlighet filma dessa situationer innan det blir fysiskt bråk o hon ingriper och separerar dem. För att kunna visa honom att det han gjorde ledde till vad det än nu var. Han minns ju aldrig sin egen del utan bara att "han slog/sparkade mig".

    Han är "skärmberoende beyond this world" så jag har tagit ifrån honom hans tfn, tv-spel samt tv på rummet.

    Jag var tvungen. Han gick o låste in sig på en toalett på skolan o spelade/kollade mobil hela dagarna. Tog bort TikTok, IG, FB mm innan men det räckte inte.

    Jag är "en hemsk människa".

    :( 


    Du missar något väldigt viktigt här. Pojken är inte på en fjortonårings mognadsnivå. Han är en femåring som går på högstadiet.

    Där gör han dagligen bort sig. Får F i alla ämnen. Hänger inte med i jargongen. Anses antagligen konstig av de andra. Är antagligen grovt mobbad. Försöker antagligen vara tuff för att känna sig accepterad. Blir ännu mer mobbad. Åker på stryk. Sen kommer han hem och alla är genomgående trötta på honom och missnöjda med honom. Så han försöker, på en femårings nivå, att ljuga sig ur situationer och skylla ifrån sig.

    Han agerar helt adekvat utefter situationen och sin förmåga. Han är helt utelämnad åt ett system som brustit på alla sätt.

    Så sluta att tänka på allt du försökt lära honom. Jag förstår att du verkligen försökt men det här handlar inte om uppfostran utan om en utvecklingsförsening, eventuellt hjärnskada.

    Han borde fått mycket mer hjälp mycket tidigare. Han borde fått utredas för särskola. Han borde fått gå på habilitering och på ett pedagogiskt vis lära sig grundläggande saker. Han borde ha bemötts med stora doser empati och kunskap. Han har levt hela sitt liv i något som antagligen för honom är en mardröm. Där han inte förstår konsekvenserna, inte förstår ilskan, inte kan ändra sin situation och där precis alla gett upp på honom.

    Det bästa du kan göra och det som kommer få dig att om 10 år känna att du faktiskt gjorde det rätta och som du kan vara stolt över är att:

    1) ringa socialtjänsten, säga att pojken behöver hjälp genast för han är övergiven av båda sina föräldrar

    2) ringa skolsköterskan och säga att pojken behöver träffa skolläkare för en ordentlig utredning.

    Och så säger du att om inte någon gör något NU så kommer du anmäla dem till IVO och skolinspektionen för de brister i sitt ansvar.

    Du ska inte göra mer - du ska istället lägga energin på att detta stackars barn får den hjälp han har LAGSTADGAD RÄTT TILL.

    Inte en enda till krökt rygg för att pojken är ju så jobbig och elak och ouppfostrad osv. Stå upp för det barnet en enda gång för det behöver han. Inte ett enda samtal med skolpersonal för att de ska filma hans förnedring - det är inte där energin ska läggas. Sätt stopp för det här vansinnet nu.

    Att ni inte fått hjälp tidigare är väl för att du funnits där som en back up och det är fullkomligt sinnessjukt att pojkens egen far bara struntar i alltihop. Situationen är inte akut för att du har löst det nödvändigaste. Säg till soc att nu gör du inte mer. Och att du vet att pappan inte kommer ge barnet det han behöver.
  • Anonym (Stina)
    Anonym (mankan hatasinbonus) skrev 2021-06-04 04:37:13 följande:

    Tack för alla svar.

    Jag anklagar absolut inte bonusen.

    Min man vet vad jag tycker och känner.

    Många föreslår flytt och orosanmälan. Jag har provat båda och det funkar inte.

    Jag kommer inte lämna min man. Vi har en jättefin relation och min syn på honom ändras inte för att han dras med ett barn han inte ville ha från början, som inte ens soc verkar vilja engagera sig i. Han är 100% bättre pappa åt min bio än åt sin egen son. För hans son är sååå jobbig.

    O jag kommer inte ställa några ultimatum på vår relation. Jag bygger inte relationer i någon form på hot eller krav.

    Jag behövde som sagt bara få UR mig alla tankar jag hade i huvudet när jag skrev 1a inlägget.

    Jag kommer aldrig kunna älska eller ta till mig det här barnet. Men jag kommer inte sluta ta hand om honom på det sätt jag gör. Jag har investerat FÖR MYCKET känslor, tid, engagemang och pengar för att bara lämna allt.

    Han får det basala, mat, skolskjuts, uppfostran...men inte kärlek...inte från mig...inga kramar.

    Oavsett om jag bor kvar eller ej så kommer hans föräldrar aldrig ta sig an honom så som ett barn förtjänar.

    Jag hoppas att han en dag ser allt jag gjort för honom o inte ska "mörda mig som hämnd" som ngn skrev. Jag hoppas han hämnas på sin mamma om han ska hämnas på någon, låter henne och pappan stå till svars. OM han någonsin blir tillräckligt funtad för att förstå och kunna processa det.


    Men du förstår att barnet antagligen har en utvecklingsstörning? Du inser att det ni gör liknar forna tiders behandling av dessa barn? Och att barnet i er vård får sämre förutsättningar än han borde få?

    Många knepiga trådar har man sett på familjeliv men denna tar faktiskt priset. Det är år 2021 och människor sitter faktiskt och säger att deras utvecklingsstörda barn är äckliga och ingen älskar dem men så får det vara. För de är ju så dåliga i skolan och de är ju så smutsiga.

    Du har testat att göra orosanmälningar ja. Men testa igen. Inget av de konkreta råden du faktiskt får (ställ krav på myndigheterna, anmäl igen och igen, tjata!) tar du till dig. Ni ska bara fortsätta som ni gjort, och invänta 18-årsdagen då du tänker dig att barnet ska köras på dörren och så får han väl leva på gatan eller något.

    Fy fan.
  • Anonym (Stina)
    Anonym (OP) skrev 2021-06-04 20:50:22 följande:

    TS har till och med gjort två orosanmälningar till soc. angående pojken. Och hon har flyttat därifrån i två omgångar. Kan hon vara tydligare än så mot pappan? Hur de kan fortsätta som par är för mig obegripligt...


    Ja det är obegripligt. Och när hon flyttar därifrån så får ändå hans son bo hos henne. Det är en usel farsa faktiskt.
  • Anonym (Stina)
    Anonym (......) skrev 2021-06-04 21:21:24 följande:

    Tror ni kanske läser in lite väl mycket i vad ts gör för pojken; 

    "Jag tar hand om honom. Men bara så mkt som jag MÅSTE för att själv ha en dräglig tillvaro för mig o min son".


    Vilka ni? Har du läst mina tidigare inlägg? Jag är mycket, mycket kritisk - och chockad - över hur detta barn behandlas av exakt alla vuxna runt honom.
Svar på tråden 14 år beter sig som en 5-åring