Ser ni det här som våld?
- Hårda sparkar som orsakar tydlig svullnad.
- Hårt grepp om ansiktet, handen över mun och näsa, som orsakar märken efter fingrarna.
- Hårt slag mot bakhuvudet.
- Hårt tag om armarna för att hindra personen att gå.
- Knuffar
Jag kan förklara varför jag frågar sedan. Det är inte en pågående situation.
Tack för svar!
Jag förstår att det verkar kryptiskt men det var jag som blev utsatt för det här mot slutet av min graviditet och när barnet var nyfött. Jag hade en komplicerad graviditet och förlossning så jag orkade inte lämna honom direkt utan tog mig därifrån när barnet hade kommit.
Det var inga konflikter utan han kunde slå mig om jag råkade väcka honom eller svarade honom på ett, enligt hans uppfattning, respektlöst sätt.
Jag undrar eftersom mitt fall inte betraktades som så allvarligt. Jag hade vittnen på skadorna men blev avrådd från att anmäla för det skulle enligt de utredande poliserna ändå inte leda till något. Familjerätten ansåg att vi skulle ha samarbetssamtal fast jag var så rädd att jag skakade varje gång och de fick be honom gå när han blev aggressiv mot mig och familjerättssekreterarna.
Det var dubbelt för samtidigt varnade poliserna som ryckte ut när han hotade och slog mig för att han är farlig. De ville att jag skulle åka till en anhörig för de hade sett hans typ förut och säkert vad sådana män är kapabla till. Senare åkte han in för att ha misshandlat en annan kvinna brutalt. Hon beskrev att han nästan kvävde henne för att sedan släppa taget och skratta. Så gjorde han mot mig också. Jag trodde att jag skulle dö den gången.
Jag tänkte att det kanske inte var så farligt ändå med tanke på hur jag blev bemött men jag hade flashbacks och sov nästan ingenting. Han kunde stå utanför mitt hus om kvällarna och ringa och messa nästan oavbrutet. Jag vakade nätterna igenom för att kunna skydda barnet om han skulle försöka ta sig in. Han hotade mig med kniv flera gånger.
Jag följer samhällsdebatten om våldsutsatta kvinnor och tänker att jag kanske är en av dem men sedan tvivlar jag igen.
Jag har gått i terapi och fått hjälp med det som visade sig vara PTSD. Idag lever jag en lugnt liv med barnet men det finns fortfarande ljud och minnen som väcker obehag.
Det hjälper mot tvivlen att läsa era svar. Det var våld även om jag inte togs på allvar.
Tyvärr ett typiskt exempel på den flathet som ansvariga myndigheter visar mot våld och hot. Avtrubbningen i samhället gäller uppenbarligen även dem. Allt hänger ihop, polisens flathet beror på att domstolen inte dömer ut tydliga straff. Familjerätten följer domstolens nivå och förordar "samtal".
Vem är överraskad över att män fortsätter bruka våld när de slipper ansvar? Samma gäller andra brott, i synnerhet de som utförs av ungdomar.
Jag kan tänka mig att en orsak varför de avrådde dig från att anmäla var för att det inte räcker att visa blåmärken eller liknande, och även med vittnen så blir det svårt att bevisa med ord mot ord. En annan orsak är att om det ändå inte leder till ett fällande så kan det bli värre för den som är utsatt eftersom den anmälde då kan bli ännu mer aggressiv, våldet eskalerar och endera dagen behöver man skicka begravningsbyrån istället för polisen.
Jag tror att vissa missförstår mig. Jag lämnade honom tidigt och hade aldrig en tanke på att gå tillbaka. Jag polisanmälde och har kämpat med allt jag har för att skydda barnet och mig själv från honom. Jag har aldrig backat utan stått upp för det jag vet är rätt.
Jag har varken före eller efter honom varit med en våldsam man. Alla har sina brister men jagsvag är jag inte utan jag vet mitt värde. Det var aldrig ett alternativ för mig att stanna med honom.
Det som nästan tog knäcken på mig var inte mitt ex utan hur myndigheterna agerade när jag sökte hjälp. Jag visste ju att det han gjorde var fel och min normaliseringsprocess började när framför allt familjerätten agerade som om det jag berättade var en ?konflikt? och inte ett brott.
Det är fruktansvärt förvirrande att ena stunden bli varnad av polisen i yttre tjänst, som såg mitt ex in action, för att exet är en typ som kan bli extremt farlig och i andra stunden tvingas sitta hos familjerätten och ha samarbetssamtal som om inget har hänt. Familjerätten talade om hans separationsångest och frågade mig hur vi skulle hjälpa honom innan jag åkte till kvinnojouren där kvinnorna hade gipsade armar och sönderslagna ansikten. Inte ens när han misshandlade nästa kvinna så grovt att hon hamnade på sjukhus kunde de säga att de hade gjort en felbedömning.
Jag visste att allt det var våld tills myndigheterna fick mig att tvivla. Jag fick ingen upprättelse, jag fick svälja förtreten gång på gång och försöka gå vidare. Det är inte jag som är jagsvag. Det är det här samhället som är skevt.
Jag känner också till normaliseringsprocessen och förstår varför det blir så, även om det inte blev så för mig. Jag gav honom en chans att söka hjälp men eftersom hans beteende bara blev värre så fanns det inget annat alternativ än att gå
Myndigheternas senfärdighet och okunskap kan också leda till att kvinnan tar tillbaka en våldsam man. Den mest skrämmande tiden för mig var när jag hade polisanmält honom och visste att polisen hade kontaktat honom. Det betydde att han rörde sig fritt i samhället mer rasande än någonsin.
Om jag försöker beskriva den känslan så är det ungefär som att befinna sig på öppet hav med vetskapen om att en haj cirkulerar i djupet nedanför. Du vet att den finns där redo för attack men du kan inte se den så du är på helspänn konstant.
I det läget tar en del kvinnor tillbaka mannen för att få kontroll över situationen. Anspänningen och rädslan är för stark. Polisen sa till mig att det är just då mannen är som farligast och många kvinnor har dödats i just den fasen.
Jag bestämde mig för att slå tillbaka. Jag sov med en kniv bredvid mig under lång tid om han skulle dyka upp eftersom han inte fick något kontaktförbud, trots att jag hade konkreta bevis för hans hot och trakasserier. Det är en fruktansvärd utsatthet när man har ett spädbarn att skydda. Den ensamhet jag kände då är svår att beskriva. Varje gång samhället svek så triumferade han.
Han förlorade både vårdnaden och umgänget men det tog mig år av kamp och stora summor till advokater. Han hotade och trakasserade även barnet för att komma åt mig och ändå maldes det på om barnets rätt till sin pappan.
Jag känner till fall där barnen får panikångest och kissar på sig för att de måste träffa en pappa som slog mamman sönder och samman framför dem. Sverige har till och med fått kritik internationellt för att barn måste träffa en våldsam pappa. Vi är extrema internationellt sett. Jag är väl medveten om att det finns mammor som försvårar umgänget för att de är förbannade på pappan av någon anledning och det är för jävligt men det här är något annat.
Jag har gått från att lita blint på myndigheterna som skötsam medborgare till att vilja komma så långt bort från dem som möjligt. Det finns så många förnedrande situationer som jag har tvingats till och aldrig kommer att glömma.
Det där är exempel på fysiskt våld. När det gått så långt har man oftast redan blivit utsatt för tex. psykiskt våld, kränkningar, kontrollerande beteende, ekonomiskt våld etc. Eftersom den som utsätter en ofta lägger skulden på offret kan det ta lång tid att inse vilken situation en hamnat i. Spara alla sms, spela in samtal etc. Sök hjälp hos en kvinnojour och anmäl. Riktig omtanke och kärlek yttrar sig inte på det sättet.
Klart det är våld. Sen är frågan varför du frågar och vad det gäller och vad du vill veta. Tex mycket av det du tar upp är sånt som dom flesta killar fått ta under skoltiden. Man får knytnävslag någon sprucken läpp. Någon som tar stryptag. Det är inte bra men tyvärr så det är så gäller det skola då går det inte att göra så mycket än att lära sig slå tillbaka. Är du en vuxen kvinna och det är en pojkvän som håller på då bör du dokumentera skador och sen polisanmäla.
Nu ser jag att det rör sig om en våldsam man. Att du känt dig ifrågasatt i rätten beror troligen på att rätten måste vara objektiv och kan inte ta för givet att kvinnan talar sanning. Det sker ju i tex vårdnadstvister och annat att kvinnor anmäler falsk. Vi har ju ett känt fall med Jonny Depp som blev uthängd som kvinnomisshandlare tills det visade att det var Hearst som hade varit den aggressiva i förhållandet. Med det sagt bör man alltid dokumentera skador av våld för att rätten ska ha något att gå på. Nu vet jag inte om du hade gjort det. Men om det inte finns det då är det ord mot ord. Nu verkar du haft kontakt med polis som ska ha sett att ditt ex var våldsam så kunde du inte tagit ett vittnesmål från polisen. Eller en kopia av rapporten.
Det är svårt att veta vad man ska göra. Men det viktigaste är att dokumentera allt. Fota skador. Spela in hot osv. Och även när myndighetspersonal ringer då kan du spela in dom. Man kan alltid spela in samtal som man själv deltar i utan att behöva berätta det. Ju mer man har att visa upp ju bättre. Nu verkar relationsvårdsteamet själva vara rädd för honom. Sen ska man aldrig tro på att det polisen säger är det bästa alltid är det. Dom kan ha fel. Dom kan ha fördomar osv. Det kan vara svårt i en sådan situation men det bästa är att kolla med andra som varit i liknande situation. Och att kanske kolla med en advokat. Vet inte hur det är nu men jag skulle råda dig att se till att du har möjlighet att spela in alla hot.