Praktiska åtgärder för minskat familjevåld och ökad jämställdhet?

Det finns gott om kombinationer och separata falla av familjevåld - fysiskt, psykiskt och sexuellt. Jag har pratat med de som varit med om de alla samtidigt tyvärr. Men väldigt många fall av just grymt umgängessabotage med förtal och isolering utan giltig anledning handlar nästan bara om just psykiskt familjevåld - kontroll, makt, nedvärderande och att lära barnen tro på lögner och hata sin andre förälder. Fruktansvärt. 

Instämmer i att det behöver förhindras i ett tidigt skede. Som det är nu fungerar det inte alla eftersom systemet förutsätter två friska välmenande föräldrar som vill och förstår barnens bästa. Vuxna som kan gå vidare efter en separation. Men den psykiska ohälsan och den ökande självbelåtenheten slår igenom även här. Om en förälder inte är kompetent och ansvarstagande utan rent grym och djävulsk, då blir barnen skadade brickor i den förälderns spel och ingen hjälp finns att få.

I de fallen borde samhället kunna stötta barn och utsatta förtvivlade föräldrar med ett tidigt samtal för medling. Samtal som dokumenteras. 

Detta har ju stötts o blötts på alla tänkbara vis i alla tänkbara instanser och forum under lång tid.

Min personliga uppfattning är att både män och kvinnor gör helt fel i detta på gruppnivån.
Män är för dåliga på att ställa sig upp och ta för sig ang föräldraskapet, det blir så enkelt att bara halka in i rollen som försörjare och vaktmästare medans kvinnan styr o roddar i allt som har med barn och familj att göra...

Men lite till männens försvar så är kvinnorna urdåliga på att backa lite och släppa in mannen i detta.... De vill t.ex inte ha en debatt om vilken vällingsort som är den bästa, de vill bara att han ska åka till affären o handla det som hon redan bestämt..

Detta cementeras efter en tid och när de efter några år separerar så finns det inte på världskartan för kvinnan att låta barnet bo halva tiden med mannen, han är ju precis oduglig på att ta hand om barnet i hennes ögon, o så vips så sitter man där med varsin advokat på tingsrätten.... typ

Så är det såklart inte. Tyvärr är könsnormerna starka på detta området. Det heliga moderskapet som är många kvinnors identifikationskälla och mannen som identifierar sig främst i vad han gör (jobb, hobbys) än vem han är.

Sen är det inte heller lika självklart att jobbet bemöter en man som ska vara pappaledig på samma vis som en kvinna som ska vara mammaledig. Jag har själv sett hur samma arbetsplats haft invändningar i det förstnämnda. Samma chef som stöttade kvinnan i att vara föräldraledig och gav henne full pension för att hon ska återvända till samma arbetsplats ställde sig väldigt skeptiskt att den manliga kollegan skulle vara borta halva tiden. Det var inte ok.

Men precis som när kvinnorna ville ut på arbetsmarknaden så måste fler män kroka arm och ställa hårt mot hårt för sin rätt att vara pappa. Tycker debatten oftast är vinklad att vi ska ha mer delad föräldraledighet för att kvinnor förlorar så mycket ekonomiskt på att ta mer ansvar. Men vi hör sällan debatt om fäder som rasar över att inte betraktas som likvärdiga föräldrar. Att män protesterar mot arbetsgivare och kräver sin rätt. Och tyvärr (trots att de flesta är helt fantastiska pappor) så upplever jag att många män faktiskt vill jobba än att gå ner i tid och fokusera på familjen. Som en kusin sa till mig häromveckan -jag kommer nog bara vara hemma 4 månader ist för 6, det är för oinspirerande.-... öhhhh? Ja...? Vem har påstått att föräldraledighet skulle vara speciellt utvecklande och inspirerande för ensjälv?

Jag tror problemet dels är traditionella könsroller, män bedöms fortfarande efter hur de presterar och att då vara hemma och inte prestera på traditionellt vis blir en risk. Men det är också så att diskussionen länge handlade om att män skulle vara föräldralediga så att kvinnor kunde gå tillbaks till jobbet vilket gjorde att män lämnade avgörandet till kvinnorna som till stor del fortsatte välja att vara hemma. Om diskussionen hade utgått från att det är viktigt för barnen att pappor är hemma så skulle resultatet se annorlunda ut. 

Vi delade lika och de enda som ifrågasatte min ledighet var, anmärkningsvärt nog, kvinnor! De frågade hur hon "kunde tillåta" det, hon hade ju burit det i 9 månader etc... Och det var (relativt) unga kvinnor.    

Oj, så konstigt inlägg. Jag är helt normal och frisk. Du gör lite för snabb och ytlig diagnos för att verka särskilt klok eller empatisk själv. Något du kanske bör utveckla, om du har tid och kapacitet. Vem säger farao ens nu för tiden? 

Jag svarade på en fråga om min pappa, mina bröder eller kusiner kanske kunde stötta mig. Det var mitt svar. Vad är det du inte förstår?

Du menar att minsta lilla kärnfamiljen är såpass liten och tillräcklig  att man inte ska bry sig om släkten? Får man ta stöd av sin släkt alls? Äger en hatisk förälder sina barn och kan utestänga den andra föräldern bara för hon vill det? Enligt dig betyder släkten inget alls i relationer? Det stämmer inte alls för vanliga familjer, om du ser dig runt i samhället. Det är inte normalt att skita i släkten, som du påstår. Släkt är viktigt för de flesta och släkt är ofta en källa till samhörighet, trygghet och glädje för barn under uppväxten.

För barnen enligt Barnkonventionen är det värdefullt med ett stort nätverk av stöttande vuxna och glada jämnåriga. I grymt, onödigt och ensidigt umgängessabotage kontrollerar den hatiska föräldern barnen så att de förlorar kontakten med sin ena förälder och även med halva sin släkt, halva sitt ursprung. Den hatiska föräldern tycker som du, att dessa inte har något med henne och barnen att göra, den enda vuxna person som barnen behöver är den högdragna mamman som isolerar sig och barnen och pratar våldsamt illa om alla de vuxna närstående som barnen haft det bra med fram till skilsmässan. Det är en sort sorg, ett övergrepp mot barnen. 

Psykiskt familjevåld med grymt umgängessabotage skadar barn för livet och kostar samhället stora summor pengar i onödan. Åtgärder behövs. Frågan är vilka?
Konflikter om vårdnad kan leda till fler självmord (kristianstadsbladet.se)

Hade mitt ex kunnat samarbeta efter skilsmässan så som hon kom överens om så hade väl ingen annan alls behöva tycka något. Vuxna som samarbetar (50/50 umgänge) efter en vanlig skilsmässa är ju bäst för alla, särskilt tryggt och glädjefyllt för barnen. 

Problemet blev ju akut ju längre exet vägrade samarbeta, kommunicera och började förgifta sig och barnen med bitterhet/onödig hämnd.

Släktingarna blev ju helt förskräckta, det är ju som om levande älskade barn har kidnappats och trots nödrop nu hålls avskilda - ingen giltig anledning finns. Exet har vagt antytt att barnen inte ska behöva träffa bonus-syskon, deras kläder fick inte tvättas ihop med hennes barns kläder, de fick inte bada i poolen samtidigt osv. Orimliga och konstiga nya krav innan de försvann in i sina blockeringar.

Grymt och onödigt umgängesabotage är mycket vanligt. Frågan är vad samhället ska göra för att förhindra.