Vi som försökt en längre tid - första barnet

Hej Soff, 

Gamla "Ericky" här, fast med nytt alias. Har aldrig slutat följa i bakgrunden och hoppats få se en sådan här post från dig en dag 

Var tvungen att skapa ett inlogg på FL igen så jag kan få säga GRATTIS <3 Är så, så, så glad för din skull. Jag vet hur magiskt det är att se det där plusset för första gången, och att sen läsa ordet "Gravid" på det digitala testet. Är verkligen så jätteglad för din skull <3 Jag hoppas verkligen att du kan njuta av graviditeten och vara trygg i att det kommer gå bra. För det är en så välbehövlig paus efter allt kämpande man gått igenom <3

Massa, massa, massa grattis och kramar till dig! 

Eftersom jag ändå skapat ett alias för att kunna gratta Soff kan jag ge en liten uppdatering om vår status :)

Vet att det är några nya här i gruppen, så lite kort sammanfattat har vår resa sett ut såhär. 

Juli 2020 började vi försöka. Jag hade problem med mellanblödningar och det tog gyn 10 månader att komma fram till att det var en polyp på min livmodertapp. Då ville man inte ta bort den för man tyckte inte att det gjorde något. Jag tvingade de att ta bort den och då plussade vi direkt. Inga fler problem med mellanblödningar heller. Första plusset slutade dock i tidigt missfall. Var förstörd och livrädd att det skulle ta lika lång tid igen, men efter 2 månader plussade vi igen i juli förra året. 

I oktober 2021 går mitt vatten i vecka 17. Man tror att det beror på en svag livmodertapp, men vet inte. Stödet och utredningen från vården har varit under all kritik, men nu finns en plan för oss i nästkommande graviditet med täta kontroller på min begäran. 

I januari 2022 bestämmer vi oss för att försöka på nytt. Plussar på digitalt, men får missfall. Bryter ihop. 

I mars plussar vi igen på digitalt test, men får missfall några dagar senare. 

I april händer samma sak. 

Sedan oktober har vi dessutom haft 3 dödsfall i familjen, 1 cancerdiagnos och 1 nära anhörig som fallit tillbaka i missbruk. Och 5 missfall på ett år. Det har varit obeskrivligt skitigt kan man säga. Nu har vi bestämt oss för att försöka leva ett liv parallellt med alla dessa sorger iaf. Försöka vara mindre i allt det tråkiga och göra mer av sådant som ger oss energi. Livet har varit orättvist mot oss, men vi måste fortsätta leva.

Vi fick veta i mars att vi redan nu är kvalificerade för IVF i vårt län, men när vi nu bad de skicka in remissen för att få börja i höst säger samma läkare att vi inte är kvalificerade utan måste vänta till i höst. Orkar inte bråka mer utan nu försöker vi på egen hand fram till i höst då remissen kommer skickas in för IVF. 

Vi har också satt en deadline för hur länge vi ska hålla på med detta då både jag och sambon är dränerade efter 2 års kamp som inte bara inneburit svårighet att bli gravid, utan även att behålla. Har vi inte fått biologiska barn nästa sommar kommer vi istället att bli familjehem. 

Nu är vi mitt i ÄL och då är sambon givetvis på bortajobb. Våra hinder tar aldrig slut 

Kram på er <3

Jag vet hur det känns <3 

Men efter flera tidiga missfall efter vår sena förlust i vecka 17 i oktober, verkar vi nu äntligen ha fått ett frö som kanske stannar. Det är bara vecka 6, så mycket kan hända. Men jag hoppas det kan ge lite hopp ändå. Vi har haft det otroligt struligt, men tillslut kanske det går ändå. 

Något du kan tjata dig till är Trombyl som är blodförtunnande. Ofarligt och vanligt att ge vid upprepade missfall. Jag äter det nu sedan 2 månader och tror att det hjälpt oss. Och progesteron från plusset <3 

Skickar styrkekram!