Vi som försökt en längre tid - första barnet

Hej på er, 

Ville bara tipsa er om att kolla upp SMEP-metoden om ni inte känner till den. Tänker att det kanske är fler än jag som behöver lite förnyad pepp och strategi framåt såhär 10, 11, 12, 13, 14, 15 månader in i verkstan ;)

SMEP står för Sperm meet egg och handlar om att se maximera chansen varje äl genom att se till att det alltid finns spermier i äggledarna redo när ägget väl släpper, och att dessa är nya, fräscha och pigga. 

Den går ut på att man börjar ha sex CD 8 och har det sedan varannan dag fram tills dess att man får positivt ÄL-test. Då ligger man 3 dagar i rad. Sedan pausar man en dag och ligger sedan en dag till. Sen är det klart. 

Den här metoden har jag läst har funkat för flera som försökt under lång tid. Har också egen erfarenhet av det sedan cykeln jag blev gravid. Då låg ungefär (!) enligt ovan. Varannan dag under äl-veckan, när jag fick positivt äl-test låg vi 2 dagar i rad, hoppade över en dag och låg sedan en dag till.  Jag kan inte ligga 3 dagar i rad för då får jag rubbningar i PH-balansen där nere tyvärr, så jag har fått modifiera metoden lite för att passa oss. 

Men skillnaden den cykeln jag blev gravid var, förutom att jag precis opererat bort en polyp, att vi låg varannan dag innan äl och sedan även ett par dagar EFTER. Alla andra månader har vi kört på fram till äl, legat dagen för positivt äl-test och dagen efter men sedan slutat. 

Chattade med en tjej igår som hade samma erfarenhet, att det tog sig först när hon körde såhär. Så bara ett tips och kanske lite ny energi till er mina vänner <3

Hej! Jag har inte varit så aktiv i tråden på länge, men försöker läsa allt och håller tummarna för er alla. Här överraskades jag av tidigare mens än förväntat den här cykeln och flyttar fram min bim en månad då.. Hoppas på 13:e gången gillt, 3:e med Letrozol?

Det vart tydligtvis CD 1 idag då mensen smyger sig på nu på kvällen. Bara att sörja och försöka samla nya krafter till ytterligare ett försökt. Börjar bli riktigt less på detta nu!

Hej gänget!

V12 nu och på dagens vul fick vi se en räka på 5cm sprattla, göra kullerbyttor och vinka åt oss innan den blev trött och la sig på sidan mot oss för att sedan somna med händerna om kinderna. Vilken lycka! Nu förbereder vi oss bara för KUB om lite mindre än 2v och sen kanske vi vågar tro på det här <3

Blir så ledsen att ni också ska behöva få mens nu, och min drog ju igång idag - punktlig som vanligt och lika oönskad som alltid. Så oerhört tråkigt och jag hade verkligen hoppats att vi alla - men speciellt ni - skulle plussa istället för att behöva stå ut med ännu en besvikelse och ännu en ny cykel av frågor och oro och försök. Tungt, men vi finns här för varandra 

Hej allihopa!

Kul att se att det finns iaf en här som fått positivt besked! Grattis!! (Glömde tagga men alla förstår nog vem jag menar

Jag fick idag beskedet att min sambos spermaprov var normalt och det finns därför ingen förklaring till vår barnlöshet. Det var ett besked som jag tog hårdare än jag trott jag skulle.  Dels för att jag hoppades väl på att hitta något fel iaf så man kunde behandla det, men också för att nu vet jag att det verkligen är mig det är fel på. Han har ju barn sedan innan och det var ju 7 år sedan sist så tänkte kanske någonstans att kanske hans spermakvalite blivit lite sämre med åren, men nu känner jag ju bara att det inte känns som att det är menat att just han och jag ska få barn :'( Hans syfte var väl med hans ex och de har ju redan fått två barn. 

Så mycket negativa tankar och sorg idag, känslan av att vara en värdelös människa som inte kan fortplantera sig börjar liksom ta över hela mitt väsen. Känner mig så hopplös. Nu är det 5 dagar till BIM men det finns 0 hopp hos mig. Brukar ändå känna lite hopp innan BIM såhär men det känns bara som att det är förutbestämt... Och jag hade ju denna känslan innan jag och han ens började försöka (har aldrig försökt med någon annan tidigare men heller aldrig varit gravid) så nu känns det bara som den katastrofala mardrömmen blir mer och mer verklighet för varje månad. 

Jag börjar till och med undra om det kanske inte är värt IVF. Varför ska jag tvinga min kropp till någonting den inte är skapt för? Det gick så lätt för han och hans ex så någon mening måste det ju vara med allt. Jag kanske bara borde acceptera faktumet att jag inte förtjänar att bli mamma Jag är så rädd för att genomgå IVF och att det inte ska gå ändå.. Eller att om det går så kommer jag fortsätta jämföra mig med hans ex och vara ledsen för att dom lyckades på naturlig väg medan vi fick tvinga in en graviditet i mig :'(

Hej <3 usch vad ledsamt att läsa ditt inlägg. Vill bara börja med att säga att jag verkligen beklagar ar du måste gå igenom hela den här resan, önskar så att du skulle slippa!

Jag blev precis som du, helt förstörd när vi fick höra att allt ser bra ut (lätt manlig faktor, men det ska egentligen inte vara ett större problem). När man på bara ett år tar fram ett vaccin mot covid, varför kan det inte finnas en lösning att få ofrivilliga barnlösa att skaffa barn snabbare?! Dålig parallell kanske, men önskar bara det fanns mer att göra!

Jag har igen, precis som du, haft samma tankar om ivf, att jag kanske inte förtjänar det, att det kanske är menat att jag och min partner inte ska få barn tillsammans. Har heller aldrig varit gravid (inte heller försökt iof, men oskyddat och så ibland).

Men det är klart att vi också förtjänar det här! Vi är så hårda mot oss själva! För visst tänker du inte om andra som gått igenom IVF att "Jaha, du fick ditt barn via ivf. Om det inte gick naturligt så förtjänar du faktiskt inte att vara mamma". Och samma gäller ju allt som har med vård att göra - sjuka som överlever/klarar av daglig smärta pga av medicin och annan hjälp från vården tex.

Jag förstår att det är tufft och vi är många som tänker som dig och känner med dig. Men du FÖRTJÄNAR ATT BLI MAMMA. Du kommer bli mamma, även fast det tar tid. Det kommer att hända! En dag sitter du och klappar på din växande mage, med stor tacksamhet pga resan du gått igenom. Men resan är skit, jag vet. Jag önskat vi alla slapp den.

Än håller jag tummarna för dig att mensen inte kommer om några dagar. <3

Hej tjejer, hoppas ni alla har en fin helg!

Jag är ute efter lite tips, råd egna erfarenheter.

Jag har en regelbunden cykel på ca 26-28 dagar och brukar ha ägglossning typ mellan dag 12-14. Aldrig mellanblödningar, men spottings typ 1-2 dagar innan mensen kickar igång (väldigt lätt blödning generellt, om det nu spelar roll)

För två cykler sedan fick jag, vad jag trodde var, nidblödning. Aldrig hänt innan. Det var en liten blodfläck i toan 7 dagar efter ägglossning och sedan lite lite fram tills mensen. Förra cykeln var som vanligt.

Och precis nu, ca en vecka efter ägglossning fick jag en brunröd vattnig flytning typ, rätt så mycket för att vara jag.

Vad kan ha hänt? Försök till fästning förrförra cykeln och den här? Mellanblödningar som helt plötsligt startat? Eller nåt värre?

Har inte gjort några ändringar i livsstil eller diet, ingen stress.

Tar tacksamt emot idéer och tips. Har ett inbokat besök 19 juli, så tänkte ta upp det då. Men antar att jag får till svar "det är vanligt, ibland är det så".

Hej I natten! (Har fått stora problem med sömnen nu under graviditeten).

Jag ville bara säga att jag har läst dina inlägg som handlar om det här med att din partner har barn sen innan och dina känslor kring det i den här resan. Du är inte ensam! Jag förstår PRECIS vad du menar och jag har känt likadant.

Jag och min bonus har en jättefin relation och jag älskar honom verkligen, jag gör det. Men i perioder under den här försöka-få-barn-resan har jag haft svårt ibland att vara runt honom. Särskilt under och tiden efter mina missfall. Han har ju liksom varit en living reminder av vad jag kanske aldrig skulle få. Det gjorde så ont och jag skämdes så himla mycket för hur jag kunde känna för honom då. Jag kunde undvika honom, undvika att mysa i soffan med honom och min sambo för jag orkade inte se deras band. Deras ovillkorliga kärlek till varandra. Jag klarade inte av det. Försökte prata med min sambo om det, han blev upprörd först men vi har även gått i terapi på kriscentrum under den här tiden pga alla våra missfall. Och där fick jag hjälp att förklara vart mina känslor kommer ifrån, inför honom. Det hjälpte oss båda. Mina känslor inför bonus hade ju ingenting med honom personligen att göra. Han blev ett symptom på något mycket större helt enkelt.

Och precis som du säger; din partner längtar säkert lika mycket som du efter barn med dig. Men med skillnaden att han längtar efter ett TILL barn medan du längtar efter ETT barn. Han kommer aldrig till fullo att kunna förstå hur det känns för dig som riskerar att bli barnlös. Oavsett hur mycket man älskar sina bonusbarn så är det inte samma sak som ett biologiskt barn. Det är såklart en fantastisk kärlek. Men det ÄR inte samma sak.

Oavsett om vi till slut blir gravida och får barn eller inte så kommer det aldrig att handla om huruvida vi förtjänar det eller inte. Det finns ingen rättvisa på så vis här i världen. Världen funkar inte så. Du förtjänar att få bli mamma och allting talar för att du en dag kommer att få uppleva det. Och jag hoppas med allt vad jag har att den dagen kommer snart. <3

Ville bara att du skulle veta att du inte är ensam om dina känslor, vi är fler. Det är inget fel på dig och du är ingen hemsk människa för att du har sådana tankar och känslor. Det är en naturlig del av traumat och sorgen du går igenom. Försök vara snäll mot dig själv. Vi blev remitterade till Kriscentrum på sjukhuset, deras kuratorer, i samband med våra missfall. Varje region har ett. Ni har rätt att få komma dit om ni skulle vilja det, antingen efter att ha försökt i 1 år, eller fått minst 2 missfall. Kan vara värt att ha i åtanke.

Ett annat alternativ är Familjerådgivningen i er kommun. Dit har ni rätt att få komma då han har barn sedan tidigare, och här finns en tidsgaranti på max 2v till första besöket. Vi har gått där och det är det bästa vi har gjort. I vår kommun kostar 60 min där 225kr, kommunen subventionerar resten. Vi har aldrig skämts för att vi har tagit den hjälp som har funnits och är väldigt glada för att vi har gjort det. För nu står vi här starka tillsammans med en betydligt bättre kommunikation och en helt annat förståelse för varandra. Och vi väntar barn. Tillsammans.

Wall of text, sorry. Kände så med dig bara. <3 Kram

Det var längesen jag skrev i tråden, men jag läser allt som skrivs och är så glad för alla positiva besked och mitt hjärta brister för er vars dröm ännu inte gått i uppfyllelse <3 Jag ska försöka bli bättre på att svara i tråden, det känns lite tråkigt och själviskt av mig att "bara" skriva om mig själv. Men som sagt, jag läser allt ni skriver och tycker att ni alla i tråden är så fantastiska, både mot varandra men även som orkar kämpa vidare även efter nederlag. 

Min mens drog igång igår igen, jag är så trött på detta. Så många vänner runt omkring som är gravida eller till och med fått barn under den tid jag och min man har försökt. Jag trodde aldrig att vi skulle vara paret som hade problem med detta (men vem tror det egentligen?) och jag är så ledsen och uppgiven. Vi har ju i planen att skicka in remiss för IVF i augusti om det inte (helt magiskt) skulle ta sig nu i juli, men jag känner mig mest bara hopplös och nedbruten av allt detta. Kan inte fatta att vi i mer än 1,5 år försökt och försökt varje månad.

Jag känner att det är något hos mig som inte stämmer, även om utredningen inte visade på några problem. Jag får spottings en/två dagar innan mensen börjar och sedan har jag väldigt lätt mens i bara två dagar. Det känns som att det kanske både handlar om progesteronbrist samt att min livmoderslemhinna är för tunn. Sen har jag ju också polycystiska äggstockar, dock inte PCO/PCOS enligt min BM. Jag antar att det bara är att invänta eventuell IVF, känns inte som att vi någonsin kommer att lyckas på egen hand.

Förlåt för depp-inlägg men jag känner inte riktigt att jag har någon annan jag kan prata med om detta som förstår vad man går igenom. Så tacksam när man kan komma in här och känna att man ju faktiskt inte är ensammast i världen med dessa tankar, även om jag önskar att ingen av oss skulle behöva kämpa med detta.

Åh jag förstår dig verkligen. Vi börjar närma oss året nu och även om jag var beredd på att det kunde ta tid börjar det kännas som en avlägsen dröm att nånsin få bli mamma. Jag har väldigt likt dig med otrolig sparsam mensblödning i max 2-3 dagar, ofta bara 1,5 dag. Är också väldigt orolig för att något är fel. Men undrar när ni gjort utredning om de inte kollat dessa saker? (progesteron och slemhinnan). Vi kommer påbörja utredning i augusti om det inte går innan dess och det är typ det första jag tänker fråga om. Om de vägrar kommer jag bekosta det själv. Är det något du övervägt?

Många kramar till dig <3