Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Hej fina ni, vet inte om det är kvar någon i gruppen som kommer ihåg mig, men jag känner igen en del av er. Är så ledsen att det inte har hänt för er än.
Vår första IVF misslyckades i början av juni månad med inga embryon till frysen. Så jag beslutade mig för att ta en paus till augusti och att vi skulle göra vår andra runda IVF. Helt ärligt, jag gick sönder. Men på något sätt lyckades jag snabbt göra det jag aldrig har kunnat göra, släppa det. Det var precis som jag vaknade från en lång psykos. Stundtals har jag inte ens vetat vilken cykeldag jag har varit på. Jag har inte ens tänkt på att bli gravid varje dag. Och det har varit helt fantastiskt. För första gången på 1 och ett halvt år kände jag igen mig själv igen, glad och nära till skratt.
Vi fick hem nästa protokoll för två veckor sedan, jag lät den ligga i brevlådan i en vecka och kände att någonting skavde. Jag är fan inte redo. Jag fattade inte när jag var inne i det hur mycket IVF tär på din kropp och ditt psyke, och nu vet jag exakt vad det innebär. Innan har jag tänkt att det är värt allt, men nu är jag inte så säker längre. Så vi fattar beslutet att vänta en cykel till, ge oss själva sommaren.
Nu är vi på cykel 18 och använder såklart inte skydd. Vi kommer att börja runt mitten av september. Tills dess kommer jag fokusera på träning, AWs med mina vänner och att ta hand om min relation (förövrigt har vårt sexliv aldrig varit så bra som nu haha). Lite allmänna reflektioner från min sida, men tänker på er alla!
Hej fina ni, vet inte om det är kvar någon i gruppen som kommer ihåg mig, men jag känner igen en del av er. Är så ledsen att det inte har hänt för er än.
Vår första IVF misslyckades i början av juni månad med inga embryon till frysen. Så jag beslutade mig för att ta en paus till augusti och att vi skulle göra vår andra runda IVF. Helt ärligt, jag gick sönder. Men på något sätt lyckades jag snabbt göra det jag aldrig har kunnat göra, släppa det. Det var precis som jag vaknade från en lång psykos. Stundtals har jag inte ens vetat vilken cykeldag jag har varit på. Jag har inte ens tänkt på att bli gravid varje dag. Och det har varit helt fantastiskt. För första gången på 1 och ett halvt år kände jag igen mig själv igen, glad och nära till skratt.
Vi fick hem nästa protokoll för två veckor sedan, jag lät den ligga i brevlådan i en vecka och kände att någonting skavde. Jag är fan inte redo. Jag fattade inte när jag var inne i det hur mycket IVF tär på din kropp och ditt psyke, och nu vet jag exakt vad det innebär. Innan har jag tänkt att det är värt allt, men nu är jag inte så säker längre. Så vi fattar beslutet att vänta en cykel till, ge oss själva sommaren.
Nu är vi på cykel 18 och använder såklart inte skydd. Vi kommer att börja runt mitten av september. Tills dess kommer jag fokusera på träning, AWs med mina vänner och att ta hand om min relation (förövrigt har vårt sexliv aldrig varit så bra som nu haha). Lite allmänna reflektioner från min sida, men tänker på er alla!
Såklart man kommer ihåg dig!! Glad att höra att du har kunnat komma tillbaka till dig själv och må bra under denna perioden! <3 Så himla skönt att du inte tänkt på den eviga "gravid-karusellen" så mycket! Bara få vara lite.
Tycker du gör helt rätt att följa din känsla och vänta ännu en cykel om det känns rätt för dig! <3 speciellt när du fått gå in i känslan av dig själv igen, så förstår jag att det kanske känns ångestladdat att möta detta igen!.. allt vad detta innebär.
Jag hoppas att det ändå går av sig självt innan nästa IVF <3 så ni bara kan skita i allt det där.
Hej på er ni fina människor. Känner så med er ni som fått er mens eller minus på stickan 
vad den här resan är jobbig. Just nu, för egen del, känns det som att den aldrig kommer ta slut. Men jag försöker läsa på en massa sidor om lyckade historier efter 2 ma/mf i rad och tänker hålla fast vid att det kanske blir jag också som tillslut har en lyckad historia att berätta.
Nästa vecka åker vi till Fertilitetsplus i Sthlm för mf utredning och för att ta prover på mitt immunförsvar. Hoppas kunna få fin hjälp där. Sen veckan efter det har vi vårat första möte på Linné kliniken.
Följer Annica Englund (från big brother) som gått igenom ytterligare ett ma/mf (4-5 totalt). På ett sätt känns det ?skönt? att någon med en större plattform vågar skriva och prata om det som annars bara stannar bakom stängda dörrar.
Jag kör letrozol denna cykeln och är på cd 7 idag. Ska ta sista tabletten imorgon och så kommer nog ÄL runt dag 14-15.
Stor kram till er!
Det kommer bli er tur till slut <3 och även vi andra här inne <3 men förstår helt känslan av att resan aldrig tar slut. Tänkte senast idag att det verkligen känns så himla ouppnåerligt. Och tanken att det har gått så lätt för vissa kan göra mig så förbannad inombords. Men sen försöker jag släppa den tanken och fokusera bara på min egen resa. Men ja, allt detta är verkligen tungt och svårt.
Hoppas nu att du kan få den hjälp du behöver och förtjänar <3
Kramar!
Hej på er!
Idag är det bim-2. Jag har mer eller mindre levt i någon slags dimma denna veckan. Började få jätteont i huvudet i Tisdags och sen dess har jag haft så. Vet att jag ibland kan få så och jag är ganska säker på att det är hormonellt. Vaknade inatt och bara grät i panik över att det var ännu värre. Tidigt imorse började det äntligen lätta.. men är fortfarande inte bra. Är helt svag och skakig. Nog för att jag brukar ha ont i huvudet men såhär jobbigt har det inte varit på länge. Hoppas det åtminstone betyder något bra, att hormonerna flippat för en graviditet, och inte att mensen ska komma. Men tror väl dessvärre på det senare :(... Kram.
Hej på er!
Idag är det bim-2. Jag har mer eller mindre levt i någon slags dimma denna veckan. Började få jätteont i huvudet i Tisdags och sen dess har jag haft så. Vet att jag ibland kan få så och jag är ganska säker på att det är hormonellt. Vaknade inatt och bara grät i panik över att det var ännu värre. Tidigt imorse började det äntligen lätta.. men är fortfarande inte bra. Är helt svag och skakig. Nog för att jag brukar ha ont i huvudet men såhär jobbigt har det inte varit på länge. Hoppas det åtminstone betyder något bra, att hormonerna flippat för en graviditet, och inte att mensen ska komma. Men tror väl dessvärre på det senare :(... Kram.
Men fy, låter fruktansvärt!! Hoppas du kan vara hemma och ta det lugnt resten av veckan och att mensen inte kommer! Kramar!