• Mon 7 Jun 2021 17:45
    1380 visningar
    14 svar
    14
    1380

    Vad ska jag göra med min pappa?

    Jag är en tjej på snart 30 år och under min uppväxt var jag hårt hållen, speciellt från min pappas sida. Jag fick alltid känslan av att aldrig vara bra nog. Fick aldrig gå på fester. Dessutom blev jag kär men pappa tyckte att jag skulle välja bort kärleken under tonåren och endast fokusera på skolan. Jag struntade i det men kunde ju såklart sköta skolan och ha pojkvän samtidigt.. Han påpekade ändå ständigt att det där var onödigt just nu. Efter gymnasiet har jag pluggat både på universitet och yrkeshögskola. Även fast jag hade flyttat hemifrån frågade han hela tiden om mina betyg, bara de högsta betygen dög för honom. Jag fick väldigt höga betyg men det sa han inget om.

    Nu har jag ett fast jobb och en god ekonomi trots att min lön inte är så hög. Han klagar på min lön och jämför med andra. Jag älskar mitt jobb, har fast partner sedan 10 år tillbaka och vi tittar efter hus. Det enda som saknas är körkort - detta får jag höra varje jäkla gång vi pratar. Det är som att mitt människovärde hänger på detta just nu. Dock har jag alltid sett till att klara mig på egen hand, jag promenerar, cyklar, tar buss eller tåg. Det går jättebra. Dock vill jag ha körkort så jag har precis gått en intensivkurs, klarade teorin men inte uppkörningen. Jag har haft sån ångest och fällt många tårar för det här och kämpat som en dåre på grund av min prestationsångest. Har inte nämnt ett ord om detta för min pappa för då skulle han tjata hål i huvudet på mig. Jag kommer säga något först när jag äntligen har tagit kortet.

    Jag har under hela mitt liv kämpat med ångest och depression. Började hetsäta för några år sedan, gick upp 20 kg och planerade att ta livet av mig. Han frågade aldrig hur jag mådde utan klagade bara på att jag var fet. Nöp mig i magen. Har nu gått ner dessa kilon och mår bra men han klagar då istället på att min träning låter tråkig.

    Under hela mitt liv har jag bara fått höra det dåliga och att jag aldrig duger, aldrig fått höra det som jag gjort bra. Alltid har han bara brytt sig om prestationer framför mitt mående.

    Nu är jag ändå vuxen och har ett eget liv så jag förstår verkligen inte varför han beter sig såhär.

    Har försökt prata med honom flera gånger men det känns som att allt bara rinner av honom.

    Vad fan gör man? Detta skapar enorm stress hos mig.

  • Svar på tråden Vad ska jag göra med min pappa?
  • Anonym (...)
    Mon 7 Jun 2021 18:28
    #1

    Verkligen jättetråkigt att din pappa behandlar dig så, men som du säkert redan vet så finns det ingenting som kan göra honom nöjd, så det är det ju lika bra att du koncentrerar dig på att må bra i dig själv. Sluta söka efter hans godkännande, du får ju inte det i vilket fall som... Kan du inte nå fram till honom trots att du pratar med honom om det, så får du kanske helt enkelt dra ner på kontakten med honom, så att du slipper må så dåligt! Och du har ju uppenbarllgen lyckats bra i livet! Var nöjd och stolt över det!

  • Anonym (Ini)
    Mon 7 Jun 2021 18:34
    #2
    +1
    Jaegermeister skrev 2021-06-07 17:45:19 följande:

    Jag är en tjej på snart 30 år och under min uppväxt var jag hårt hållen, speciellt från min pappas sida. Jag fick alltid känslan av att aldrig vara bra nog. Fick aldrig gå på fester. Dessutom blev jag kär men pappa tyckte att jag skulle välja bort kärleken under tonåren och endast fokusera på skolan. Jag struntade i det men kunde ju såklart sköta skolan och ha pojkvän samtidigt.. Han påpekade ändå ständigt att det där var onödigt just nu. Efter gymnasiet har jag pluggat både på universitet och yrkeshögskola. Även fast jag hade flyttat hemifrån frågade han hela tiden om mina betyg, bara de högsta betygen dög för honom. Jag fick väldigt höga betyg men det sa han inget om.

    Nu har jag ett fast jobb och en god ekonomi trots att min lön inte är så hög. Han klagar på min lön och jämför med andra. Jag älskar mitt jobb, har fast partner sedan 10 år tillbaka och vi tittar efter hus. Det enda som saknas är körkort - detta får jag höra varje jäkla gång vi pratar. Det är som att mitt människovärde hänger på detta just nu. Dock har jag alltid sett till att klara mig på egen hand, jag promenerar, cyklar, tar buss eller tåg. Det går jättebra. Dock vill jag ha körkort så jag har precis gått en intensivkurs, klarade teorin men inte uppkörningen. Jag har haft sån ångest och fällt många tårar för det här och kämpat som en dåre på grund av min prestationsångest. Har inte nämnt ett ord om detta för min pappa för då skulle han tjata hål i huvudet på mig. Jag kommer säga något först när jag äntligen har tagit kortet.

    Jag har under hela mitt liv kämpat med ångest och depression. Började hetsäta för några år sedan, gick upp 20 kg och planerade att ta livet av mig. Han frågade aldrig hur jag mådde utan klagade bara på att jag var fet. Nöp mig i magen. Har nu gått ner dessa kilon och mår bra men han klagar då istället på att min träning låter tråkig.

    Under hela mitt liv har jag bara fått höra det dåliga och att jag aldrig duger, aldrig fått höra det som jag gjort bra. Alltid har han bara brytt sig om prestationer framför mitt mående.

    Nu är jag ändå vuxen och har ett eget liv så jag förstår verkligen inte varför han beter sig såhär.

    Har försökt prata med honom flera gånger men det känns som att allt bara rinner av honom.

    Vad fan gör man? Detta skapar enorm stress hos mig.


    Du behöver inse att du måste sluta att hoppas på din pappas bekräftelse. Den kommer aldrig att komma i den utsträckning du önskar. Han kommer att fortsätta att döma dig efter vad du presterar.

    Så ta känslomässigt avstånd och låt honom inte komma åt dig. Hans ord ska inte få påverka dig. Markera dessutom tydligt mot honom om han försöker härska över dig. Visa att hans åsikt om dig är ointressant för dig.

    Ge sedan dina barn all den kärlek som din pappa aldrig gav dig. Fokusera på dem och inte på honom.
  • Anonym (Ini)
    Mon 7 Jun 2021 18:38
    #3
    Anonym (...) skrev 2021-06-07 18:28:37 följande:

    Verkligen jättetråkigt att din pappa behandlar dig så, men som du säkert redan vet så finns det ingenting som kan göra honom nöjd, så det är det ju lika bra att du koncentrerar dig på att må bra i dig själv. Sluta söka efter hans godkännande, du får ju inte det i vilket fall som... Kan du inte nå fram till honom trots att du pratar med honom om det, så får du kanske helt enkelt dra ner på kontakten med honom, så att du slipper må så dåligt! Och du har ju uppenbarllgen lyckats bra i livet! Var nöjd och stolt över det!


    Ja, fokusera även på att stärka dig själv Ät bra, motionera och ha kvalitativ vila någon gång under dagen.
  • Mon 7 Jun 2021 18:49
    #4

    Åh tack alla. Jag vet ju egentligen att jag ska sluta jaga hans bekräftelse men det gör typ ont att man inte kan bara få vara dotter någon gång, vi hade faktiskt en fin relation när jag var liten fram tills jag blev tonåring.

  • Mon 7 Jun 2021 19:04
    #5

    Ett.
    Han kommer aldrig att visa att han är nöjd med dig. Det är helt enkelt omöjligt.

    Två.
    Bli inte lika dan mot dina egna barn.

    Tre.
    Vet inte hur det är med din farsa. Men mina föräldrar har en tendens till att gå runt i cirklar i argumentationen om vad jag gjort fel och vad jag bara måste göra.

    Jag brukar bryta av och säga att "nu argumenterar ni i cirklar, jag har fattat". Fortsätter dom ändå så brukar jag säga att det ringer i bakgrunden, att jag måste svara.

  • Mon 7 Jun 2021 20:03
    #6

    Välkommen i gänget, vi är många som haft det som du.

    Finns bara en sak att göra, strunta i honom och fokusera på dig själv och din familj. Jaga inte efter en av de få saker du aldrig kan få. Såna personer som din pappa är obotliga. Du kan få Nobelpriset, bli mångmiljonär och vinna  OS-guld, allt på en gång och han kommer aldrig att säga att det är bra nog. 
    Även om han tycker det.

  • Trädgå­rdssla­ngen
    Mon 7 Jun 2021 20:26
    #7

    Haha, kunde ha varit jag som skrivit det där.

    Vi är många som sitter i samma båt. Du behöver inse att du aldrig kommer att få den där bekräftelsen av honom som du söker. Du behöver helt enkelt börja skita i hans åsikter eftersom du redan vet att det inte leder någonvart. Detta är dock mycket lättare sagt än gjort.

    Ett par gånger med psykolog hjälpte mig otroligt mycket att komma över min värsta prestationsångest och gav mig verktygen att kunna hantera min egen pappa. De där känslorna är återkommande fortfarande lite då och då men man lär sig hantera dem.

    När jag fick barn däremot så märkte jag hur lätt det var att skita i allt det där lite mer. Ge dina ungar allt du själv inte fick liksom.

    Men ja, mitt tips är att prata ut med någon professionell och få lite tips på hur du kan tänka och hantera honom.

  • Mon 7 Jun 2021 20:30
    #8

    Jag fick en idé TS! Du bryter kontakten med far din! Det gjorde jag med min mamma 43 år gammal efter att för sista gången inte dugt. Du vet, det är komplett och fullkomligt onormalt av en förälder att göra som din pappa och absolut inget tecken på kärlek. Din pappa har någon empatistörning och fördärvar din självbild och är inget stöd. Han kommer inte bli bättre och du kommer att må sämre.

    Det är tabu att säga upp bekantskapen med sin förälder och det kräver styrka. Tyvärr har han tagit ifrån dig den egenskapen som krävs för att sätta stopp: styrka, självkänsla och sinne för din integritet.

  • Mon 7 Jun 2021 20:44
    #9
    hanna1204 skrev 2021-06-07 20:30:07 följande:

    Jag fick en idé TS! Du bryter kontakten med far din! Det gjorde jag med min mamma 43 år gammal efter att för sista gången inte dugt. Du vet, det är komplett och fullkomligt onormalt av en förälder att göra som din pappa och absolut inget tecken på kärlek. Din pappa har någon empatistörning och fördärvar din självbild och är inget stöd. Han kommer inte bli bättre och du kommer att må sämre.

    Det är tabu att säga upp bekantskapen med sin förälder och det kräver styrka. Tyvärr har han tagit ifrån dig den egenskapen som krävs för att sätta stopp: styrka, självkänsla och sinne för din integritet.


    Tror inte det handlar om avsaknad av kärlek... Det handlar nog snarast om att dom tror dom gör rätt. Att dom gör det för "din skull". Sen att det blir kontrareproduktivt är en annan femma.

    Tycker det är lite väl drastiskt att bryta kontakten. Tror det för med sig mer negativt än positivt ärligt talat. Bättre att jobba med sig själv och lära sig att strunta i dom delarna bara.
  • Anonym (Anony­m)
    Mon 7 Jun 2021 21:09
    #10

    Jag var 14 år gammal när jag bröt med min far, helt och hållet, inte ett enda ord. Det är aldrig för tidigt eller för sent för att göra det, ibland är det den bästa och enda lösningen. Fokusera på ditt egna liv. Han är ingen bra person i ditt liv. 

    Jag har aldrig för en sekund ångrat valet jag gjorde. Men man behöver ha bestämt sig från början, och se till att göra det fullt ut. 

  • Mon 7 Jun 2021 21:18
    #11

    Friger. Du vet inte vad en sån här ?förälder? gör med ens självkänsla och egenvärde. Det vet jag. Ge inga råd om du inte varit eller är i TS sits. Man kan inte leta efter smulor av kärlek hos sin pappa/mamma. Det resulterar bara i att man blir en smula själv.

  • Mon 7 Jun 2021 21:25
    #12
    hanna1204 skrev 2021-06-07 21:18:58 följande:

    Friger. Du vet inte vad en sån här ?förälder? gör med ens självkänsla och egenvärde. Det vet jag. Ge inga råd om du inte varit eller är i TS sits. Man kan inte leta efter smulor av kärlek hos sin pappa/mamma. Det resulterar bara i att man blir en smula själv.


    Det har jag. Jag drog när jag var 16 år, flyttade till en annan stad. Sedan dess har jag klarat mig själv. Men jag klippte aldrig kontakten även om de första åren efter uppbrottet kanske inte präglas av regelbunden kontakt.

    Självklart blev jag påverkad av den tiden. Säkert lika mycket av åren som följde. Men det finns olika sätt att hantera saker på. Jag valde en lite mindre "bitter" metod.
  • Tue 8 Jun 2021 13:54
    #13

    Kontakten med pappa har varit gles den senaste tiden, speciellt nu under corona. Vi kanske pratar i telefon varannan vecka. Det tar emot att bryta kontakten helt. Man försöker styra undan och ignorera när han drar igång med sina pekpinnar men det är svårt till slut att blunda för det, speciellt när man är i en skör period då man inte tål så mycket. Han har ringt ibland och sagt att det är synd att jag inte hälsar på så ofta och att jag alltid är välkommen dit, men han har nog varit hemma hos mig totalt två gånger på 6 år.

  • Wed 9 Jun 2021 18:35
    #14

    Du måste inse att din pappa aldrig kommer att bli nöjd med dig.
    Räkna inte med att han ska ändra sig.
    Om du mår väldigt dåligt av de kanske du ska fundera på att reducera kontakten med honom till ett minimum. 

Svar på tråden Vad ska jag göra med min pappa?