Vad ska jag göra med min pappa?

Jag är en tjej på snart 30 år och under min uppväxt var jag hårt hållen, speciellt från min pappas sida. Jag fick alltid känslan av att aldrig vara bra nog. Fick aldrig gå på fester. Dessutom blev jag kär men pappa tyckte att jag skulle välja bort kärleken under tonåren och endast fokusera på skolan. Jag struntade i det men kunde ju såklart sköta skolan och ha pojkvän samtidigt.. Han påpekade ändå ständigt att det där var onödigt just nu. Efter gymnasiet har jag pluggat både på universitet och yrkeshögskola. Även fast jag hade flyttat hemifrån frågade han hela tiden om mina betyg, bara de högsta betygen dög för honom. Jag fick väldigt höga betyg men det sa han inget om.

Nu har jag ett fast jobb och en god ekonomi trots att min lön inte är så hög. Han klagar på min lön och jämför med andra. Jag älskar mitt jobb, har fast partner sedan 10 år tillbaka och vi tittar efter hus. Det enda som saknas är körkort - detta får jag höra varje jäkla gång vi pratar. Det är som att mitt människovärde hänger på detta just nu. Dock har jag alltid sett till att klara mig på egen hand, jag promenerar, cyklar, tar buss eller tåg. Det går jättebra. Dock vill jag ha körkort så jag har precis gått en intensivkurs, klarade teorin men inte uppkörningen. Jag har haft sån ångest och fällt många tårar för det här och kämpat som en dåre på grund av min prestationsångest. Har inte nämnt ett ord om detta för min pappa för då skulle han tjata hål i huvudet på mig. Jag kommer säga något först när jag äntligen har tagit kortet.

Jag har under hela mitt liv kämpat med ångest och depression. Började hetsäta för några år sedan, gick upp 20 kg och planerade att ta livet av mig. Han frågade aldrig hur jag mådde utan klagade bara på att jag var fet. Nöp mig i magen. Har nu gått ner dessa kilon och mår bra men han klagar då istället på att min träning låter tråkig.

Under hela mitt liv har jag bara fått höra det dåliga och att jag aldrig duger, aldrig fått höra det som jag gjort bra. Alltid har han bara brytt sig om prestationer framför mitt mående.

Nu är jag ändå vuxen och har ett eget liv så jag förstår verkligen inte varför han beter sig såhär.

Har försökt prata med honom flera gånger men det känns som att allt bara rinner av honom.

Vad fan gör man? Detta skapar enorm stress hos mig.