Är det dags?
Hej på er!
Är väldigt inaktiv här gällande postande, men är inne och läser en hel del. Startade en tråd för ca fem år sedan om min dåvarande äktenskapssituation, men nu är det dags igen - saker har förändrats en hel del, men tyvärr inte till det bättre.
Kommer inte ta alla detaljer i denna trådstart då inlägget skulle bli en roman isf, så det blir något av en sammanfattning av de "största" grejerna bara.
Jag och min fru har varit tillsammans i snart 21 år, gifta i sju och har en dotter på sex år. Sedan en lägre tid tillbaka är min fru fullkomligt ointresserad av det mesta som har med oss att göra. Hon är kort, avvisande och snäsig. Hälsar t ex knappt när hon eller jag kommer hem efter jobbet. Berättar jag om något kul, jobbigt eller spännande som hänt i mitt liv svara hon på sin höjd med ett "mmmhmm - kul för dig" eller "ja, alla kan ha det tufft på jobbet ibland". Försöker jag prata om något intressant dagsaktuellt ämne blir svaret "jag har inte tid att tänka på sådant". Pratar jag om något som handlar om kultur, typ musik/litteratur/film vilket är ämnen som alltid betytt mycket för mig säger hon att hon tycker sådant är ointressant och att vi inte har samma smak. Hon berättar nästan aldrig något om sitt jobb eller liv i övrigt. Det enda vi pratar om i vardagen är egentligen praktiska saker. Och gällande sådana är det jag som sköter det mesta - hon har ex aldrig tvättat en enda maskin tvätt i hela sitt liv. Vi delar lika på städningen och hon tar hand om trädgården (för det vill hon) i övrigt är det jag som sköter det mesta hemma. Dock tar hon mer ansvar kring vår dotter, men det beror på att hon oftast bokar in aktiviteter med henne och sina kompisar och sedan inte vill att jag följer med - och i vardagen ifrågasätter hon ofta hur/vad jag gör med dottern vilket med tid lett till att jag drar mig för att själv ta initiativ till att göra saker med henne.
Fredagar brukar hon vilja ta ett par glas vin eller öl och då blir hon istället ofta fruktansvärt provocerande och elak. (vill vara tydlig med att hon INTE har alkoholproblem i den bemärkelsen, däremot har hon klara problem med att hantera alkohol när hon väl dricker). Det slutar ofta i rena personangrepp och säger jag emot och uttrycker att jag inte accepterar att hon pratar till mig på det sättet eskalerar det ofta till rena utbrott vid vilka hon skriker på mig och kallar mig skällsord. Till saken hör att hon kom på mig med att se på porr för några år sedan (vi har som sagt inte sovit ihop på många år) och detta kan hon inte släppa. Hon ser mig som en fruktansvärd man efter det och kan ibland komma ned till vardagsrummet mitt i natten för "kolla så att jag inte håller på med något snusk". Vid ett par tillfällen har jag ex sparkat av mig täcket i sömnen, då har hon väkt mig och ifrågasatt skarpt vad jag gjort innan jag somnat. Vid två tillfällen har hon till och med sparkat hårt på sängen och kallt mig för "jävla äckel" och liknande. Detta har lett till att jag senaste året eller så mer eller mindre är nervös inför helgerna och t o m börjat dra mig för att vara hemma och istället försökt hitta på saker med kompisar och liknande. Vilket såklart inte är bra och detta i sin tur använder hon som ytterligare ett bevis på att jag är en dålig person. Jag ser mig själv som en ganska moralisk person och är intresserad av etiska frågor, men drar mig för att nämna sådant för henne nu eftersom hon direkt ifrågasätter min rätt att uttala mig om sådant eftersom jag "'är en sådan som kollar på porr". Här om veckan delade jag ex ett inlägg på Facebook som rörde systematiska övergrepp av barn - det vände hon direkt emot mig och menade att jag inte var bättre själv.
Hennes beteende har eskalerat de sista åren och jag har märkt att de av mina vänner som tidigare gärna kom hem till oss och umgicks med oss båda drar sig mer och mer för det. Två av mina närmsta vänner har t o m sagt rakt ut till mig att det inte förstår varför jag stannar kvar. Även hennes egen syster har uttryckt liknande. Svärmor har också pratat med mig och såklart inte uppmanat mig att lämna, men sagt att hon ser att det är tufft och att hon tänker på oss.
I höstas tog jag initiativ till parterapi, men efter fyra sessioner vägrade hon gå dit mer eftersom hon inte tyckte att det gav någonting. Mycket pga att vi vid sista sessionen kom in på just porrincidenten och terapeuten inte tog ställning enbart åt hennes sida gällande den utan sade att "det är många som tittar på porr, det viktiga här är snarare varför, hur det sker och till vilken bekostnad".
Som sagt har det här pågått länge nu och blivit värre och värre. Jag har flera gr funderat på om och i så fall hur länge till jag pallar men valt att vänta med anledning av dotter, hus etc...
Nu till den kanske avgörande punkten: i helgen var jag hemma hos en god vän och hans kvinnliga arbetskamrat anslöt till oss. Det pirrade till REJÄLT mellan oss. Det fanns uppenbar ömsesidig attraktion där, såväl personlighetsmässig som fysisk, vilket hon även uttryckte och jag får erkänna att vi flörtade med varandra ganska ordentligt, men självklart gick det inte längre än så.
Nu menar jag inte på något sätt att jag vill lämna min fru pga just henne som jag bara pratat med en stund vid ett tillfälle - men situationen gav mig en rejäl tankeställare. Tänk hur befriande det kunde vara att umgås med någon som faktiskt verkade uppskatta en som person och ville prata om intressanta ämnen, skratta och skämta! Och tänk vad som hade kunnat hända om jag inte varit gift...
Nu blev det visst en roman ändå, och det här är ändå inte allt. Haha! Jag vet egentligen inte vad jag vill med det här inlägget - kanske bara ventilera lite? Eller få feedback av någon som varit i liknande situation kring hur de agerat och hur det gått?
Innerst inne har jag nog en känsla för vad jag behöver göra redan men samtidigt känns det så sorgligt att liksom slänga 21 år av gemensamt liv, erfarenheter och roliga minnen samt upplevelser på soptippen och dessutom bryta upp min dotters trygghet. Det har trots allt inte varit nonstop dåligt, även om de sista åren varit till största delen ren skit...