Är det dags?

Den använder hon ofta som orsak till varför det fortsätter vara så, men händelsen inträffade år efter att jag börjat sova på nedervåningen. Var snarare tvärtom, att det var därför jag kollade.

Förståeligt! 

Jag har idag beslutat att avvakta till helgen för att se hur den utvecklar sig. Beter hon sig som hon brukar kommer jag att ta ett allvarligt samtal med henne dagen efter. Annars avvaktar jag tills nästa gång det händer och tar det då istället. Vill ha en konkret orsak att ta upp det liksom, mest för att det skall kännas lättare att motivera samtalet för mig själv.

Sedan får vi se hur det går?misstänker dock starkt att det innebär att jag kommer att vara ?singel? inom kort.

Well, nu är definitivt vägs ände nådd. Ikväll hade vi en ganska trevlig kväll hos en av vår dotters föräldrar. De bjöd på mat, vi skrattade och hon var både glad och lite kärleksfull emot mig. Jag körde och var därför helnykter. När vi kommit hem var det också riktigt trevligt?tills hon plötsligt vände och började komma med pikar, elaka kommentarer, osaklig kritik etc. Plötsligt kände jag liksom ett stort lugn och svarade bara att det inte är ok att behandla mig på det här sättet och att säga sådana saker om mig. Att jag upplever att hon helt tappat respekten för mig och att ingen av oss mår bra i det här förhållandet som det är. Hon gick upp i affekt och halvskrek att ?Vad stannar du för då? Det är bara att du drar. Jag bryr mig inte, du är bara till besvär ändå.? Och plötsligt hör jag mig själv helt lugnt svara ?Vet du vad - jag tror att det är det bästa för oss båda. Vi gör så.?

Till en början tog hon det relativt bra och vi pratade faktiskt ganska sakligt om hur vi skall göra med huset etc. Tills hon sade att jag inte kan förvänta sig att ha vår dotter mer än varannan helg. Jag svarade att det faktiskt inte är enbart upp till henne att besluta kring det och att dottern har rätt till oss båda. Då tappade hon det fullständigt, rev ned allt på bordet och slängde ett glas på mig. Därefter fick hon typ en panikattack. Flämtade att jag inte fick ta henne ifrån henne och att jag inte förtjänade att träffa henne så mycket som det svin jag är. Jag höll mig helt lugn igenom allt och sade bara att jag inte vill henne illa, men att det här inte håller längre. Försökte krama henne, men hon knuffade bort mig. Vilket jag förstår.

Så ja, ni har nog rätt i att det kommer att bli väldigt tufft framöver nu. Men det sjuka och det som skrämmer mig är att jag var så lugn under det hela. Även nu efteråt när hon lagt sig på övervåningen och jag här nere i vardagsrummet. Jag är varken upprörd, arg eller ledsen. Känner mest någon slags?lättnad är nog det närmsta ordet jag kan hitta.

Självklart är jag sjukt rädd och orolig för vad som kommer att hända nu och hur det kommer att bli med vår dotter för jag inser att det här nog inte kommer att bli en fredlig separation. Känner även en stor sorg inför alla fina minnen och saker vi upplevt tillsammans som nu slängs i soptunnan så att säga. Men den starkaste känslan är ändå någonstans lättnad. För jag vet att det här var oundvikligt och kan jag äntligen börja bygga ett nytt liv på mina egna villkor. Vilket skrämmer mig lite. Vad säger det om mig som person liksom?

Oj vad jag känner igen känslan. Har en helt annan historik men just lugnet inom mig känner jag igen. Tror det är när man kämpat länge, inte fått gehör och till slut landat helt i att lämna. En blandning av sorg, beslutsamhet och lättnad.

Behåll ditt lugn! Flytta inte ut i detta skede, behåll vardagen med dottern. Kontakta en familjejurist. Det är viktigt att ni får ett schema för umgänget fastställt, detta kan du begära i samma tingsrättsmål som skilsmässan. Då får du en dom från tingsrätten på umgänget vilket verkar mycket lämpligt med tanke på frus kommentarer.

Grattis. Känner så igen mig. Snart 5år sedan vi separerade, dottern då 12. Då grät hon ordentligt, men gick fort över och hon har sagt flera gånger att det var drt bästa vi gjort att vi skildes o att vi båda mår bättre nu. Hon har varit vv sedan dess. Tomhet var nog rätta ordet när det var sagt, men även en oerhörd lättnad. Jag bodde i huset ännu 2mån medan allt praktiskt fixades o så fick jag en hyrestrea i centrum. Inte en dag har jag ångrat mmig, inte en tår har jag fällt sedan beslutet var uttalat. Jag tror, att när man funderat så länge som jag (o du) är man så redo o känns bara skönt då orden är uttalade. Du får garanterat vv med dottern, låt allt lugna sig nu o sedan börjar allt det praktiska rulla. O grattis, du kommer må sååå mycket bättre i ditt nya liv. Alltför många vågar aldrig ta steget.

Oj vad tufft du har det!

Du ska inte skämmas eller ha dåligt samvete för porren. Att hon tar upp det och slår på dig är bara för hon vet att du duckar.

Du ska inte vara orolig för vad som händer vid separationen. Det hon vräker ur sig är ingen sanning. Lämna in skilsmässoansökan och ta kontakt med familjerätten som hjälper till med hur ni fördelar vårdnaden.

Att ni separerar innebär inte att du kastar bort alla bra minnen. Dem ska du bevara. De är dina.

Tror du känner att separationen är ett misslyckande och det behövs ett sorgearbete i det. Du har mer än väl försökt få till en bra relation. Ni är faktiskt en två om det och hon har inte gjort ett skit.

Härligt att du fick en energiboost av den andra kvinnan men se till att städa upp innan du ens funderar på att inleda en ny relation. Du behöver landa och komma till freds med dig själv. Rusa inte in i något nytt. Inte ens som rebound.

Du är värd att bli älskad för den DU är och få älska tillbaka. Av det jag har läst så verkar du vara en alldeles finfin man. <3

Tack till er alla!

Såhär morgonen efter känns det märkligt. Sitter här med en konstig blandning av känslor - klarhet, sorg, lung och någon slags trygghet blandat liksom.

Det är konstigt, sitter här med en märklig känsla av klarhet just nu och har svårt att förstå hur jag inte lyckats genomföra det här tidigare. I nuläget känns det inte ens så farligt att ev förlora hus, trädgård etc och allt sådant som jag älskat under alla de år vi bott här. Vill bara börja på nytt så snabbt som möjligt liksom.

Är dock sjukt orolig för hur vår dotter skall ta det och för att min snart ex fru inte kommer att kunna hantera allt kring henne utan att det blir en skitstorm av allt.

Nu på morgonen har det varit minst sagt tryckt stämning förstås. Hon är tyst och arg, samt har ifrågasatt om jag verkligen menar allvar vilket jag sagt att jag gör. Nu har vår dotter vaknat så det blir svårt att hålla någon slags diskussion om saker, plus att jag tror hon behöver få lugna sig lite samt landa i att jag faktiskt menar allvar denna gång och att det inte är något jag gör i affekt eller liknande, tvärtom. Blir väl till att ta saker lite dag för dag nu och se var allt tar vägen.

Speciellt tack till Camilla för att du skriver att jag verkar vara en fin man. Det behöver jag verkligen höra i nuläget. Och nej, jag kommer göra allt för att undvika att rusa in i något nytt. Dock är jag förvånad över hur lugn jag känner mig just nu. Jag har något varit betydligt mer färdig med det här än jag velat erkänna för mig själv under en ganska lång tid...

I eftermiddag skall jag ta en lång promenad med en god vän som är en av få som är fullt införstådda med situationen och som stöttat mig mycket senaste året. Det känns skönt att ha åtminstone några omkring mig som jag vet att jag kan luta mig tillbaka emot och som kommer att stå kvar oavsett vad som sker framöver.

Jag vill även tacka alla er som skrivit här de senaste dagarna! Det har varit ett stort stöd och verklige hjälpt mig att komma över mina tvivel på mig själv och komma till den punkt där jag kände att jag äntligen kunde ta ett slutgiltigt beslut och ta tillbaka kontrollen över mitt eget liv och min lycka.

Du verkar vara en klok, eftertänksam och vettig man. Du vet själv vad som måste göras. Ingen av er mår bra, men du kan i slutändan bara ta ansvar för ditt, och din dotters, välmående. Din dotter kommer antagligen få en tuff period, precis som resten av familjen, men det blir under en begränsad period och är trots allt en liten del av hennes hela liv. Att få en pappa och mamma som mår bra i sig själva, är mer betydelsefullt (tror jag) och är en långt bättre förebild att växa upp med, än att leva tillsammans med två föräldrar som mår dåligt och inte visar varandra kärlek och respekt.

Jag lämnade ett 20 årigt äktenskap, med två yngre barn. Var en galet tuff period, men idag mår vi alla bra och har skapat oss ett fungerande och fint liv!

Nyttja familjerätten i staden där du bor, det låter som om ni kanske i början behöver hjälp att styra upp allt.

Sätt din dotter i första rummet, låt henne känna, prat, vara ledsen och skratta, så mycket eller/och så lite hon behöver

Önskar er all lycka!