Dåligt äktenskap sedan vi fick barn

Oj, då...
Jag känner absolut inte igen mig i din generella beskrivning av män, 
faktiskt vara sig om kvinnor eller män.

Hur tänkte du när du gjorde ditt val,
när du valde till dig själv en man och en pappa till dina barn som prioriterar att titta på fotboll och som lever livet på ett sådant sätt som du beskriver?

Rent generellt, grundat bl a på alla sådana trådar här på FL, undrar jag om inte kvinnor har något som helst ansvar för sitt eget val av man?

Ja, barn förstör ens relation. Klarar man att hålla ihop kan man börja lappa relationen när barnet är större men det bästa receptet på ett breakup är att skaffa barn. Det dödar all romantik och kärlek.

Du väjer medvetet att missförstå, kanske för att försöka ta udden av och nedvärdera det jag egentligen skrev i inlägget?

Jag vill verkligen inte bara kivas (bara lite...) utan jag försöker bredda och ge fler perspektiv.
Jag tycker verkligen inte det som du försöker tillskriva mig, var skulle jag ha sagt det?

Jag tycker absolut att det är bra för barnet och för pappan, och för mamman, att pappa och barnet utvecklar och har en aktiv och god relation och att pappan lika aktivt tar ett ansvar. Självfallet också med föräldraledighet, åtminstone i de fall mamman verkligen vill det eller åtminstone kan acceptera det.

Jag har aldrig sagt att amningen i sig skulle vara en svårighet eller hinder av någon betydelse.
Det är bara ett exempel som tydligt bevisar att det finns faktiska och helt avgörande biologiska och fysiska skillnader mellan kvinnor och män.

Så jag ber dig att inte tillskriva mig sådant som jag faktiskt inte har sagt.

Kärleken behöver inte ta slut. Den kan även bli starkare, när man går över från att vara ett par till att vara en familj. Och inget kan ge så mycket närhet och trygghet och innerlig gemenskap som en kärnfamilj.

MEN - småbarnsåren är tuffa. För att orka igenom dem, så måste man ha ett starkt förhållande från början. En bra bas att stå på. Och man bör även se till att man har någon form av regelbunden avlastning ordnad. För man behöver både egentid var för sig, och partid. Annars kan det bli rena eländet av alltsammans. Även beroende på hur det/de barn är som man får, naturligtvis - en kolikbaby är något helt annat än ett barn som tidigt börjar sova hela nätter, exempelvis. 

Jag tror även att många har för bråttom med att skaffa barn - och det är nästan alltid kvinnan som driver på. Det kan vara bra om man känner att man har kunnat göra de där par-sakerna först, som man drömt om att man ska göra när man hittar en partner. Så att man inte behöver känna att barnen kommer emellan och förstör, att man missar saker. 

Men sluta curla mannen, har han ens varit föräldraledig? Räck över barnet när han kommer hem och gå sedan ut genom dörren. Åk till syster /väninna /mamma /gå på bio /träna /whatever. Kom hem kl 22.

Mitt ex blev också sådär. Jag var som en zombie i ett halvår. Bara överlevnad och ta hand om bebisen. Han levde i stort sätt som vanligt. Fick lite störd nattsömn och jag bad honom att skynda sig hem från gymmet istället för att snacka med kompisarna en timma extra vilket han suckade över. Tillslut fick jag nog av att han lät mig må så piss utan någon omtanke om mig och helt obrydd om bebisen om det inte handlade om att skryta för någon släkting. Jag skällde ut honom och talade om för honom att jag fått nog och det blev lite bättre, men han gjorde aldrig mer än vad han var tvungen till för att jag inte skulle lämna honom. Så han brydde sig egentligen aldrig om något annat än sig själv ändå.

Jag tror inte man kan och tycker inte att man ska ödsla sin tid på att försöka ändra en människa. Jag stannade i ett par år till och känner att det var bortkastat för min del även om han blev lite bättre så kostade det mig alldeles för mycket att få honom (motvillig) dit.

Mitt tips är att inte ta på dig ansvaret för att han ska bättra sig. Förklara att det inte fungerar och kräv att han hittar en lösning. Vill han inte, bryr han sig inte, surar han så har jag inget annat tips än att lämna för att rädda dig själv och ert barn som förtjänar en glad, positiv och utvilad mamma.