Dåligt äktenskap sedan vi fick barn

Jag tror att du är något på spåren här. Men det är inte nödvändigtvis så att männen inte vill bli ha barn, det är bara det att de inte vill bli pappor såsom kraven ser ut idag. Förr kunde männen bete sig såsom TS man gör: kvinnan hade hand om hem och barn, mannen jobbade och var en lekpappa en stund då och då när han hade lust.

Idag förväntar sig kvinnan mer av mannen, medan mannen inte fattat att det är vad som krävs. Där går deras uppfattning isär när kvinnan blir arg att hon lämnas med allt ansvar och mannen inte hade nån lust att axla nåt ansvar alls men nu avkrävs en del eller mycket.

Många män förväntar sig också att få vara kvinnans huvudprojekt i livet, men när barnen kommer så hamnar han långt ner på listan av vem kvinnan ska vårda och ta hand om. Vilket är rimligt men då krockar med mannens förväntningar och önskemål. 

Det kan bli bättre om mannen börjar förstå vad som krävs av pappor idag och om han börjar se relationen med barnet som viktig. Dvs att han vill vara en viktig person för barnet, inte bara för kvinnan. Och att han även börjar se sig själv som en vuxen som tar hand om sig själv och inte behöver vårdas av sin kvinna. Ibland krävs det en hel del innan dessa saker går in, och ibland fattar mannen snabbt nog för att rädda relationen med både kvinnan och barnen. 

Jag har aldrig sagt att det gäller alla män.

Och jag har inte sagt att det gäller just din man eller just de de män som du påstår att du känner.

Just alla dessa kan kanske tillhöra undantagen, även om jag tvivlar...

Missade du den delen jag skrev:

"Ofta är det så att män i allmänhet "går med på" att skaffa barn, medvetet eller omedvetet.

Många kan säga att de vill skaffa barn, de försöker intala sig själva och kan få sig själva tro att de verkligen vill skaffa barn,

även om de innerst inne inte har satt sig in i situationen och trots att de inte är säkra på om de verkligen är motiverade och har den mycket starka egna viljan och drivkraften.Många tvivlar men väljer ändå att trycka undan sina egna tvivel."

Och:

"De flesta män blir pappa mest därför att kvinnan vill det.Mannen vill fortsätta vara tillsammans med kvinnan och ett villkor för att få vara det är att de skaffar barn tillsammans."

Allt detta kan självfallet vara mer eller mindre i omfattning, mer eller mindre medvetet, det kan ligga mer eller mindre dolt i det undermedvetna. Men trots detta finns det någon del av det där, i större eller mindre omfattning, för väldigt många män.

Hur kan du vara helt säker på att det inte fanns någon enda gnutta av det hos din man?

Hur kan du vara säker eller ens ha den minsta lilla aning om vad som ligger dolt och undermedvetet hos de män som du inbillar dig att du känner?

Men den allra viktigaste frågan till dig:

Hur kan du inbilla dig själv att du är säker på att inget av det jag sagt i någon del  skulle kunna stämma in på TS man???

Jag kan bara utgå från mig själv.

Jag vill ha barn lika mycket som min fru.

Jag har alltid tänkt att det inte ska lätt med småbarns åldern.

Men det var jobbigt att inse att sex inte nedprioriterades på samma sätt.

Min behovsordning innan äta, sex, närhet, sova, vänner, skola, träna......

Sen intog barnets välbefinnande första platsen och resten oförändrad.

Medan hennes prioritetsording skickade ner sex lång ner på listan.

Det var jag inte beredd på och framförallt inte att aldrig kom tillbaka och då är våra barn nu i åldern att de snart flyger på egna vingar. Men jag ångrar inte mitt val barnen är fortfarande viktigast.

Men vi funkar visst olika män och kvinnor ????

Individuellt. I vårt fall pikade sexlivet efter att barnen kom. Då blev sex än viktigare.

I ert fall så är det ju speciellt då din fru inte återfått sin lust efter barnen.

Men jag tror många män missar under första tiden med barn att många kvinnor är så otroligt mätta på närhet och kärlek (från barnet) att det är det sista man vill ha mer av. Jag kände så. Den tid jag inte bar, ammade och vyssade så ville jag bara ha min kropp i fred och få vara i fred och läsa en tidning eller ta en dusch. Jag orkade inte med mer närhet eller att min kropp åter skulle fylla en funktion för någon annan. Min man utryckte att han kände sig svältfödd på kärlek och kände sig lite utanför i familjen (innan han var pappaledig) men när jag berättade detta så fattade han. Kommunikation är så otroligt viktigt.

Hoppas det löser sig för dig och frun, låter inte kul med ett dött sexliv :(