Otrohet, nu flyttar de ihop

Det kan säkert vara så i vissa fall. Men här verkar det mer handla om att de genuint vill satsa på varandra. Det var nog inte lättvindigt gjort. Men för mig känns det ju förjäkligt oavsett, speciellt att de gått bakom ryggen på mig. Oavsett om de nu är varandras stora kärlekar så har de ju ändå valt att offra mig och mitt välmående i processen, och också ljugit. Det är svårt att resa sig från.

Att bli lämnad är hemskt. Men att bli lämnad  pga otrohet är som att bli sparkad på när man redan ligger i rännstenen och gråter.

Blir man lämnad kan exet ändå säga att han/hon bryr sig om en medan om man blir lämnad pga otrohet så känner man sig förråd och exet bryr sig inte ett skit om en.  Typ så.

Så jo, för mig iaf är det skillnad där. Det handlar om känslor. Oerhört sårade känslor. Tänker man pragmatiskt på alla situationer i livet man råkar ut för kan man säga om samtliga "ja det spelar ju ingen roll hur vi tog oss hit men nu är vi här iaf och det är som det är".

Det finns flera saker han kunde gjort istället för att bara vara otrogen (oavsett om det var fysiskt eller känslomässigt).

1. Sagt att han funderade på att avsluta relationen, att något inte kändes bra. Han sa aldrig ens att han ville göra slut innan.

2. Ge parterapi en chans.

3. Göra slut först, sen efter en tid inleda något nytt. Även om han träffat den här tjejen, hade de kanske kunnat vänta lite av respekt och för vårt barns skull.

Då hade vi kunnat göra slut på god fot, ha en någorlunda vänskaplig separation och vårt barn hade kanske till och med fått träffa oss båda under samma tak en och annan gång. Som det känns nu kommer jag inte få frid förrän nån av oss inte lever längre.

Sättet han gjorde på nu får mig att känna som att han hängde kvar med mig tills nåt bättre dök upp. Om han inte älskade mig längre hade det varit mer omtänksamt att släppa (utan att direkt ersätta mig med någon ny).

De har ljugit och gått bakom min rygg och jag vet inte längre vem jag kan lita på, inte ens mig själv.

Och mitt barn får såklart inte välja om hon ska träffa den nya, det är redan ett faktum. De ska bo ihop.

Jag tycker det minsta man kan göra är att berätta att man funderar på separation, så att det åtminstone finns utrymme för den diskussionen.

Att bara släppa bomben när det är ett faktum, och man redan har en ny, är inte snyggt skött.

Omvänt hade jag nog varit mån om att vi skulle kunna fortsätta ha en bra och vänskaplig föräldrarelation, och därför försakat en del. T ex tänkt mig att vänta en tid innan separationen fått landa. Tänka lite framåt, på barnets bästa. Inte förvänta sig att den lämnade direkt storsint ska finna sig i situationen och förlåta, utan inse att sättet man lämnar på kommer att prägla den framtida relationen till varandra och därmed också barnet.

Även om jag inte kommer tala illa om honom, blir det inte tal om nån vänskaplig relation. Jag vill aldrig mer se nån av dem och kontakten får hållas till ett absolut minimum. Det hade inte behövt bli så.

I vårt fall hade vi fortfarande ett bra sexliv, ända fram tills det tog slut. Det var säkert annat som brast men inget som kommunicerades direkt.

Hade det gjort det, hade vi ju kanske kunnat reda ut det.

Uppenbarligen har han inte kommunicerat allvaret, nej.

Han sa inget om att relationen skulle avslutas, föreslog inte terapi, inget sånt. Jag föreslog förebyggande terapi en gång när barnet var litet, men det tyckte han var onödigt.

Jag trodde vi hade de vanliga slitningarna som kan uppstå under familjeår, sånt som med tiden ger med sig. Att man inte har så mycket tid och ork för gemenskap, kanske. Men att lämna som han gjorde gav inget utrymme för några som helst förbättringar. Självklart hade jag gått med på terapi, eller det som krävts, om han kommunicerat.

Inte heller finns det idag utrymme för någon som helst vänskap, vårt barn kommer tyvärr inte att se oss på vänskaplig fot. Där borde han verkligen tänkt till, hur man separerar påverkar barnen. Att gå bakom sin partners rygg, nä det har jag inte klarat av ens i relationer som jag själv uppfattat som dåliga. Att göra det med den jag har barn ihop med, helt otänkbart. Vi kan ju inte klippa med varandra, barnet behöver oss båda, men det kommer göra barnet ont att aldrig kunna ha oss i gemensamma situationer.

Vi pratar om en man som har haft sex med båda kvinnor samtidigt. Tror inte att ärlighet och rak kommunikation är hans grej, för det första. För det andra, det är många par som är trötta samt lite trötta på varann och gnäller. Så länge man inte artikulerar att man funderar på separation så har man inte tagit tillräckligt ansvar. Det är lätt i efterhand att överdriva sin egen signalering medans i själva verket handlar det om att man inte ville riskera förhållandet innan man har försäkrat sig att älskaren kommer stanna kvar.

Nej, himlen kan inte ha varit särskilt klar, och total emotionell avstängning är en stor synd i ett förhållande. I mitt fall skulle jag inte säga att allting var bra, långt ifrån. Men jag trodde verkligen att vi båda trodde på familjen tillräckligt starkt och att det är bara en kris som vi kommer att dra sig ur till slut. Jag tror att det är det som många menar med blixt från klar himmel - man trodde inte att det räckte för separation. Min synd var otillräcklig lyhördhet.

Men det rättfärdigar inte otrohet. Man kan försöka övertyga hela världen hur hemskt man hade det i sin relation, men om man ställer sig en enkel fråga - skulle du med din erfarenhet av separation rekommendera ditt barn en dag att vara otrogen mot sin odugliga partner? Om svaret är nej, då vet du vad ditt samvete har att säga om saken.

Det är inte omänskligt att vara otrogen. Alla kan göra fel, även stora. Men man ska äga sina misstag, inte förklara bort dem.

Du det finns gott om rövhål som är helt nöjda och inte haft en tanke på att avsluta relationen tills det dyker upp en spännande hunk eller pingla på jobbet som visar intresse..