Älskar min man mig?

Gifta i 20 år och har två tonårsbarn. Jag älskar min man och vårat liv. Men de senaste månaderna har jag inte kunnat sluta fundera på om han älskar mig.

För några år sedan slutade vi ha sex. Det var han som avfärdade mig och jag slutade försöka. Sex är inte så viktigt för mig och jag tänkte att det är väl samma för han.

Ungefär nått år efter att vi slutade ha sex, tog han upp att han kanske ville skiljas. Eller var det det han gjorde? Han sa ?du kan väl inte tycka att vi har det bra?. Jag minns orden så väl.

När det blev tydligt för mig att han inte var nöjd blev jag såklart helt förstörd och svarade att jag visst tyckte det. Jag grät, förklarade allt jag uppskattade med vårt liv, med honom. Det tog såklart några dagar att återhämta mig men sen verkade saker bli som vanligt igen och han tog inte upp det igen.

När jag ser tillbaks börjar jag undra om det var hans försök att separera men att han inte vågade sedan pga min reaktion. Jag har en historik av att ha mått dåligt, utbrändhet och depression. Jag vet inte om eller hur kan ska kunna klara att förlora honom och en skilsmässa. Och kanske var det just det som gjorde att han backade.

Jag vågar verkligen inte fråga honom om han älskar mig. Jag fattar att det egentligen är det enda sättet att få slut på sett grubblande.

Men snälla kan någon ge mig tips, råd eller egna erfarenheter av likande situation där ni inte vetat vad er man känner för er. Vad hände? Vilka tecken såg ni? Vad gjorde ni? Hur är saker idag?

Vad betyder ens det? Det är en meningslös fråga.

Han tar ansvar för sina val, du tar ansvar för dina. Däremot bör du fråga honom och diskutera hur ni kan göra er relation bättre.

Som du beskriver det låter det som att din man inte finner dig attraktiv längre. Håller du din vikt, tränar och gör dig snygg för honom fortfarande? Alla män mår bättre när deras fru ser bra ut. Att strunta i sott utseende och lägga på sig är inte ok om man är gift imo. Det är respektlöst mot partnern.

Jag tar absolut hand om mig, vältränad och ser ganska bra. Väldigt bra ut enligt vissa.

Att ha sex är inte viktigt för mig, om inte han vill såklart. Jag grubblar mest över om han är kvar med mig för att han inte vågar lämna mig. Men jag fattar att ingen kan svara på det.

Vill bara höra lite likande upplevelser. Om någon var kvar för att de inte vågade lämna, hur betedde de sig. Eller om man själv var den som funderade som jag gjorde, vilka var anledningarna och hur tog ni tag i det? Gjorde ni det?

Att sexlivet är borta säger att attraktionen är borta och det i sin tur gör ganska snabbt att kärleken förändras så att man mest älskar varandra som kompisar/syskon.

Eftersom han tog beslutet att sluta ha sex så ja kärleken för honom har nog ebbat ut och eftersom han dessutom frågade om separation så är det nog mest kompisskap kvar.

Även om du är okej med att inte ha sex betyder inte drt att han är okej med det. Han avvisar nog dig för att han inte har rätt känslor.

Efter 15 års äktenskap tog jag samma beslut. Jag älskade min man men som en bror, han var min allra bästa vän. Men när jag inte längre kände attraktion och sexet mest kändes incestuöst så avvisade jag honom. Att ha sex med sin bror eller bästis gick bara inte hur mycket jag än älskade honom. Av respekt för mig själv och oss slutade jag med sexet. Men jag ville ha ett sexliv, men inte med honom. Jag tog upp till diskussion och han blev ohyggligt ledsen men det gick inte längre

Skilsmässan var ett faktum till sist.

Jag har själv en lång historia av psykisk ohälsa och vet hur mycket drt tar på en men samtidigt är det mitt eget ansvar endast och se till att jag mår bra och att jag tar ansvar för att fortsätta må bra och tar dom beslut som behövs för att kunna må bra. Det kunde aldrig vara min mans ansvar. Så det måste du ha i åtanke att det faktiskt är ganska elakt att hänga sig kvar med någon som kanske inte längre vill bara för att annars sabbar han mitt liv, nej det är du som tänker fel där. Om nu han inte vill leva med dig är det hans beslut, inte ditt.

Vi hade det som ni, ett sexlöst förhållande som liksom bara rullade på. Jag ville inte alls, han klagade inte.

AB kompis, ungefär.

Jag frågade en dag hur han tycker att vi egentligen har det. Då sa han att han ville separera. Bara så där, blixt från en klar himmel.

Ett par månader senare var jag singel med en toppfin tvåa i nyproduktion.

Jag är inte ledsen, blev mest förvånad och undrar hur länge vi hade harvat på i samma spår om jag inte sagt något.

Du har helt rätt i att det kan inte vara någon annans ansvar hur man mår. Men jag älskar honom nått så otroligt och vi har en så mysig familj. Härliga semestrar. Umgås mycket med barnen. Hur ska jag vara utan helt ensam varannan vecka? Och vi har det ju ändå bra? vad det nu betyder. Vill ju att han ska känna för mig som jag gör för honom men jag förstår att jag inte kan kontrollera det. Nånstans tror jag att jag valt att inte fråga mig själv hur relationen är? undviker tex att prata om framtiden. Jag tror jag många år har förstått att det är ett farligt ämne och att det kommer vara svårt för honom att fortsätta låtsas.

Usch. Jag vet hur hemskt det låter. :(

Jag tar absolut hand om mig, vältränad och ser ganska bra. Väldigt bra ut enligt vissa.

Att ha sex är inte viktigt för mig, om inte han vill såklart. Jag grubblar mest över om han är kvar med mig för att han inte vågar lämna mig. Men jag fattar att ingen kan svara på det.

Vill bara höra lite likande upplevelser. Om någon var kvar för att de inte vågade lämna, hur betedde de sig. Eller om man själv var den som funderade som jag gjorde, vlka var anledningarna och hur tog ni tag i det? Gjorde ni det?

Alltså jag skulle aldrig vara med någon som inte vill vara med mig.

Det är så fel ur så många aspekter.

1. Den du säger dig älska mest på jorden är olycklig med dig, och du går där, år efter år och låter honom vara olycklig för att du är en egoist. 

2. Vart är ditt egenvärde? Den kärleken du ska känna för dig själv? Förtjänar inte du bättre än att leva med någon som faktiskt uttryckt sin vilja att skiljas? 

Alltså jag skulle aldrig vara med någon som inte vill vara med mig.

Det är så fel ur så många aspekter.

1. Den du säger dig älska mest på jorden är olycklig med dig, och du går där, år efter år och låter honom vara olycklig för att du är en egoist. 

2. Vart är ditt egenvärde? Den kärleken du ska känna för dig själv? Förtjänar inte du bättre än att leva med någon som faktiskt uttryckt sin vilja att skiljas?