Sonens flickvän och familj förstör sonens liv!

Om sonen är över 18 år så kanske det är dags för honom att stå upp för sig själv och göra egna prioriteringar. Man lär sig av sina misstag.

Väljer han att försumma plugget och umgås med flickvännen så kommer det ge ett visst resultat, bra eller dåligt, beroende på vad han tycker är viktigt.

Är det dåligt så kommer han inte göra samma val nästa gång.

Att ens barn är myndig tar inte bort föräldraransvaret man har för sina barn, det har man livet ut. Dessutom är 18 år ingenting vad gäller livserfarenhet och förhållanden. 

Japp, det är något de måste lära sig, men då kan man försöka hjälpa dem på traven som all annan kunskap man lär sina barn.

Som förälder tycker jag man ska göra allt som står i sin makt för att hjälpa sina barn, helst så tidigt som möjlig. Ju längre problemen får fortsätta desto svårare är det att vända på det.

Byt ut "dåligt fäthålande" med "ta droger" så blir det kanske mer tydligt vad jag menar. I det här fallet är det tjejens inflytande på honom som är destruktivt för honom. Det hade lika gärna kunnat vara annat dåligt inflytande, som tex pundar vänner. Hur långt skulle du gå för att undvika att ditt barn hamnar i ett sånt träsk? Jag skulle nog kunna gå ganska långt.

Det tycker jag med, som ung gör man misstag oftast i brist på erfarenheter, och visst måste man låta barn ta konsekvenserna av sina val för det är så man lär sig och mamma och pappa kommer inte alltid finnas där, det håller jag med om.

Men samtidigt måste man försöka leda dem åt rätt håll, det är en balansgång mellan att inte curla och låta dem lära sig av erfarenhet men oxå försöka undvika att de trillar för hårt och får för stora konsekvenser.

Vem har sagt att det är lätt att vara förälder 

//

Jag tror att många kan vara lite väl konflikträdda och PK, rädslan att hamna i konflikt med andra eller bryta mot pk normen kan vara lite väl stark. Ta tex det med att tjejens föräldrar ringer och tar sin dotter i försvar. Det finns ingen som helst anledning för TS att dalta med varken tjejen eller hennes mamma. Jag hade bett kärringen dra åt helvete och förklarat för henne att hennes dotter har uppenbara problem som hon borde ta tag i som har en desktruktiv inverkan på mnin son som jag absolut inte tänker blunda för. Sen får kärringen tycka vad hon vill om det. Om det sen leder till att det spricker mellan sonen och tjjene så är det bara bra.

Nja, om grabben är ung så kan han säkert föra sin talan men man måste ju oxå ta med i beräkningen att det han tycker inte är speciellt rationellt och att han inte inser hur destruktivt det är. 

Visst ska man respektera sina barns privatliv och rätt att göra sina egna val men samtidigt måste man ju kunna agera när de väljer helt fel i brist på livserfarenhet. 

Hur långt ska man dra respekten för privatlivet? Gäller det även när man gör något som är destruktivt för en själv? Om sonen kommer hem och tycker att det är skitkul att skjuta heorin, ska man bara låta det vara och sitta med armarna i kors och konstatera att det är hans val (vilket det är). Eller ska man göra allt man kan för att få stopp på det så han inte sabbar sitt liv?

Jag vet hur jag skulle agera, jag tror att min son med tiden hade insett varför jga lade mig i även om han just då kanske hatade mig för det. Jag ser hellre att min son är arg/besviken på mig än att det går illa för honom.

Det framgår tyvärr inte riktigt exakt vad TS gjort för att sätta stopp på det. Men min personliga uppfattning är att de inte gjort speciellt mycket utan varit ganska passiva, Varför tolererar de tex att tjejens mamma ringer och gnäller? Om kärringen kan lägga sig i så kan de väl oxå göra det, eller?