Ni som bor i villaområde och inte hälsar på era grannar

Jag bor i ett riktigt gammalt villområde. De flesta husen är bygda mellan 1900 och 1930, men det finna ett par hus som är bygda redan på 1700-talet och några som är byggda senaste 20 åren. Jag är dessutom barn i området, bor i mitt barndomshem. Jag har också små barn och går med barnvagn ibland, barnen är 3 och 1.

Jag hälsar inte på människor om jag inte är absolut tvungen eller om det är under "naturliga" omsständigheter. Inte ens personer som jag känt i 25 år som har bott i samma kvarter, vars barn har varit mina klasskamrater. Jag har några orsaker och en av de är att jag är så inne i vad jag själv gör eller tänker på att det inte är säkert att jag ens ser någon som jag råkar möta. Sedan ovanpå det orkar jag inte alltid. Nej, inte ens ett kort "hej".  Jag har aspergers och allt runtomkring mig dränerar mig. Varenda känsla, vartenda ljud, allt i mitt synfält. Jag måste ta på mig skygglapparna ibland för at spara hjärnan, särskilt om det är eftermiddag och vi är på väg hem från jobb och förskola.

Men om vi möts i lekparken eller i förskolehallen/på gården och det inte är så bråttom och barnen kan göra sitt själva, då kan jag hälsa och till och med prata en stund.