Jag måste för övrigt säga att det känns väldigt upplyftande med en tråd som är positiv till separationer, till skillnad från alla andra trådar där vi som har barn och har valt att separera bara skuldbeläggs. Att separera från mina barns pappa är det bästa jag gjort!
Det där är ju givetvis hans försök till att förhala med hopp om att du ska ändra dig. Gå inte på det.
Det kan ju ta tid att hitta boende så du måste genast börja leta idag. Finns ingen anledning alls att vänta, men känns det svårt så behöver du inte berätta för honom att du börjat leta. De tar tid att kontakta hyresvärdar osv.
Grattis!
Ännu en frigjord, självständig kvinna som splittrat en familj, vänt barn mot sina fäder & finner ingen skamm i kroppen. Klassiskt svenskt.
Barn med skilda föräldrar får en betydligt svårare chans i livet än de vars föräldrar arbetat genom sina problem & bibehållit kärnfamiljen.
Bravo!
Grattis!
Ännu en frigjord, självständig kvinna som splittrat en familj, vänt barn mot sina fäder & finner ingen skamm i kroppen. Klassiskt svenskt.
Barn med skilda föräldrar får en betydligt svårare chans i livet än de vars föräldrar arbetat genom sina problem & bibehållit kärnfamiljen.
Bravo!
Det är bara för att de flesta människorna här är blinda inför det faktum att kärleken svalnar hos de flesta och giftemål är bara en hittepå grej, människan är inte skapt till ett livslångt förhållande i ett monogamt leverne.
Vi träffar nån, blir kära, förökar oss, och sen?
-Ja, då har de flesta gift sig och lovat varandra evig kärlek och trohet för att normen säger att man ska gifta sig.
Vi är icke monogama, jag förstår inte att det finns folk som inte fattar det.
Svanar är monogama men dom behöver inte gifta sig för det.
Hej!
Jag tog beslutet om skilsmässa för ungefär ett år sedan efter flera år av bråk som inte sällan ledde till att maken både skrek och kallade mig alla möjliga fula ord inför barnen. Jag kände att han inte respekterade mig och att han verkade missnöjd också med livet, vilket smittade av sig på övriga familjen. Min känslor avtog efterhand och all intimitet var obefintlig sedan flera år tillbaka.
Även om det länge tog emot med tanke på barnen så ville jag inte heller att de skulle växa upp med en pappa som beter sig så och en mamma som stannar kvar trots det.
Efter att jag beslutat mig för att skiljas eskalerade konflikterna då han mådde dåligt och tog ut det på mig, men jag var så trött på allt så jag orkade knappt bry mig, trots att han hotade med diverse.
Det tog ungefär ett halvår att hitta ett annat boende men sen jag flyttade har mycket blivit bättre faktiskt. Vi kommunicerar lugnt och kan umgås lite ibland tillsammans med barnen.
Det är så skönt att bo själv och jag inser vad mycket energi det gick åt att leva i den relationen. Jag känner en enorm frihet nu i livet och har en känsla av att jag kan göra vadsomhelst och samtidigt inte behöver göra något som jag inte själv vill längre!
Till er som står inför en skilsmässa vill jag säga att det är ingen lätt sak att gå igenom, speciellt inte med barn, men känns det rätt så är det helt klart värt det! Lycka till!
Jag är också helt övertygad om att en skilsmässa för mig och mannen hade varit det allra bästa, men som många gånger så ställer ekonomiska bekymmer i vägen.
Vi bråkar oftast inte, utan är varandras bästa vänner men jag tror att egentligen känner ingen av oss kärlek till varandra mer än en dröm om det som en gång var.
Hade jag vetat att den ekonomiska biten hade löst sig och att vi skulle ha det bra på varsitt håll så hade jag skiljt mig. Istället så försöker jag om och om igen. Önskar bara så att han också kunde erkänna det, att han inte längre vill vara gift utan leva sitt liv.
Eftersom vi varit på väg men hittat tillbaka så vågar jag verkligen inte säga det igen. Vill inte göra honom ledsen, vill inte såra honom för trots allt så betyder han väldigt mycket för mig. Men den där kärleksrelationen eller känslorna känns väldigt långt borta. Men det kanske så det är när man varit gift längre, att man blir varandras bästa vänner och kärleksrelationen är det som en gång var.
Nej, vi båda har inte inkomst utan vårt förhållande har varit uppbyggt på att den ena har försörjt den andre. Och nej, det är inte jag som inte vill ge upp det bekväma livet. Jag är känner mycket pengar och skulle ha råd med det jag vill ha som ensamstående. Det är snarare tvärtom.
Ja, absolut. Problemet med giftermål idag är att folk behandlar det utifrån känslor. Giftermål handlar inte om känslor, det handlar om commitment. Vi har en kultur idag där kortsiktiga njutningar & känslor ska styra. Det är inte vad giftermål handlar om. Res utanför Sverige så kommer du se vad giftermål egentligen är. Det handlar om stabilitet, att skapa rätt förutsättningar för framtida generationen & att skapa starka släktskap mellan familjer. Sverige som kultur är för individualistisk & självisk för att förstå vad äktenskap handlar om.
Om man rör sig utanför Skandinaviens gränser så finner man en helt annan syn på äktenskap. Att du håller med mig eller inte är irrelevant, länder med stark religiös styrning har ett helt annat sätt att se på äktenskap. T ex polen, Italien, Spanien. Ja, länder som Jemen gifter bort barn så unga som 8 år & det är vidrigt. Allt som har med tvång att göra är helt förkastligt & ska bekämpas. Det jag pratar om är inte att kvinnor ska finna sig i en destruktiv eller på annat sätt ohälsosam relation. Det jag poängterar är faktumet att i Sverige speciellt så ger man mycket hellre upp, klandrar den andra parten & splittrar familjer för enkelt. Det finns inte samma sorts värde i äktenskapet. Om något är skilsmässa en affär. Det är då man gör en relation till en transaktion. Skilsmässostatistiken är förfärlig idag, då den ligger över 70%. 70%! Det jag tänker på är de barn som hamnar i skottelden & blir negativt påverkade resten av deras liv pg a att två vuxna personer inte kan se till deras föräldraransvar & istället tänker själviskt. Ja, känslor kommer & går under en relation, vissa stunder kommer man avsky varandra, för att med tiden hitta tillbaka till varandra. Giftermålet ska vara löftet om att man gemensamt står vid varandra & arbetar sig igenom problemen. Känslor har ingenting med ekvationen att göra. Om man inte har barn & skiljer sig så är det en annan fråga, då har man ju inte satt något liv till värden som kan bli direkt negativt påverkade. Det är ingen som frågar barnet vad den vill när man skiljer sig. De får bara finna sig i situationen medans deras trygghet slits itu. Att då se kvinnor gotta sig i att göra detta provocerar mig. Det är så själviskt & destruktivt för barn att uppleva.